ESSÄ På den plats jag just lämnat känner man tydligt av en växande förtvivlan och våldsamheten ligger latent hos den palestinska befolkningen. Ingen pratar längre om ”fred”, utan snarare om ”slutet på ockupationen”, och ungdomar uppmanar till ”motstånd till varje pris”.

Det är i detta sammanhang som Hamas verkställde sin attack. Och den militanta organisationen använde denna förtvivlan för att legitimera sig själv och vinna stöd från delar av den palestinska folkopinionen.

Gaza, ett utomhusfängelse

I Gaza, där Hamas verkar, har 2,3 miljoner palestinier trängts in på 365 km2, vilket gör Gazaremsan till en av världens mest tätbefolkade områden. Mer än två tredjedelar av befolkningen lever under existensminimum och enligt den israeliska icke-statliga organisationen B’Tselem ligger arbetslösheten på 75 % bland personer under 29 år.

Ända sedan 2007 har området varit föremål för en israelisk sjö-, luft- och landblockad, som har hindrat nästan all kontakt med världen utanför.
Befolkningen i Gaza är ofta utan vatten och elektricitet och försörjs i huvudsak av internationellt bistånd. För att ta sig in och ut ur Gaza krävs tillstånd från den israeliska makten, men eftersom det är väldigt svårt att få ett sådant tillstånd har området fått öknamnet ”utomhusfängelset”.
Under dessa förhållanden har befolkningen i Gaza, och särskilt den yngre befolkningen, som isolerats från världen blivit alltmer radikala. De flesta känner att de inte har något att förlora och tror inte längre på politiska lösningar eller fred. Nu sprids bilden av att ockupationen av den judiska staten måste motarbetas med våld, så som det förespråkats av islamistiska grupper. Detta spelar Hamas och islamistiska Jihad i händerna, som samlar ihop allt fler krigare.

Västbanken, ett sönderstyckat område

På Västbanken har Hamas attack inte fördömts, utan vissa palestinier har snarare visat sitt stöd vid demonstrationer.

Resten av världen fasas över att någon kan stötta sådan grymhet, vilket självklart är helt oacceptabel. Men vi måste också se orsaken till stödet.
Det palestinska området är totalt sönderstyckat. Förenta nationerna har räknat att det finns över 280 bosättningar och 710 000 israeliska bosättare. Palestinska hem förstörs regelbundet.

Sedan 2002 har murar på mer än 700 km byggts mellan de palestinska områdena och Israel. Muren var tänkt att följa den 315 km långa gröna linjen som drogs 1947 i FN:s delningsplan, men de senaste åren har muren slingrat sig vidare, längre in på palestinsk mark och isolerar nu vissa palestinska städer.

En palestinsk parlamentsledamot berättade för mig att ”det är arabernas klagomur”, medan andra refererar till den som ”skammens mur”. Östra Jerusalem ockuperas också allt mer, bland annat Tempelberget där Al-Aqsamoskén ligger, islams tredje viktigaste moské. Det faktum att Hamas kallade attacken för ”operation Al-Aqsaöversvämningen” visar just hur den islamistiska gruppen har lyckats som språkrör för befolkningens klagomål.

Daglig förtvivlan

Rörelsefriheten för Västbankens invånare är ytterst begränsad – den är helt beroende av tillstånd från de israeliska myndigheterna. Varje dag måste palestinier mödosamt passera vägspärrar.

Några barn förklarar för mig att de måste passera vägspärrarna mellan Abu Dis på Västbanken och Jerusalem för att komma till skolan. Deras föräldrar saknar tillstånd och barnen måste därför åka dit ensamma och tillbringar minst en timme där varje dag. Äldre studenter berättar att de tidigare kunde promenera till universitetet, men nu finns muren där och en vägspärr. FN uppskattar att det finns cirka 593 vägspärrar, varav de flesta syftar till att skydda israeliska bosättare.

