KLIMAT | Amazonas ursprungsbefolkning uppmanar den brasilianska regeringen att omedelbart utlysa klimatnödläge då deras byar står inför en akut brist på dricksvatten, mat och medicin till följd av en allvarlig torka.

Denna torka har resulterat i massdöd av fisk i floderna, vilket är en central livsgrund för dessa samhällen. Organisationen APIAM, som representerar 63 stammar i Amazonas, har beskrivit hur floderna Rio Negro, Solimoes, Madeira, Jurua och Purus snabbt torkar ut, samtidigt som skogsbränder förstör regnskogen i nya områden.

APIAM uppmanar regeringen att agera omedelbart för att adressera den akuta sårbarhet som ursprungsbefolkningen står inför. På grund av torkan har mindre floder omvandlats till lerdiken och dricksvattnet är odrickbart, vilket tvingar urbefolkningen att vandra långa sträckor i regnskogen för att hitta säkert vatten. Denna brist på rinnande vatten har skapat allvarliga sanitära problem och sjukdomar bland befolkningen.

Miljöminister Marina Silva har tidigare meddelat att regeringen förbereder en arbetsgrupp för att tillhandahålla nödhjälp till de drabbade områdena i Amazonas. Tiotusentals matpaket har skickats till isolerade samhällen som inte längre kan nås via flodtransporter.

Situationen förvärras av väderfenomenet El Nino, som har resulterat i en historiskt låg nederbörd i norra Amazonas. Regnfall förväntas inte förrän i slutet av november eller början av december, när floderna normalt sett skulle ha förnyat sig själva med nya fiskbestånd.

Den ökande avskogningen och skogsbränderna i området förvärrar klimatkrisen och påverkar speciellt äldres och barns hälsa, säger  Ivaneide Bandeira, ledare för urfolksorganisationen Kaninde i delstaten Rondonia, och betonar det akuta behovet av hjälp.

Hon poängterar att skogsbrändernas rök är värre än någonsin och att avskogningen fortsätter ostraffat, trots de skadliga konsekvenserna för naturen och samhället.

VENEZUELA | Trots internationella protester höll Venezuela på söndagen en folkomröstning, med frågan om regionen Essequibo (även stavad Esequiba) i grannlandet Guyana egentligen ska tillhöra Venezuela. Enligt venezuelanska myndigheter deltog 10,5 miljoner av landets 20,7 miljoner röstberättigade invånare, och 95 procent röstade ja.

– Vi har tagit de första stegen i en ny historisk fas i kampen för det som tillhör oss, att ta tillbaka det som befriarna lämnade åt oss, säger president Nicolás Maduro enligt medier i huvudstaden Caracas.

Erkänner inte domstol

Konflikten går tillbaka till 1800-talet, då den unga nationen Venezuela grälade med europeiska kolonialmakter om vattenvägar och guldfyndigheter i området. Guyanas dåvarande kolonialherre Storbritannien fick rätt i en skiljedom 1899, men Venezuela har senare invänt att det beslutet berodde på stormakternas mygel.

Senare har även olja och olika mineraler i marken ökat Essequibos attraktionskraft.

Så sent som i fredags beslutade Internationella domstolen (ICJ) i Haag att Venezuela inte får agera på något sätt som kan förändra kontrollen över regionen. Men Venezuela erkänner inte FN-domstolens roll i tvisten och genomförde alltså folkomröstningen som planerat.

Halva Norge

Oron växer nu, både i Guyana och övriga Sydamerika, kring hur Maduro kommer att fortsätta driva frågan. Nästa år är det dags för presidentval och i skenet av en galopperande ekonomisk kris befaras Maduro vilja måla upp yttre hot för att få väljarna att samlas kring honom.

Guyana är ett av Sydamerikas minsta länder och består till stora delar av svårtillgängliga regnskogar och berg. Essequibo är ungefär hälften så stort som Norge och har en kvarts miljon invånare.

CHILE | Den historiska betydelsen av denna händelse lyser klart då Pedro Barrientos, tidigare soldat och ansedd som ansvarig för Jaras död, slutligen överlämnats från USA till Chile. Åtalen mot honom gäller kidnappningen och mordet på Víctor Jara, ett av de mest uppmärksammade människorättsfallen från Pinochets regim. Enligt vittnesmål spelade Barrientos rysk roulette med Jara innan han sköt ihjäl honom den 16 september 1973.

– Vi vill dra en gräns under det här fallet – och det snabbt, sade Nelson Caucoto, en människorättsadvokat som företrätt Jaras familj under lång tid.

– Skulle någon någonsin ha trott att det skulle finnas rättvisa för Víctor Jara?

Även om utlämningen är ett viktigt steg, påpekar aktivister att det finns mycket arbete kvar för rättvisa. Många inblandade i brutala handlingar under diktaturen är fortfarande på fri fot, och undkommer straff.

Rodrigo Bustos från Amnesty International understryker detta genom att påpeka att Chile fortfarande har en enorm skuld att betala när det gäller att skipa rättvisa för de oförlåtliga brotten under Pinochetregimen. Trots att vissa fällande domar har säkrats för en del av offren, är det en liten andel av de totala fallen, vilket speglar den långsamma processen och bristen på rättvisa för överlevande från denna mörka tid.

– I allmänna termer har Chile fortfarande en enorm skuld att betala när det gäller rättvisa för de påtvingade försvinnandena, avrättningen och tortyren, säger Rodrigo Bustos, generalsekreterare för Amnesty International Chile.

Hittills har fällande domar endast säkrats i omkring en tredjedel av de 3 216 fall av påtvingade försvinnanden och avrättningar som begicks under diktaturen, enligt uppgifter sammanställda av Diego Portales University transitional justice observatory.

Bara 0,6 % av de överlevande offren från diktaturtiden har sett sina fall sluta med en fällande dom.

Víctor Jaras änka, Joan Jara, som nyligen gick bort vid 96 års ålder, kämpade i nästan fem decennier för att uppnå rättvisa för sin man. Hennes outtröttliga engagemang var en avgörande faktor för att samla vittnesmål och bevis som ledde till att fallet kunde återupptas efter många år av tystnad och brist på bevis.

Víctor Jaras tragiska öde, där han torterades och mördades på fotbollsarenan Estadio Chile, står fortfarande som en symbol för de brutala övergreppen som ägde rum under Pinochets regim. Hans musik och hans politiska övertygelse lever vidare idag som en påminnelse om konsekvenserna av maktmissbruk och förtryck.

– Det viktigaste är att 50 år senare har vi fortfarande inte gett upp, rättvisan kommer fortfarande. Chile är ett av få länder där det händer, säger människorättsadvokaten Nelson Caucoto