Förvar kallas de flyktingfängelser där människor spärras in i väntan på att bli utvisade. Det är ett märkligt ord. Som om det vore vantar eller rapporter som man kan stapla på varandra vi pratade om, och inte människor av kött och blod.
Nu har regeringen beslutat att tillsätta en utredning för att se över förvarsverksamheten. Det hade kunnat vara en god nyhet. Det har i flera decennier återkommande rapporterats om problemen med förvaren: folk hålls inspärrade längre tid än vad som är lagligt, de behandlas förnedrande, personalen använder rasistisk jargong, har bristande språkkunskaper med mera. Så sent som i april i år kom JO med svidande kritik mot förvaren, bland annat gällande möjligheterna att träffa läkare och anpassningen för barn.
Utredningen borde rimligen handla om hur man kan motverka de här problemen, men när migrationsministern heter Maria Malmer Stenergard och när regeringens samarbetsparti heter Sverigedemokraterna så är fokus som vanligt bara på hur vi ska kunna utvisa fler, och på kuppen göra tillvaron i Sverige så obehaglig som möjligt för dem som ska utvisas.
Ett av förslagen är till exempel att man vill förlänga tiden som personer kan sitta i förvar från 12 till 18 månader. Jag har själv varit på besök i förvar och kan konstatera att det är en plats där man helst inte vill tillbringa mer tid än en timme – absolut inte 18 månader. Den uppgivenhet och tomhet som jag mötte på förvaret utanför Åstorp i Skåne är svår att ens beskriva.
Ett annat förslag är att man vill se över andra tvångsmedel än förvarstagning, exempelvis elektronisk fotboja. Tanken är dock inte att fotbojorna ska ersätta förvaren eftersom man samtidigt håller på att bygga ut förvarsplatserna, man vill bara ha fler möjligheter att kontrollera och övervaka folk.
Ytterligare ett direktiv till utredningen är att se över hur man kan öka säkerheten i förvaren, vilket ju kan låta bra. Men sättet man vill göra det på är genom kroppsvisiteringar, att söka igenom brev och att oanmäld rannsaka folks rum.
Det kan vara värt att påminna om att väldigt många av dem som sitter inlåsta i förvar inte har begått något brott (om man nu inte anser att det är ett brott att fly från krig och förtryck). Det kan räcka med att Migrationsverket eller polisen misstänker att det är sannolikt att en person kommer att ”avvika” (det vill säga hålla sig gömd) i väntan på utvisning för att hen ska bli placerad i förvar. Det krävs alltså inte någon rättegång eller några egentliga bevis för att en person ska bli förvarstagen, det räcker med enskilda personers misstanke. Visserligen kan man överklaga ett beslut om förvarstagning till Migrationsdomstolen, men det är väldigt sällan som de ändrar på Migrationsverkets beslut.
Istället för att bygga ut förvarsplatserna och utreda hur man kan hålla folk inspärrade längre tid vore det enda raka att riva förvaren, att en gång för alla radera denna skamfläck i svensk nutidshistoria.
Filmaren Fredrik Gertten frågar sig om vi har råd med de rika i sin nya dokumentärfilm Breaking social.
Många svenska städer är fortfarande inte rustade för klimatförändringarna.
