När vissa köper madrasser, köper andra taggtråd. Så förklarade Margot Wallström skillnaderna mellan EU:s medlemsländer, under den ansvarskris som drabbade Europa 2015. (Den kris som vi sedan dess lärt oss kalla flyktingkrisen i bestämd form, trots att krisen för människor på flykt bara växt sedan dess.)
Det var innan Sverige började krypa för Orban. Det var hans regering hon syftade på.
När hon sa det så hoppades jag fortfarande att Sverige skulle stå pall. Stå emot de värsta förslagen om att höja murarna runt den fästning som är EU, hantera problemen i våra mottagningssystem på ett bättre sätt än att bli en del av krisen, en del av ansvarsundflyendet.
Mitt hopp grusades, och vad som hände sedan vet vi. Ännu mer vet människorna på flykt det. Margots uttalande blev för mig, även om jag är övertygad om att hon menade varje ord hon uttryckte, en del av hyckleriet.
Ändå, det finns ett minne här. En spöksmärta i den svenska solidariteten.
Jag minns när jag dundrar fram på rälsen genom ett Europa där våren inte vill bryta fram. På billboardsen har jag sett EU göra kampanj för sig själv. You are EU, säger dom. Och man kan ju fundera över vad som ligger bakom att en politisk beslutsnivå behöver förklara för medborgarna att man finns, och försöka övertyga om att man är bra.
Men det är inte min poäng just nu. Utan orden. Copyn, som det heter på reklamspråk. Tre värderingar som kampanjmakarna vill få oss att förstå som EU.
På en station någonstans i Tyskland ser vi kampanjen för första gången: ”Menchenrechte. Solidarität. Sauber energie.” Och vi talar om det, mitt resesällskap och jag. Hur långt ifrån de flesta affischerna vi såg i den
svenska valkampanjen det där är. Och hur mycket ännu längre det är ifrån den nya politiken.
Vi kommer fram till att det här nog är ett initiativ från EU-instanserna bara i Tyskland. Att det sannolikt inte hänger några sådana affischer i Ungern. Eller hemma.
Norr om Flensburg står tåget stilla. Danska poliser går genom vagnarna och ser om vi har passen framme. Är man vit i hyn räcker det med att de ligger hopslagna på bordet. Ju mörkare man är, desto mer ingående behöver man bevisa sin rätt att existera. När vi passerat bron, samma igen. Nu med svenska poliser. Den nordiska passfriheten förverkligades i början av 50-talet. Ansvarskrisen slog den i spillror.
Jag tror att vi varit hemma en dag när jag på en busshållplats på en bakgata i ett villaområde ser EU-affischen igen. Prydligt uppsatt bakom glaset. Finansierat av oss, för att övertyga oss. Samma bild som i Tyskland. Men det har hänt något i översättningen. Orden låter annorlunda. Liksom uddlösa. Mindre förpliktande. Utan egentlig betydelse. ”Sammanhållning. Trygghet. Förnybar energi.”
Och jag tänker på reklambyrån. Hur de suttit där med fokusgrupper och
attitydundersökningar. Försökt förstå vad som går hem hos vilken publik. Läst på om Sverige. Vilka vi är. Och konstaterat att mänskliga rättigheter, det fungerar inte. Solidaritet, det tror vi inte på. Jag tänker att han som skulle kolla det sista begreppet var sjuk den dagen. Annars hade det väl blivit: Sammanhållning. Trygghet. Kärnkraft. You are EU.
Att ha en lägenhet att krypa in i när snön viner igen.
Snön.
