I takt med att våren kommit igång börjar det bli dags att damma av allehanda plagg som inte täcker hela kroppen. Men då kommer också en säsongsångest för alla dem som sedan barnsben lärt sig att skämmas för det hår som envisas med att växa, i synnerhet på benen, om det inte tuktas rejält med jämna intervall.

Rakade ben som feminint ideal i västvärlden är en idé som dök upp för ungefär hundra år sedan. Det är alltså också ett ideal som är ungefär lika gammalt som Sveriges allmänna rösträtt och många kvinnorörelser. Vid första anblick kan de här två trenderna i samhället kanske verka motsägelsefulla: den ena upprätthåller patriarkala strukturer medan den andra bryter ner dem.

Men vid närmare eftertanke är det kanske inte så konstigt att de råkar infalla ungefär samtidigt ändå. För när de patriarkala strukturer som härskat så länge på allvar hotas och aktivt börjar nedmonteras under början av 1900-talet är det en naturlig följd att dessa strukturer och dess förkämpar stretar emot. Resultatet: Om vi inte kan kontrollera vad kvinnor har på sig kan vi åtminstone kontrollera deras kroppsbehåring.

Skönhetsideal och idéer om kroppsbehåringens vara eller inte vara är dock betydligt äldre än hundra år. Kulturella skillnader och ideal har antagligen funnits så länge människor funnits. Men argumentet att något är korrekt bara för att det är gammalt är i bästa fall kasst, och säger ingenting om vem eller vilka dagens ideal gynnar. Och när man ställer sig frågan vem de rakade benen egentligen gynnar är det svårt att komma ifrån att de som gynnas allra mest är förlegade patriarkala strukturer.

Ett exempel: förra sommaren skrev Natalie Schriefer en artikel med titeln What not shaving my legs for a month taught me about bodily autonomy. Hon beskriver hur hon slutar raka benen på grund av en stressig tid på jobbet, men fortsätter att aktivt undvika rakandet tills håret slutar växa som ett socialt experiment. Hennes förväntning är att folk kommer att skratta lite, för att sedan fråga: Hur långt växte det då? Men istället för en harmlös fråga möts hon av en politiskt laddad, för folk frågar inte hur långt hennes benhår blev utan: Vad tycker din pojkvän om det?

Per automatik går vi rakt i patriarkatets klor när det ses som så självklart att en kvinna ska raka sina ben för en mans skull. De feminina slätrakade benen som ideal är så starkt att reklam för rakhyvlar i dag som regel utgörs av redan rakade ben, trots att det i reklam för rakhyvlar för män nästan alltid återfinns hår som rakas. Är det så att det orakade kvinnobenet ses som så äckligt att vi inte ens kan se det i det sammanhang där själva rakningen pågår? För några år sedan var det en nyhet att ett företag faktiskt visade hår som rakades på feminint kodade kroppar i sin rakhyvelsreklam. Det tyder på att idealet antagit en sjuk absurditet, men också – tack och lov – att det finns en trend som går åt ett mindre invasivt håll. 

Patriarkatet bidrar helt klart med betydligt mer våldsamma och problematiska strukturer än kontroll av kvinnlig kroppsbehåring. Men benrakningsidealet agerar symbol för det som är de patriarkala strukturernas mål: att kontrollera alla icke-mäns kroppar på ett eller annat sätt.

Nästa gång vi ser ett par orakade ben och automatiskt tänker ”äckligt” bör nästa tanke vara ”varför tycker jag att det är äckligt?”. Börjar man nysta i det finns det egentligen inga skäl alls till att orakade ben skulle vara äckliga. Vad vi gör när vi fullföljer äckligt-impulsen är istället att upprätthålla strukturer som bara gynnar den som vill kontrollera andras kroppar och profitera på människors osäkerhet. Det kanske tar lite tid att vänja sig vid nya, mer hälsosamma ideal, men många små steg under lång tid kommer till slut göra stor skillnad.

