På senare tid har intresset för Ted Kaczynski ökat. Kaczynski, kanske mer känd som Unabombaren, var matematikern som bestämde sig för att vända världen ryggen och började sända bomber kors och tvärs till folk som han av dunkla skäl fattat agg till.

I amerikanska högermedier kopplas han – när det passar sig – samman med ”miljörörelsen” och ”klimatforskningen”. Så även i Sverige. I en kulturserie i Världen idag (november 2022) påstår man att Kaczynski ”på flera sätt inspirerat de ideologer som i dag är ledande inom den globala klimat- och miljörörelsen.” Som om inte det skulle räcka: ”Dessutom finns beröringspunkter mellan våldsbejakande islamism och klimataktioner som går ut på att skada människor och samhällen.”

I en tid när FBI varnar för att nästan samtliga masskjutningar i USA utförs av attentatsmän som förklarar sig tillhöra den kristna högern och det enda den kristna högern – som redaktionen av Världen idag uppenbarligen har ett gott öga till – har att komma med är ”thoughts and prayers”, varpå de håvar in miljoner från National Rifle association för att motverka alla former av vapenkontroll, tycker svenska ”kristna” att miljörörelsen – med sina djupa rötter i fredsrörelsen – är ett tillräckligt stort hot för att man ska ägna flera nummer åt detta ”hot”. Det är magstarkt.

Tänk att man måste påminna kristna debattörer om att det är fult att ljuga. Det intressanta är ju, att de flesta som nu med beundran citerar Kaczynski tillhör – just – den kristna högern. Kaczynskis manifest står i direkt strid mot allt vad miljörörelsen och inte minst fredsrörelsen står för. Hans berömda manifest är ett virrvarr av påståenden och har i huvudsak bara lockat neokonservativa och ekofascister – Kaczynski hatade vänstern, han avskydde djurrättsaktivister, pacifister och feminister.

Kaczynski hade många idéer om allt möjligt men fick aldrig riktigt till det och skälet till det är ganska uppenbart. Kaczynski led av klinisk paranoid schizofreni.

Ändå brukar Kaczynski – om än med mer eller mindre uttalade reservationer – karaktäriseras som ”briljant” eller ett ”geni”. Man författar böcker om hans ”filosofi” och på nätet gör han tydligen ny karriär (mot sin vilja, måste man kanske påpeka) som guru för diverse kristna högermiliser. Det är hans kritik mot ”industrialismen” och teknisk utveckling som lockar många inom neokonservativa kretsar.

Manifestet är oläsbart, brister i humanvetenskaplig insikt och hans kunskap om omvärlden är ibland så excentrisk och omogen att man undrar vari hans genialitet består. Det finns inget briljant eller genialiskt i att låsa in sig i en hydda och skriva manifest om en värld som man inte förstår eller ens vill lära känna.  Ingen som isolerar sig från verkligheten kan ha något viktigt att säga om den.

För övrigt ska man aldrig skriva något när man inte är vid sina sinnens fulla bruk – vilket även somliga skribenter på Världen idag nogsamt bör betänka.

Tumme ned:

Rysslands framfart i Sudan börjar likna CIA:s insatser i Sydamerika på 50-talet.

Tumme upp:

Klimatprotesterna i London väcker hopp.

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.