I takt med att våren kommit igång börjar det bli dags att damma av allehanda plagg som inte täcker hela kroppen. Men då kommer också en säsongsångest för alla dem som sedan barnsben lärt sig att skämmas för det hår som envisas med att växa, i synnerhet på benen, om det inte tuktas rejält med jämna intervall.

Rakade ben som feminint ideal i västvärlden är en idé som dök upp för ungefär hundra år sedan. Det är alltså också ett ideal som är ungefär lika gammalt som Sveriges allmänna rösträtt och många kvinnorörelser. Vid första anblick kan de här två trenderna i samhället kanske verka motsägelsefulla: den ena upprätthåller patriarkala strukturer medan den andra bryter ner dem.

Men vid närmare eftertanke är det kanske inte så konstigt att de råkar infalla ungefär samtidigt ändå. För när de patriarkala strukturer som härskat så länge på allvar hotas och aktivt börjar nedmonteras under början av 1900-talet är det en naturlig följd att dessa strukturer och dess förkämpar stretar emot. Resultatet: Om vi inte kan kontrollera vad kvinnor har på sig kan vi åtminstone kontrollera deras kroppsbehåring.

Skönhetsideal och idéer om kroppsbehåringens vara eller inte vara är dock betydligt äldre än hundra år. Kulturella skillnader och ideal har antagligen funnits så länge människor funnits. Men argumentet att något är korrekt bara för att det är gammalt är i bästa fall kasst, och säger ingenting om vem eller vilka dagens ideal gynnar. Och när man ställer sig frågan vem de rakade benen egentligen gynnar är det svårt att komma ifrån att de som gynnas allra mest är förlegade patriarkala strukturer.

Ett exempel: förra sommaren skrev Natalie Schriefer en artikel med titeln What not shaving my legs for a month taught me about bodily autonomy. Hon beskriver hur hon slutar raka benen på grund av en stressig tid på jobbet, men fortsätter att aktivt undvika rakandet tills håret slutar växa som ett socialt experiment. Hennes förväntning är att folk kommer att skratta lite, för att sedan fråga: Hur långt växte det då? Men istället för en harmlös fråga möts hon av en politiskt laddad, för folk frågar inte hur långt hennes benhår blev utan: Vad tycker din pojkvän om det?

Per automatik går vi rakt i patriarkatets klor när det ses som så självklart att en kvinna ska raka sina ben för en mans skull. De feminina slätrakade benen som ideal är så starkt att reklam för rakhyvlar i dag som regel utgörs av redan rakade ben, trots att det i reklam för rakhyvlar för män nästan alltid återfinns hår som rakas. Är det så att det orakade kvinnobenet ses som så äckligt att vi inte ens kan se det i det sammanhang där själva rakningen pågår? För några år sedan var det en nyhet att ett företag faktiskt visade hår som rakades på feminint kodade kroppar i sin rakhyvelsreklam. Det tyder på att idealet antagit en sjuk absurditet, men också – tack och lov – att det finns en trend som går åt ett mindre invasivt håll. 

Patriarkatet bidrar helt klart med betydligt mer våldsamma och problematiska strukturer än kontroll av kvinnlig kroppsbehåring. Men benrakningsidealet agerar symbol för det som är de patriarkala strukturernas mål: att kontrollera alla icke-mäns kroppar på ett eller annat sätt.

Nästa gång vi ser ett par orakade ben och automatiskt tänker ”äckligt” bör nästa tanke vara ”varför tycker jag att det är äckligt?”. Börjar man nysta i det finns det egentligen inga skäl alls till att orakade ben skulle vara äckliga. Vad vi gör när vi fullföljer äckligt-impulsen är istället att upprätthålla strukturer som bara gynnar den som vill kontrollera andras kroppar och profitera på människors osäkerhet. Det kanske tar lite tid att vänja sig vid nya, mer hälsosamma ideal, men många små steg under lång tid kommer till slut göra stor skillnad.