Att använda kärnkraften som ursäkt för att inte göra något i miljöpolitiken är inget nytt. Det har varit regeringspartiernas snuttefilt för att slippa ta ansvar sedan långt innan de blev regeringspartier. Men bakom den snuttefilten är såväl statsministern som näringsministern och miljöministern nakna. Så nakna att de är beredda att riskera hundratals miljarder för att inte näringslivet och energibolagen ska rycka undan filten. Redan tidigare har de avsatt ofattbara 400 miljarder i garantier för att få fart på byggandet, men det verkar inte räcka.

I förra veckan konstaterade de på en presskonferens att det krävs ännu mer från staten för att någon ska våga satsa på kärnkraft – en teknologi som alltid blir mycket dyrare och senare än beräkningarna har visat. Med ännu fler hundratals miljarder i garantier hoppas man nu få fram två reaktorer till 2035 och tio till 2045. Det är förstås helt orealistiskt och kommer inte att ske. Tittar man på erfarenheten från andra länder kommer de första möjligen bli klara till 2045.

Men oavsett om de första reaktorerna blir klara om 12 eller 22 år är det för sent som åtgärd mot klimatkrisen. Istället kommer en sådan gigantisk satsning stå i vägen för alla de snabba, effektivare och billigare lösningar som skulle fått utrymme om regeringen hade låtit marknaden styra.

För mer än 400 miljarder skulle vi kunna genomföra enorma energisparåtgärder och bygga en massa förnybara kraftverk. Kraftverk som går att få upp snabbt och som har en helt annan driftsäkerhet än de evigt stillastående kärnkraftverken. Regeringen har inte förstått att klimatkrisen är här och nu, 1,5 grader är redan kört och vi rusar mot en ökning på en bra bit över 2 grader.

Inte heller den andra snuttefilten är ny. Den som går ut på att det är andra länder som måste göra något, inte vi. Att Kinas utsläpp är så mycket större att det inte spelar någon roll vad vi gör. Att i stort sett alla i Sverige står för betydligt större utsläpp än medelkinesen och att våra egna konsumtionsutsläpp till stor del sker i Kina låtsas han inte om.

Men Tidöpartierna har ett retoriskt grepp som faktiskt är ganska nytt. Sedan valet har de börjat säga, alltmer frekvent, att miljöpolitiken måste utformas så den accepteras av folket. I stort sett varje nedmontering av miljöpolitiken förklaras numera med detta. Och i sak har de förstås rätt, även om det finns massa exempel där politikerna gått före och opinionen köpt det när det väl genomförts. Rökförbudet på krogen och biltullarna i Stockholm är bara två exempel. I grunden bör vi förstås inte ens överväga att ge avkall på demokratin för att lösa miljökrisen.

Men det är inte samma sak som en populistisk nedmontering av miljöpolitiken. Tvärtom bör slutsatsen vara att miljöpolitiken behöver bli effektivare och smartare. Effektivt är att beskatta växthusgaser och resursuttag hårt. Och smart är att sedan inte låta pengarna gå in i statskassan så folk känner sig rånade på sin överhöghet, utan istället dela ut det som kommer in direkt och villkorslöst till alla invånare. Då blir det lönsamt att minska sina utsläpp och sin konsumtion samtidigt som de som har minst gynnas istället för att drabbas hårdast.

Svårare än så behöver det inte vara, Pourmokhtari, om man nu inte sitter i knät på Åkesson och skyler sig med en snuttefilt.

Klimatrörelsen Fridays for Future har varit i blåsväder de senaste veckorna. Det började med ett inlägg på rörelsens internationella Instagram-konto där de bland annat skrev att ”västerländska medier ljuger genom att inte berätta hela historien”, att de är ”finansierade av imperialistiska regeringar” och att de ”hjärntvättar” människor till att sympatisera med Israel. Inlägget togs senare bort, men skadan var redan skedd.

Även rörelsens förgrundsfigur Greta Thunberg har fått hård kritik. Dels för att många tycker att hon inte har tagit tillräckligt stark ställning mot Hamas och mot antisemitism. Dels för att hon i ett inlägg om Palestina lade upp en bild på sig och själv och några andra aktivister där en av de medverkande i bilden hade en bläckfisk i form av ett gosedjur, något som många kopplar till en antisemitisk konspirationsteori om en judisk elit som styr världen.