Den ekonomiska situationen på Västbanken är också bedrövlig. Utvecklingen hindras av de restriktioner som Israel infört – till exempel är import av viss teknik och vissa insatsvaror förbjuden, ett strikt tillståndssystem tillämpas, byråkratiska kontroller utförs och förutom muren finns det kontrollpunkter, såsom grindar, jordhögar, vägspärrar och diken. Fattigdomsgraden ligger på 36 % och arbetslösheten ligger på 26 procent.

Den israeliska armén har, särskilt sedan den senaste Netanyahu-regeringen tillträdde, trappat upp sina ingripanden och förebyggande räder. Innan Hamas attack hade 200 palestinier dödats sedan början av året. FN räknar till 4 900 palestinska politiska fångar och noterar de bedrövliga förhållandena i israeliska fängelser och den misshandel som tillfogas.

Politiskt dödläge, latent våld

Till allt detta kommer det politiska dödläget. Det har inte hållits några val i Palestina sedan 2006. Den palestinska myndigheten, erkänd som den legitima representanten för det palestinska folket, har blivit ett tomt skal utan egentlig makt. Makten ligger koncentrerad i händerna på 87-årige Mahmoud Abbas, som har förlorat sitt folks stöd. Efter upprepade misslyckanden vid förhandlingar mellan de palestinska myndigheterna och Israel, anser en del att Mahmoud Abbas är medskyldig till den israeliska ockupationen.

Korruption paralyserar alla palestinska institutioner.
Befolkningen förväntar sig inte längre någonting av politiken och ännu mindre från förhandlingarna. Sedan början av året har det skett en ökning av ”ensamattacker”, som drivs av förtvivlan. Som den palestinske chauffören som, i slutet av augusti, körde in i en grupp israeliska soldater när han var på väg att passera en vägspärr.

Detta är samma förtvivlan som idag driver en grupp av den palestinska befolkningen att stödja Hamas grymma attacker. Elie Barnavie påpekar att vi till och med kan befara ett utbrott av en ny intifada.

Hamas genombrott

Genom åren har Hamas kunnat utnyttja situationen till att förespråka väpnat motstånd och positionera sig som ”en sann försvarare” för den palestinska saken.

2006 vann Hamas det palestinska parlamentsvalet. Trots det demokratiska genomförandet av detta val erkändes inte resultatet av det internationella samfundet, som vägrade att låta en terroristorganisation ta makten. Hamas drog sig därför tillbaka till Gazaremsan, som de tog kontroll över. Från Gaza fortsatte de att radikalisera och delegitimera de palestinska myndigheterna, och väntade på rätt tid för att sätta sin plan i verket. I organisationens ögon är nu denna tid kommen. Ledarna har utan tvekan känt att kontexten var till gagn för en storskalig attack.

Å ena sidan utgjorde Israels interna destabilisering ett kryphål som Hamas kunde utnyttja. Aldrig tidigare har Israel varit så splittrat som det varit sedan ankomsten av Netanyahus koalition av ultraortodoxa och national-religiösa partier. Massiva demonstrationer mot reformen av rättsväsendet skakade landet under flera månader. På ett aldrig förut skådat sätt gick israeliska reservister, oumbärliga för Israels försvar, ut i strejk.

Förändrad geopolitik

Hamas hade också troligen ögonen på geopolitiken, och anade en förändring i områdets maktbalans. Detta bevisas av avtalet mellan Teheran och Riyadh och Abrahamavtalen som normaliserade Israels relationer med Gulfstaterna. Idag fortsätter de tektoniska plattorna att förändras: status quo i Nagorno-Karabach har brutits och Afrika upplever en kupp efter en annan. Tiden var mogen för gruppen att slå till.

Det har gått 50 år sedan Yom Kippur-kriget och 30 år sedan Osloavtalet, och de senaste dagarnas tragiska händelser måste ses genom ett prisma av den komplexa konflikt som har ställt två folk mot varandra sedan 1948. Hamas utnyttjar palestiniers ilska och desperation för att utföra våldshandlingar utan motstycke, och delegitimerar på så sätt en legitim sak.

Marie Durrieu är biträdande doktorand vid Recherche Stratégique de l’École Militaire i statsvetenskap och internationella relationer

Översättning Sofia Falkner

Texten publicerades ursprungligen av The Conversation