Regeringen har i veckan lagt fram en budget som slår alla tänkbara bottenrekord. Samtidigt som de skär ned på studieförbund, sparkar på arbetslösa och tar bort gratis tandvård för ungdomar kommer ännu ett skatteavdrag som gynnar de redan välbeställda. För miljön och klimatet är höger-SD-budgeten ett dråpslag av episka mått. Utsläppen kommer att öka och klimatmålen för 2030 kommer inte att nås, enligt regeringen själv.

Regeringen fortsätter att minska de riktade stöden till miljö-och klimatarbetet, till exempel genom att helt och hållet avskaffa de så kallade stadsmiljöavtalen och att kraftigt dra ned på de riktade stöden till klimatanpassning. Som lök på laxen sänker regeringen skatten på bensin och diesel, vilket kommer att öka utsläppen från transporterna.

Som om det inte räckte påstår den SD-stödda högerregeringen att de gör detta för att hjälpa ”vanligt folk”. ”Inte i mitt namn!”, vill jag utropa.

Den här formen av försämrad klimatpolitik drabbar de med minst plånbok allra hårdast. Välbeställda kan alltid flytta eller köpa sig lösningar för att skydda sig. Arbetarklass och arbetslösa måste vackert stanna kvar, oavsett översvämningar eller värmeböljor.

Om SD-högerregeringen på allvar hade varit intresserade av att göra en insats för de som idag går på knäna hade man inte subventionerat rikas städavdrag och villarenoveringar. Man hade inte heller ökat subventionerna till flygplatser och vägar (på bekostnad av kollektivtrafiken och järnvägen) eller infört ytterligare ett skatteavdrag som gynnar de med högre inkomster mest.

Men den sänkta skatten på bensin och diesel då? Att göra det något billigare att tanka fossilt kan säkert göra vissa kortsiktigt glada, men det skulle finnas så mycket annat att göra om regeringen verkligen hade velat göra något bra för vanligt folk. Billigare bensin och diesel gynnar till att börja med bara de som äger egen bil. Den stora grupp i samhället – ungdomar, låginkomsttagare och kvinnor som grupp – som ofta inte äger egen bil missgynnas.

Vill man kompensera fattiga hushåll hade det gått alldeles utmärkt att ge ett årligt bidrag på till exempel 10 000 kronor till alla låginkomsttagare. Det skulle ge långt mycket mer än regeringens drivmedelsskattesänkning. För att göra människor mindre beroende av att åka egen bil hade man kunnat göra kollektivtrafiken billigare med direkta subventioner, understödja leasing av elbilar- och cyklar och underlätta för bilpooler och samåkning. Ja, man skulle till och med kunna överväga differentierad bränsleskatt; något lägre pris i glesbygd finansierat med dyrare drivmedel i städer. Om det nu är glesbygdsbor man vill kompensera.

Men det är vare sig glesbygdsbor eller arbetarklass finansminister Elisabeth Svantesson (M) och Jimmie Åkesson (SD) tänker gynna. Med billigare snus och bensin hoppas de kunna få folk att svälja välfärdsslakt, fortsatt ökade klyftor och klimatmål som inte nås. Notan ska skickas till våra barn.

Genom att peka på klimatomställningens fördelar för vanligt folk kan vi se till att de inte lyckas. Billigare kollektivtrafik, en lånecykel när du behöver det, pengar i fickan till de som har det sämst och överlag stora offentliga satsningar borde trumfa några öres billigare bensin.

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.

”Vi lovar trohet och lojalitet, kung Salman” uttrycker skolan Nün Academy på deras officiella sociala mediekonto. Svenska aktiebolagsdrivna Kunskapsskolan är drivande i Nün Academy, som finns i diktaturregimen Saudiarabien. Mänskliga rättigheter i Saudiarabien är bland de absolut sämsta i hela världen då dödsstraff och avrättningar är väldigt vanligt.

Även yttrandefriheten är ytterst begränsad. Framförallt kritik mot den saudiska kungafamiljen, regeringen och islam innebär hårda straff. Dessutom visar granskningar att Nün Academy bedriver aktiv könssegregering då pojkar och flickor separeras från fem års ålder. Sammantaget rimmar det väldigt illa med feministisk utrikespolitik, Sverige som land och den värderingsgrund de flesta svenskar följer.

Högerregeringen har under Nato-processen legitimerat despoten i autokratin Turkiet, kallat israeliska apartheidregimens folkmord i Gaza för ”proportionerligt” och blundar nu för den saudiska diktaturregimens brutala förtryck av den egna befolkningen. Förutom att lova trohet till diktaturregimer har den auktoritära högern lovat lojalitet till oligarkerna i skolan, skoligarkerna.

Det blir uppenbart när varken Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson tar avstånd från Kunskapsskolans involvering i diktaturhyllande Nün Academy. Det är inte märkligt eftersom skoligarkerna köpte vågmästarpartiet SD för att blockera alla vinstkritiska skolförslag i riksdagen. Kristersson är nära vän med skoligarken Peje Emilsson, Kunskapsskolans grundare och ägare.

Bara i Chile och Sverige har det nyliberala skolexperimentet gått så långt att tillåta fria vinstuttag inom skattefinansierad skolverksamhet. På 1970-talet blev Chiles progressive president Salvador Allende brutalt avsatt genom en militärkupp och ”auktoritär nyliberalism” infördes. Militärdiktaturen mördade tusentals oliktänkande och möjliggjorde nyliberala skolexperiment, kombinerat med tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Den amerikanske ekonomen och nyliberalen Milton Friedman var hjärnan bakom projektet han kallade ”Miracle of Chile”. Friedman var professor på universitetet i Chicago och hade en vänskaplig relation med Chiles diktator Augusto Pinochet. Diktatorn anställde Friedmans ekonomstudenter ”Chicago Boys” som bidrog till Chiles nyliberala skolexperiment, tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Skolmodellen bidrog till brutal utslagning och segregation, ”social apartheid”. Auktoritära krafter krokade arm med oligarkerna för att förtrycka majoriteten av folket. Skolexperimentet och auktoritär nyliberalism har fasats ut i Chile, men finns fortfarande kvar i Sverige.
Ska högerpolitiker och lärare i Kunskapsskolan blunda för avrättningar och förtryck i Saudiarabien bara för att skoligarkerna är giriga?

Riskerar vi att bana väg för en ny generation auktoritära nyliberaler som lovar lojalitet till diktaturregimer och skoligarker?

Överensstämmer det verkligen med svenska värderingar?

Kunskapsskolan symboliserar ”Debacle of Sweden”. Genom exploatering av skolbarn och investeringar i den brutala saudiska diktaturregimen har Kunskapsskolan blivit värderad till över en miljard kronor, med en vinst på 400 miljoner kronor senaste åren.

Folkmajoriteten vill inte ha marknadsskolan och skoldebatten borde handla om att fasa ut auktoritär nyliberalism, förbjuda aktiebolagsdrivna friskolor och skolvinster.