Äntligen ser jag ljuset i slutet av tunneln

Jorden runt med Torbjørn C Pedersen
Dagboksanteckningar.
Sön 16 juli – dag 3 538

Tuvalu är ett av världens minst befolkade, minst besökta och minsta länder. Jag nådde Tuvalu efter att ha gått ombord på en sexton dagars försenad färja från Fiji. Huvudmotorn gick sönder under den fem dagar långa resan men sjömännen lyckades få igång den igen. Jag skulle ha återvänt till Fiji med samma färja men så lätt skulle det inte få bli. Motorn gick sönder åter igen och färjan var nu inte längre i drift.
Inga problem.

Tuvalu har en annan färja som transporterar studenter till Fiji. Färjorna är ett alternativ till den dyra flygresan som studenter inte har råd med. Men gissa vad? Den färjan gick sönder också. Marin-avdelningen föreslog då att jag kunde resa med ett före detta forskningsfartyg som var tvungen att göra resan till Fiji för reparation. Fartyget hade ett hål i botten av skrovet som hade reparerats tillfälligt. Den tog också in vatten vid propellern. Bra grejer! Immigrationsmyndigheten kom ombord och stämplade mitt pass.
Jag gick och lade mig men nästa dag jag vaknade var jag fortfarande i Tuvalu. Och så här pågick det i en månad, med olika ursäkter för förseningar.

En lördagsmorgon, när jag drack te på den bryggan på det lilla forskningsfartyget, hörde jag ett samtal på fartygets VHF-radio. Radion är vanligtvis inställd på kanal 16 som vanligt. Det är den internationellt erkända kanalen där du kan ringa efter någon: ett fartyg, en tjänst, ett kontor, för att få hjälp etcetera. När kontakten är etablerad går du med på att byta till en annan kanal och kan ha ditt samtal där, för att lämna kanal 16 öppen för alla andra. Smart och enkelt.

Plötsligt hörde jag ”Captain Tui” ombord på ”bogserbåten Katea” tala till ”Mr. Apisai” som helt klart var Kateas agent. De pratade om att få Katea godkänd av myndigheterna under lördagen (samma dag) så att de kunde lämna hamnen på söndagen. Detta var viktiga nyheter för mig!!

Det märkliga sammanträffandet i allt detta var inte bara att jag var på bryggan vid rätt tidpunkt för att höra detta – radion var av någon anledning inställd på kanal 14.  Om radion hade varit på kanal 16, som den borde ha varit, så hade jag inte hört samtalet. Vad är oddsen? Rätt tid och rätt kanal!

Jag hittade Mr. Apisai strax efter och han kontaktade via radion Captain Tui och min begäran om att få resa med godkändes. Det blev äntligen min flykt från Tuvalu. Jag lämnade ön med en bogserbåt! En barndomsdröm som gick i uppfyllelse.

Tillbaka i Fiji var jag redo att ansluta mig till Swire Shippings fartyg Rabaul Chief. Hon är ett 186 meter långt containerfartyg med kapacitet att transportera 2 404 tjugofotscontainrar. Swire Shipping har varit otroligt stödjande under hela pandemin medan de flesta företag inte tillåter passagerare att gå ombord.

Rabaul Chief kom att bli det trettiofemte containerfartyget jag rest med. Jag har nu färdats mer än 355 426 kilometer vilket motsvarar att åka nio gånger runt planeten, eller nästan avståndet mellan jorden och månen. Kan du tänka dig att sitta hemma och planera en resa som skulle kräva tillgång till trettiofem containerfartyg? Jag kan knappt tro det själv! Och vi är fortfarande inte i mål. Det finns två länder kvar: Sri Lanka och Maldiverna. Den stora frågan för många har länge varit om jag skulle flyga hem från Maldiverna eller ta mig över land och hav? Jag har inte vetat svaret förrän ganska nyligen.

Under mars 2023 fick jag ett mejl från Maersk. Maersk är världens största och mest inflytelserika rederi. I mejlet stod det att tillstånd hade beviljats att låta mig resa med återstående fyra fartygen för att avsluta den sista delen av resan. Swire Shipping tar mig till Singapore varifrån Maersk kan ta mig till Sri Lanka. Maersks partner MSS (Maldives Shipping Services) hjälper mig sedan till Maldiverna, skickar tillbaka mig till Sri Lanka och därifrån kan Maersk transportera mig över Indiska havet, genom Suezkanalen, in i Medelhavet och hem till Europa. Från vilken europeisk hamn som helst kan jag ta mig hem till Danmark på några dagar. Otroligt!

Istället för att fortsätta en lång uppförsbacke från ett land till nästa erbjöds jag plötsligt ett snabbt pass. Och vilken lättnad det gav. Skillnaden mellan att veta och att inte veta gör en ocean av skillnad för människans sinnestillstånd. Det känns nu mycket mer som att behöva hålla andan medan du lägger de sista korten ovanpå ett mycket stort korthus.

Jag hade en fantastisk tid att säga farväl till Stilla havet. Fiji är ett nav för södra Stilla havet och ett land som jag besökt fyra gånger för att få logistiken att fungera. Ursprungligen trodde jag att det skulle ha varit tre gånger men pandemin har kastat grus i maskineriet. Det mesta av min tid i Fiji har ägnats åt projektrelaterade frågor, men under mitt fjärde och sista besök var det annorlunda. Jag erbjöds en gratis vistelse på Garden Island Resort på Taveuni Island. En i sanning bit av paradiset, på Fijis tredje största ö.

Jag tillbringade tiden med att rensa huvudet från den svåra uppgiften som hade varit att nå och lämna Tuvalu utan att flyga. Stilla havets sista land. En uppgift som hade börjat med Salomonöarna 2019 och slutade med Tuvalu 2023. Medan Garden Island Resort är idealiskt för dykning och snorkling, siktar jag på en närliggande bergstopp. Det blev en vacker och uppfriskande vandring till toppen av Des Voeux Peak som ligger på 1 195 meters höjd. Jag träffade några underbara forskare längs vägen som var förvirrade över att hitta mig helt ensam på bergssidan. Men de bjöd mig på en halv avokado tillsammans med en kopp kaffe.
För en främling är en vän du aldrig har träffat förut.