PALESTINA | ANALYS Trots åratal av försök till fredsförhandlingar mellan parterna finns ännu ingen lösning i sikte och Israel fortsätter sin expansion av landet på palestinsk mark. Men trots den orättvisa behandlingen och ett oerhört utmanande läge, kämpar palestinierna, både för sin rätt till sin egen mark och för moder jord.

Palestinakonflikten går om man så vill ända tillbaka till tiden då Abraham levde (ca 1800 f.Kr). Abraham är stamfader till både judar och muslimer. Men enligt judarna gav Gud landet  (Kaanan) till Abraham och hans avkomlingar, medan palestinierna – varav nästan alla idag är muslimer – menar att Gud (Allah) gav landet till dem.

Nakba – den stora katastrofen

När FN efter andra världskriget och förintelsen utropade staten Israel 1948 var tanken att området skulle delas i en judisk stat och att resten skulle tillfalla arabstaterna. Beslutet ledde genast till krig mellan araberna i Israel (palestinierna) och judarna. De omkringliggande arabstaterna stödde palestinierna, samtidigt backades Israel upp av USA och länder i Västeuropa. I samband med kriget drevs hundratusentals palestinier i landsflykt (det som kallas Nakba – den stora katastrofen, av palestinierna). De flesta fick tillbringa resten av sina liv i stora flyktingläger i gränsområdena till Israels grannländer.

Sedan 1948 har det förekommit ytterligare två krig om landremsan som idag utgör Israel och Palestina: sexdagarskriget 1967 och oktoberkriget (Yom Kippur-kriget) 1973. Efter detta har det varit flera kortare väpnade konflikter med flera hundra dödade palestinier som följd. I dag erkänner de flesta arabstaterna Israels rätt att existera, allt medan Palestinierna fortfarande kämpar för sina rättigheter. 137 av FN:s 193 medlemsstater har i nuläget erkänt Palestina som stat. Sammanlagt består dessa 137 stater av 80 procent av världens befolkning. Sverige erkände staten Palestina den 30 oktober 2014. Vatikanstaten och Västsahara, som inte är medlemmar i FN, har också erkänt Palestina som stat.

I och med sexdagarskriget 1967 startade således Israels ockupation av Palestina. Förhållandet mellan israeler och palestinier har kallats världens svåraste konflikt. Våren 2022 drog FN:s särskilda rapportör om mänskliga rättigheter slutsatsen att Israels 55-åriga ockupationspolitik är apartheid.
Ockupationen är inte bara illegal och en mänsklig katastrof utan är också i sig själv en miljökatastrof. Trots detta är det märkligt tyst om ett av de viktigaste skälen till ockupationen, nämligen kontrollen och exploateringen av naturtillgångar. Klimatet i Mellanöstern och det område som utgörs av Israel/Palestina förutspås inom en relativt snar framtid bli både torrare och hetare, med alarmerande försämrade livsvillkor som följd. Enligt FN kan det till och med bli svårt att överhuvudtaget leva i områden som Gaza och vissa delar av Västbanken i Palestina.

Kontrollerad vattentillgång

Israel är som ockupationsmakt skyldig att tillgodose behoven hos den ockuperade palestinska befolkningen. I det ansvaret ingår även vård av naturresurser. Dessa skyldigheter är dock något som Israel långt ifrån lever upp till. Snarare är det så att den palestinska befolkningens behov ignoreras.
En ockupationsmakt har, enligt internationell rätt inte tillåtelse att exploatera naturtillgångar i ett ockuperat område. Israel bryr sig dock inte om detta faktum. I stället kontrollerar den israeliska regeringen cirka 80 procent av vattnet på den ockuperade Västbanken och med olika metoder förhindrar man palestiniernas vattentillgång.

Ur klimatperspektiv är Palestina och området i Mellanöstern som helhet, således mycket sårbart. De klimathot palestinierna står inför omfattar bland annat risk för torka och vattenbrist, försämrade markförhållanden, minskade skördar och extrema väderhändelser. Den israeliska ockupationen är en starkt bidragande orsak till att dessa hot förvärras.

Men det finns ändå hopp för palestinierna. Samhörigheten med marken och jorden är central i den palestinska kulturen då Palestina till stora delar är ett jordbrukssamhälle. Dessutom ökar palestiniernas medvetenhet om klimat- och miljöfrågor. Den 17 mars 2016 blev staten Palestina officiellt den 197:e parten i FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) och presidenten undertecknade och ratificerade Parisavtalet bara en månad senare, den 22 april. Palestina var bland de första 15 länderna i världen, och det första i MENA-regionen, att göra det. Palestina utvecklade sin inventering av växthusgaser och begränsningsscenarier och blev inom sju månader den 11 november 2016 den sjätte parten att lämna in sin nationella anpassningsplan (NAP) till UNFCCC. Mindre än ett år senare lämnade staten Palestina in sina första nationellt fastställda bidrag (NDC) den 21 augusti 2017. Staten utvecklade därefter 14 NDC-implementeringsplaner inom sex sektorer, samt informerade om uppdaterad utveckling inom området. Dessa dokument lämnades in till UNFCCC den 10 oktober 2021, tillsammans med en NDC-partnerskapsplan.

Miljöfrågorna handlar om rättvisa

Palestinas miljöarbete är alltså ambitiöst och gediget trots den situation landet befinner sig i. När det gäller det nationella miljöarbetet så bedriver både lokala organisationer liksom universitet olika projekt i syfte att bevara den biologiska mångfalden, samt för att hantera konsekvenserna av miljöförstörelsen. Det anläggs odlingar på små ytor som till exempel tak i flyktingläger, investeras i förnybar energi, planteras träd, satsas på biodling, skapas fröbanker med utrotningshotade kulturarvssorter och man återanvänder vatten. När det gäller jordbruket så går bönder ihop i kooperativ och odlar ekologiskt. Även rättvis handel ökar.

