Finlands medlemsskap i Nato markerar slutet på landets beundransvärda tradition som en global fredsmäklare. Medea Benjamin och Nicolas J.S. Davies, båda från organisationen Code Pink: Women for Peace, skriver att om Finland hade motstått pressen att skynda sig in i Nato skulle det istället kunna gå med i den ”fredsklubb” som bildats av Brasiliens president Lula da Silva för att återuppliva förhandlingarna och få ett slut på kriget i Ukraina.
ESSÄ | Den 4 april 2023 blev Finland officiellt den 31:a medlemmen i militäralliansen Nato. Den 130 mil långa gränsen mellan Finland och Ryssland är nu den överlägset längsta gränsen mellan något Nato-land och Ryssland, som hittills bara haft korta gränser mot Norge, Lettland och Estland, samt den polska och litauiska gränserna mot Kaliningrad.
I kontexten av kalla kriget mellan USA, Nato och Ryssland kan de här gränserna vara potentiellt farliga brännpunkter där en ny kris kan uppstå, eller till och med ett världskrig. Men en viktig skillnad med just den finska gränsen (mot Ryssland) är att den ligger cirka 16 mil från Severomorsk, bas för Rysslands norra flotta och hem för 13 av totalt 23 kärnvapenubåtar. Det kan mycket väl vara här det tredje världskriget startar, om det inte redan har gjort det i Ukraina.
I Europa är det idag bara Schweiz, Österrike, Irland och en handfull andra små länder som står utanför Nato. I 75 år var Finland en framgångsrik, neutral förebild, men samtidigt långt ifrån demilitariserat. Liksom Schweiz har landet en stor militär och unga finländare måste genomgå minst sex månaders militär utbildning efter sin 18-årsdag. Finlands aktiva militära styrkor och reservstyrkor utgör över fyra procent av befolkningen – jämfört med endast 0,6 procent i USA – och 83 procent av finländarna säger att de om Finland invaderades skulle delta i ett väpnat motstånd.
Endast 20 till 30 procent av finländarna har historiskt varit för ett Natomedlemskap, medan majoriteten konsekvent och stolt har stöttat neutralitetspolitiken. I slutet av 2021 visade en opinionsundersökning att det folkliga stödet för ett Natomedlemskap var 26 procent. Men efter den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022 hoppade denna siffra till 60 procent inom några veckor, och i november 2022 sade 78 procent av finländarna att de var för Natomedlemsskap.
Liksom i USA och andra Natoländer har Finlands politiska ledare varit mer Natovänliga än allmänheten. Trots långvarigt offentligt stöd för (militär) neutralitet anslöt sig Finland till Natos Partnerskap för fred-program år 1997. (Den finska) regeringen skickade 200 soldater till Afghanistan för att delta i den FN-auktoriserade internationella säkerhetsstyrkan efter att USA invaderade 2001, och de (finska soldaterna) förblev kvar (i Afghanistan) också efter att Nato tog befäl över denna styrka år 2003.
De finska trupperna lämnade inte Afghanistan förrän alla västerländska styrkor drog sig tillbaka 2021. Då hade totalt 2 500 finska trupper och 140 civila tjänstemän varit placerade där, och två finländare hade dödats. En granskning från i december 2022 av Finlands roll i Afghanistan, gjord av Finlands Utrikespolitiska institut, fann att de finska trupperna ”upprepade gånger engagerade sig i strid som en del av den militära operation som nu leddes av Nato och hade blivit en part i konflikten”, och att Finlands uttalade mål, som var ”att stabilisera och stödja Afghanistan för att stärka internationell fred och säkerhet” vägdes upp av ”dess önskan att upprätthålla och stärka sina utrikes- och säkerhetspolitiska förbindelser med USA och andra internationella partner, liksom dess strävan att fördjupa sitt samarbete med Nato.”
Med andra ord, precis som andra små Nato-allierade länder, kunde Finland mitt under ett eskalerande krig inte upprätthålla sina egna prioriteringar och värderingar, utan lät istället sin önskan ”att fördjupa sitt samarbete” med USA och Nato ha företräde framför det ursprungliga målet om att försöka hjälpa folket i Afghanistans att vinna tillbaka fred och stabilitet. Som ett resultat av dessa förvirrade och motstridiga prioriteringar drogs finska styrkor in i att driva på upptrappningen och att bidra till de överväldigande destruktiva krafter som har präglat USA:s militära operationer i de senaste krigen landet deltagit i.
Som en liten och ny Natomedlem kommer Finland att vara lika oförmögna som man var i Afghanistan när det kommer till att påverka Natos tilltagande konflikt med Ryssland. Finland kommer att upptäcka att det tragiska valet i att överge en neutralitetspolitik som gav landet 75 år av fred och att man genom att rusa till Nato för skydd kommer att, precis som för Ukraina, göra dem farligt utsatta i ett krig mellan Moskva, Washington och Bryssel som de (Finland) varken kan vinna, lösa självständigt eller förhindra från att eskalera till ett tredje världskrig. Finlands framgång som en neutral och liberal demokrati under och efter kalla kriget har skapat en kultur av att allmänheten litar mer på sina ledare än vad människor i majoriteten av västländerna gör och de är mindre benägna att ifrågasätta klokheten i sina beslut. Så när den politiska sfären var nästan enhällig i sin vilja att gå med i Nato i kölvattnet av den ryska invasionen möttes de av ett litet motstånd av allmänheten.
