Tänk dig en allmän helgdag ägnad åt att få ta det lugnt, äta varma bullar och tänka efter. Det har danskarna, fjärde fredagen efter påsk. Men kanske inte länge till. Den nya socialdemokratiskt ledda högerregeringen vill avskaffa store bededagen och finansiera försvarsupprustning med skatteintäkterna från ett folk som sliter en dag till.

Det hela tycks inte avgjort än. Danska fackföreningar har gjort klart att de inte tänker spara på krutet för att rädda bönedagen, och striden har fått rödgröna SF att segla upp som Danmarks näststörsta parti i mätningarna.
Från andra sidan sundet ser jag avundsjukt på nabofolket.

Den politiska striden handlar inte om böner och bullar, den handlar om makten över tiden. På så sätt är den kanske den viktigaste striden i vår tid. Länge kunde den formuleras som: ska vi ta ut vårt växande välstånd i ökad konsumtion eller mer fri tid?

Nu har vi inte lyxen att göra det valet, frågan är istället: ska vi springa ner varandra, kämpandes för att hinna roffa åt oss det allra sista av naturens godsaker, eller ska vi tillsammans börja ta det lugnare, konsumera mindre, dela på jobben, låta ekonomin krympa under sådana ordnade former där miljardärerna får mycket mindre, de fattiga äntligen vad de behöver och de som nu växer upp en jord kvar att dela?

Ro på – det haster, som SF säger. Det är bråttom att börja ta det lugnt.
Någonstans på sjuttiotalet formulerade socialdemokratiska kvinnoförbundet visionen om sex timmars arbetsdag.
Den blev aldrig verklighet.

Visst har livsarbetstiden sjunkit även efter det att lördagen blev fridag och åttatimmarsdagen lagstadgad, men förutom någon vecka mer semester (tack för det!) har det skett i form av att vi har fått fler år att plugga innan vi äntrar arbetsmarknaden. Och visst gillar jag studier, men universitetstid är inte fri tid. Det är tid ägnad åt att bli ännu mer produktiv åren vi arbetar.

Nu har arbetsmarknaden sprungit ifrån kravet på sextimmarsdag. För de flesta är det inte längre timmarna i avtalet som beskriver när arbetet börjar och när det slutar, utan timmarna uppe från huvudkudden. Och knappt det.
När Doktor Kosmos har gått på ABF definierar gruppen arbetarklass som ”den som inte har makt över sina jobbtider och raster”. En sak är säker med digitaliseringen, de som redan hade lite makt har fått ännu mindre.
Gigarbetaren och springvikarien lyfter mobilen vid huvudkudden för att se om där finns ett jobb till, något som kan få månaden att inte räcka längre än pengarna. För att tala nymarxistiska: arbetarklassen har återproletariserats.

Kanske tänker vi lärare, socialsekreterare och sjuksyrror, eller för den delen de så föraktade konsulterna och mellancheferna, att de smarta telefonerna gett oss mer makt att styra över vår tid. Men är det verkligen så? Handrörelsen till mobilen intill kudden är densamma för oss, när de första mejlen ska svaras på innan jag ens har gått upp och de sista efter att barnen har nattats och de egna ögonlocken redan känns för tunga.

Sverige behöver en rejäl bededagsstrid. En folklig mobilisering för ett lugnare arbetsliv, ett välformulerat krav på en arbetstidsreform för arbetsmarknaden som den fungerar i dag.