Problemet är dock att dessa insatser får begränsad effekt när det inte sker förändringar på politisk nivå. Organ som FN och andra internationella organisationer måste erkänna att klimat- och miljöfrågorna i Mellanöstern, liksom i resten av världen, handlar om rättvisa.

Palestiniernas kamp och rättighet till sin jord, liksom kampen för ett välmående klot går hand i hand och måste stödjas, bekräftas och resultera i samexistens, harmoni, en god miljö och fred.

***
Källor: Globalis (FN förbundet), SO-rummet, Wikipedia, NDC och Palestinagrupperna

VENEZUELA | Trots internationella protester höll Venezuela på söndagen en folkomröstning, med frågan om regionen Essequibo (även stavad Esequiba) i grannlandet Guyana egentligen ska tillhöra Venezuela. Enligt venezuelanska myndigheter deltog 10,5 miljoner av landets 20,7 miljoner röstberättigade invånare, och 95 procent röstade ja.

– Vi har tagit de första stegen i en ny historisk fas i kampen för det som tillhör oss, att ta tillbaka det som befriarna lämnade åt oss, säger president Nicolás Maduro enligt medier i huvudstaden Caracas.

Erkänner inte domstol

Konflikten går tillbaka till 1800-talet, då den unga nationen Venezuela grälade med europeiska kolonialmakter om vattenvägar och guldfyndigheter i området. Guyanas dåvarande kolonialherre Storbritannien fick rätt i en skiljedom 1899, men Venezuela har senare invänt att det beslutet berodde på stormakternas mygel.

Senare har även olja och olika mineraler i marken ökat Essequibos attraktionskraft.

Så sent som i fredags beslutade Internationella domstolen (ICJ) i Haag att Venezuela inte får agera på något sätt som kan förändra kontrollen över regionen. Men Venezuela erkänner inte FN-domstolens roll i tvisten och genomförde alltså folkomröstningen som planerat.

Halva Norge

Oron växer nu, både i Guyana och övriga Sydamerika, kring hur Maduro kommer att fortsätta driva frågan. Nästa år är det dags för presidentval och i skenet av en galopperande ekonomisk kris befaras Maduro vilja måla upp yttre hot för att få väljarna att samlas kring honom.

Guyana är ett av Sydamerikas minsta länder och består till stora delar av svårtillgängliga regnskogar och berg. Essequibo är ungefär hälften så stort som Norge och har en kvarts miljon invånare.

CHILE | Den historiska betydelsen av denna händelse lyser klart då Pedro Barrientos, tidigare soldat och ansedd som ansvarig för Jaras död, slutligen överlämnats från USA till Chile. Åtalen mot honom gäller kidnappningen och mordet på Víctor Jara, ett av de mest uppmärksammade människorättsfallen från Pinochets regim. Enligt vittnesmål spelade Barrientos rysk roulette med Jara innan han sköt ihjäl honom den 16 september 1973.

– Vi vill dra en gräns under det här fallet – och det snabbt, sade Nelson Caucoto, en människorättsadvokat som företrätt Jaras familj under lång tid.

– Skulle någon någonsin ha trott att det skulle finnas rättvisa för Víctor Jara?

Även om utlämningen är ett viktigt steg, påpekar aktivister att det finns mycket arbete kvar för rättvisa. Många inblandade i brutala handlingar under diktaturen är fortfarande på fri fot, och undkommer straff.

Rodrigo Bustos från Amnesty International understryker detta genom att påpeka att Chile fortfarande har en enorm skuld att betala när det gäller att skipa rättvisa för de oförlåtliga brotten under Pinochetregimen. Trots att vissa fällande domar har säkrats för en del av offren, är det en liten andel av de totala fallen, vilket speglar den långsamma processen och bristen på rättvisa för överlevande från denna mörka tid.

– I allmänna termer har Chile fortfarande en enorm skuld att betala när det gäller rättvisa för de påtvingade försvinnandena, avrättningen och tortyren, säger Rodrigo Bustos, generalsekreterare för Amnesty International Chile.

Hittills har fällande domar endast säkrats i omkring en tredjedel av de 3 216 fall av påtvingade försvinnanden och avrättningar som begicks under diktaturen, enligt uppgifter sammanställda av Diego Portales University transitional justice observatory.

Bara 0,6 % av de överlevande offren från diktaturtiden har sett sina fall sluta med en fällande dom.

Víctor Jaras änka, Joan Jara, som nyligen gick bort vid 96 års ålder, kämpade i nästan fem decennier för att uppnå rättvisa för sin man. Hennes outtröttliga engagemang var en avgörande faktor för att samla vittnesmål och bevis som ledde till att fallet kunde återupptas efter många år av tystnad och brist på bevis.

Víctor Jaras tragiska öde, där han torterades och mördades på fotbollsarenan Estadio Chile, står fortfarande som en symbol för de brutala övergreppen som ägde rum under Pinochets regim. Hans musik och hans politiska övertygelse lever vidare idag som en påminnelse om konsekvenserna av maktmissbruk och förtryck.

– Det viktigaste är att 50 år senare har vi fortfarande inte gett upp, rättvisan kommer fortfarande. Chile är ett av få länder där det händer, säger människorättsadvokaten Nelson Caucoto