I maj 2022 godkände Finlands riksdag att gå med i Nato med överväldigande 188 röster mot åtta. Men varför har Finlands politiska ledare varit så angelägna om att ”stärka sina utrikes- och säkerhetspolitiska relationer med USA och andra internationella partner”, som man uttryckte det i Afghanistanrapporten? Som en oberoende, neutral, men starkt beväpnad militärnation, uppfyller Finland redan Natos mål om att spendera två procent av BNP på militären. Finland har också en betydande vapenindustri, och bygger sina egna moderna krigsfartyg, artilleri, automatgevär och andra vapen.
Natomedlemskapet kommer att integrera Finlands vapenindustri i Natos lukrativa vapenmarknad, det kommer öka försäljningen av finska vapen, samtidigt som det ger en möjlighet att köpa mer av de senaste amerikanska och allierade vapen till sin egen militär och att samarbeta i gemensamma vapenprojekt med företag i större Natoländer. Med Natos militärbudgetar som ökar, och sannolikt kommer att öka mer, står Finlands regering tydligt inför påtryckningar från vapenindustrin och andra intressen. I själva verket vill dess eget lilla militärindustriella komplex inte lämnas utanför.
Sedan Finland började sin NATO-anslutning har Finland redan åtagit sig att köpa amerikanska F-35-stridsflygplan för att ersätta sina tre skvadroner med F-18 för 10 miljarder dollar. Man har också tagit anbud på nya missilförsvarssystem och försöker enligt uppgift välja mellan det indiska-israeliska Barak 8 (mark-till-luft-missilsystemet) och det amerikansk-israeliska David’s Sling-systemet, som byggs av det israeliska företaget Raphael och amerikanska Raytheon.
Finsk lag förbjuder landet från att inneha eller förvara kärnvapen, till skillnad från de fem Natoländerna som har amerikanska kärnvapen på sin mark – Tyskland, Italien, Belgien, Holland/Nederländerna och Turkiet. Men Finland lämnade in sina Nato-anslutningsdokument utan de undantag som Danmark och Norge insisterat på för att låta dem förbjuda kärnvapen. Detta gör Finlands nukleära ställning mycket/unikt tvetydig, trots president Sauli Niinistös löfte om att ”Finland inte har för avsikt att förvara kärnvapen på vår mark.”
Bristen på diskussion om konsekvenserna av att Finland går med i en uttryckligen kärnvapenallians är bekymmersam och har tillskrivits en alltför hastig anslutningsprocess i samband med kriget i Ukraina, liksom till Finlands tradition av obestridligt folkligt förtroende för regeringen.
Det kanske mest beklagliga är att Finlands medlemskap i Nato markerar slutet på nationens beundransvärda tradition som global fredsstiftare. Finlands tidigare president Urho Kekkonen, en av arkitekterna bakom ”samarbetspolitiken” med det angränsande Sovjetunionen och en förkämpe för världsfred, hjälpte till att utforma Helsingforsavtalet – ett historiskt avtal som undertecknades 1975 av USA, Sovjetunionen, Kanada och alla europeiska nationer (utom Albanien) för att göra läget mellan Sovjetunionen och väst mer avspänt. Den finska presidenten Martti Ahtisaari fortsatte den fredsskapande traditionen och tilldelades Nobels fredspris 2008 för sina viktiga insatser för att lösa internationella konflikter i Namibia, till Aceh i Indonesien och Kosovo (som bombats av Nato).
När Finlands president Sauli Niinistö talade inför FN i september 2021 verkade han angelägen om att följa detta arv.
– En vilja hos motståndare och konkurrenter att engagera sig i dialog, att bygga förtroende och att söka gemensamma nämnare – det var kärnan i Helsingforsandan. Det är just den sortens anda som hela världen, och FN, har ett brådskande behov av. Jag är övertygad om att ju mer vi talar om Helsingforsandan, desto mer levande kommer den att bli, sade han då.
Naturligtvis var det Rysslands beslut att invadera Ukraina som drev Finland att överge ”Helsingforsandan” till förmån för att gå med i Nato. Men om Finland hade motstått pressen att skynda sig in i Nato skulle det istället kunna gå med i den ”fredsklubb” som bildats av Brasiliens president Lula da Silva för att återuppliva förhandlingarna och få ett slut på kriget i Ukraina. Tråkigt nog, för Finland och världen, ser det ut som att Helsingforsandan kommer fortsätta framåt – utan Helsingfors.
***
Medea Benjamin
Nicolas J.S. Davies
Översättning Hanna Strid
Medea Benjamin är medgrundare av Global Exchange och Code Pink: Women for Peace. Hon är medförfattare, tillsammans med Nicolas J.S. Davies, of War in Ukraine: Making Sense of a Senseless Conflict, OR Books, och Inside Iran: The Real History and Politics of the Islamic Republic of Iran med flera.
Nicolas J. S. Davies är journalist och forskare vid Code Pink. Han är medförfattare, tillsammans med Medea Benjamin, av War in Ukraine: Making Sense of a Senseless Conflict, OR Books, och författare till Blood On Our Hands: the American Invasion and Destruction of Iraq.
Essän har tidigare varit publicerad av:
https://www.commondreams.org/opinion/finland-nato-russia-helsinki-spirit