Själv menade hon dock att hon inte kände till den kopplingen och att den för henne bara var ett verktyg som autistiska personer använder för att kommunicera känslor. Häromdagen blev hon också avbruten när hon höll ett tal i Amsterdam iförd palestinasjal och där hon bland annat bjudit upp en palestinsk kvinna. En man i publiken tog mikrofonen från henne och sa att han kommit dit ”för en klimatdemonstration, inte en politisk åsikt”.

Särskilt i Tyskland har kritiken varit massiv, kanske inte så märkligt med tanke på landets såriga relation till judar. Både De grönas talesperson och talespersonen för Fridays for Futures tyska avdelning har tagit avstånd från Thunberg.

En hel del av den kritik som riktats framför allt mot Greta Thunberg, men också mot Fridays for Future i stort, är överdriven och befängd. Att Thunberg skulle vara antisemit för att hon pekar på de fruktansvärda folkrättsbrott som Israel utför just nu är en vettlös tolkning. Både Fridays for Future och Greta Thunberg har också vid upprepade tillfällen sagt att de tar avstånd från Hamas attacker och fördömer allt våld mot civila från båda sidor. Det är också viktigt att poängtera att Fridays for Future har massor av lokalgrupper som jobbar självständigt, vad en grupp säger eller gör bör alltså inte drabba andra grupper.

Med detta sagt har dock kritikerna också vissa poänger. Man får inte glömma att samtidigt som Israel bombar Gaza urskiljningslöst – något som verkligen bör fördömas – så har hatbrotten mot judar (men även mot muslimer) ökat markant i många länder de senaste veckorna. Gamla konspirationsteorier om judar som styr världen tillsammans med USA och mäktiga medier får också ny spridning, ivrigt påhejade av diverse högertroll – men tyvärr också av vissa inom vänstern.

Det är i ljuset av det man måste se inlägget om ”hjärntvätt” och varför det gjorde många så upprörda. Även om tanken med inlägget när det postades kanske inte var att ge ved på brasan åt antisemitiska konspirationsteorier så är det lätt att förstå att vissa tolkar det så.

Det finns också en större fråga i det här, nämligen den om huruvida organisationer som Fridays for Future bör uttala sig om sådant som Israel-Palestina-konflikten, eller annan politik än miljöfrågan över huvud taget. En del menar att det skrämmer bort människor och inte gynnar klimatfrågan.

För många inom klimatrörelsen hänger dock klimat och rättvisa oundvikligt samman. Det går inte att prata om hur vi ska stoppa klimatförändringarna utan att också prata om vilka i världen som drabbas hårdast av förändringarna eller om att omställningen till en fossilfri värld måste sker på ett rättvist sätt.

Många ser ändå ingen koppling till klimatet i konflikten mellan Israel och Palestina, och det är sant att den i första hand handlar om religion, förtryck och generationslånga motsättningar. Men det är också viktigt att se att exempelvis USA:s starka stöd till Israel delvis handlar om deras geopolitiska intressen i områdena, inte minst utvinningen av olja.

Att separera ”klimatfrågan” från andra politiska frågor låter sig helt enkelt inte göras. Allt hänger samman, och därför är det både modigt och viktigt att rörelser som Fridays for Future inte ger vika utan fortsätter att tala om förtryck i alla dess former.

Men när man gör det är det också viktigt att vara vaksam så att man inte ofrivilligt faller offer för diverse konspirationsteorier. Det är som när rättmätig kritik mot kapitalismen och bankväsendet ibland glider över i konspirationsteorier om att alla banker är onda och försöker hjärntvätta oss.

Med sådana glidningar i åtanke bör man akta sig för att prata om media generellt som att de hjärntvättar befolkningen eller styrs av regeringarna. Förutom att det i många fall inte är sant gör det klimatrörelsen till en lätt måltavla för dem som bara är ute efter att sänka den.