Den senaste tiden har det kommit allt fler rapporter om att klimatforskare och meteorologer utsätts för hat, hot och ogrundad kritik i sitt yrke. Enligt en artikel från Phys.org anklagas meteorologer i bland annat Frankrike, Spanien och Australien för att till exempel förfalska temperaturmätningar, överdriva uppvärmning och risker och till och med orsaka torka.

Klimatforskare i Storbritannien säger att hat och hot mot dem exploderat på Twitter sedan Elon Musk tog över som ägare. Enligt en artikel i The Guardian är detta ett resultat av att Musk sparkat flera av dem som varit ansvariga för hållbarhetsfrågor och faktaverifiering samtidigt som många med en klimatförnekande agenda fått större utrymme. Även här hemma i Sverige är falska anklagelser och hatisk retorik mot forskare ett reellt och växande problem enligt en enkät genomförd av Dagens nyheter tidigare i år. 

Därför är det djupt oroande att utbildningsminister Mats Persson inte kommer med ett bättre svar än att situationen är just ”djupt oroande” när han fått ta del av DN:s enkät. I synnerhet inte när många forskare säger att de i sin tur är djupt oroade över att det finns politiker som inte tar forskning och vetenskap på allvar.

För vad vill Mats Persson egentligen göra åt saken? Nyligen var han med i SVT:s Agenda, där han fick svara på frågor om klimatforskare som deltar i aktioner, demonstrationer och manifestationer. I programmet säger han att dessa personer gör klimatomställningen ”en björntjänst” eftersom “de som står i valet om man ska vara en del i den här omställningen” kommer tycka att de som jobbar med klimatfrågan verkar “konstiga” om de är både forskare och aktivister.

Och med ett sådant uttalande bekräftar Persson hur svårt politiker har att ta klimatforskningen på allvar. För klimatforskarna är de som vet absolut mest om hur allvarligt läget är, och just därför är det inte det minsta konstigt att de ger sig ut på gatorna i ett försök att skapa uppmärksamhet kring det. 

Mats Perssons uttalanden i Agenda kritiseras också av vetenskapsfilosofen Harald A Wiltsche i en debattartikel i Aftonbladet. Han menar att utbildningsministern blandar ihop politisk aktivism med faktabaserad sådan, och att forskaraktivism är ett sätt att agera i ett läge där passivitet innebär ett svek mot vår framtid och vårt samhälle.

Och jag håller med honom om att forskare, liksom övriga medborgare, har all rätt att vara aktivister. Men jag är inte säker på att det går att göra en tydlig gränsdragning mellan faktabaserad forskningsaktivism och politisk sådan. Forskningens roll i samhället, att undersöka och skaffa kunskap om världen, är också en form av politik – bara inte partipolitik. Men begreppet politiks betydelse är “statskonst”, eller “processen att erövra och utöva makt i offentliga sammanhang”.

Att kunskap och makt går hand i hand har nog ingen missat. Att universiteten dessutom finansieras statligt binder dem också tätt samman med hur samhället styrs och ser ut. Det betyder inte att forskning per definition är politisk – men däremot att det är svårt att dra en skarp gräns mellan vad som är politiskt och vad som inte är det.

Linjerna suddas ut än mer av det faktum att en universitetsutbildning och tillgång till forskning i stor utsträckning är en klassfråga. Den djupa klyfta som finns mellan medborgare och forskning bidrar garanterat till den polarisering som sker kring vilka auktoriteter vi väljer att lita på. Till frågan hör också att det är relevant för såväl forskning som samhälle att forskningen granskas och kritiseras, omvärderas och utvecklas. Men problemen med hat, hot och falska anklagelser kan knappast räknas som konstruktiv kritik ens i den välvilligaste av tolkningar. De uppstår istället när oviljan att lyssna blivit för stor, och den enda världsbild som räknas är den egna.

Att överbrygga gapet mellan forskning och medborgare görs inte i ett trollslag. Det är dock av yttersta vikt att vi aktivt arbetar för att förändra dagens läge. Allmänhetens tillgång och tilltro till forskning är central i en demokrati, och då behöver det finnas ett förtroende mellan dem som utför forskningen och dem som tar del av resultaten.

Forskning skapar kunskap och kunskap är makt. Från universitetens sida handlar det i stor utsträckning om att arbeta för att göra forskning och forskningsmetoder tillgängliga och begripliga för fler. Från politiskt håll handlar det om att visa förtroende och gehör för den forskning – och de forskare – som finns. Och från medborgerligt håll bör vi fortsätta med fredliga aktioner, manifestationer och demonstrationer.