Den senaste tiden har det kommit allt fler rapporter om att klimatforskare och meteorologer utsätts för hat, hot och ogrundad kritik i sitt yrke. Enligt en artikel från Phys.org anklagas meteorologer i bland annat Frankrike, Spanien och Australien för att till exempel förfalska temperaturmätningar, överdriva uppvärmning och risker och till och med orsaka torka.

Klimatforskare i Storbritannien säger att hat och hot mot dem exploderat på Twitter sedan Elon Musk tog över som ägare. Enligt en artikel i The Guardian är detta ett resultat av att Musk sparkat flera av dem som varit ansvariga för hållbarhetsfrågor och faktaverifiering samtidigt som många med en klimatförnekande agenda fått större utrymme. Även här hemma i Sverige är falska anklagelser och hatisk retorik mot forskare ett reellt och växande problem enligt en enkät genomförd av Dagens nyheter tidigare i år. 

Därför är det djupt oroande att utbildningsminister Mats Persson inte kommer med ett bättre svar än att situationen är just ”djupt oroande” när han fått ta del av DN:s enkät. I synnerhet inte när många forskare säger att de i sin tur är djupt oroade över att det finns politiker som inte tar forskning och vetenskap på allvar.

För vad vill Mats Persson egentligen göra åt saken? Nyligen var han med i SVT:s Agenda, där han fick svara på frågor om klimatforskare som deltar i aktioner, demonstrationer och manifestationer. I programmet säger han att dessa personer gör klimatomställningen ”en björntjänst” eftersom “de som står i valet om man ska vara en del i den här omställningen” kommer tycka att de som jobbar med klimatfrågan verkar “konstiga” om de är både forskare och aktivister.

Och med ett sådant uttalande bekräftar Persson hur svårt politiker har att ta klimatforskningen på allvar. För klimatforskarna är de som vet absolut mest om hur allvarligt läget är, och just därför är det inte det minsta konstigt att de ger sig ut på gatorna i ett försök att skapa uppmärksamhet kring det. 

Mats Perssons uttalanden i Agenda kritiseras också av vetenskapsfilosofen Harald A Wiltsche i en debattartikel i Aftonbladet. Han menar att utbildningsministern blandar ihop politisk aktivism med faktabaserad sådan, och att forskaraktivism är ett sätt att agera i ett läge där passivitet innebär ett svek mot vår framtid och vårt samhälle.

Och jag håller med honom om att forskare, liksom övriga medborgare, har all rätt att vara aktivister. Men jag är inte säker på att det går att göra en tydlig gränsdragning mellan faktabaserad forskningsaktivism och politisk sådan. Forskningens roll i samhället, att undersöka och skaffa kunskap om världen, är också en form av politik – bara inte partipolitik. Men begreppet politiks betydelse är “statskonst”, eller “processen att erövra och utöva makt i offentliga sammanhang”.

Att kunskap och makt går hand i hand har nog ingen missat. Att universiteten dessutom finansieras statligt binder dem också tätt samman med hur samhället styrs och ser ut. Det betyder inte att forskning per definition är politisk – men däremot att det är svårt att dra en skarp gräns mellan vad som är politiskt och vad som inte är det.

Linjerna suddas ut än mer av det faktum att en universitetsutbildning och tillgång till forskning i stor utsträckning är en klassfråga. Den djupa klyfta som finns mellan medborgare och forskning bidrar garanterat till den polarisering som sker kring vilka auktoriteter vi väljer att lita på. Till frågan hör också att det är relevant för såväl forskning som samhälle att forskningen granskas och kritiseras, omvärderas och utvecklas. Men problemen med hat, hot och falska anklagelser kan knappast räknas som konstruktiv kritik ens i den välvilligaste av tolkningar. De uppstår istället när oviljan att lyssna blivit för stor, och den enda världsbild som räknas är den egna.

Att överbrygga gapet mellan forskning och medborgare görs inte i ett trollslag. Det är dock av yttersta vikt att vi aktivt arbetar för att förändra dagens läge. Allmänhetens tillgång och tilltro till forskning är central i en demokrati, och då behöver det finnas ett förtroende mellan dem som utför forskningen och dem som tar del av resultaten.

Forskning skapar kunskap och kunskap är makt. Från universitetens sida handlar det i stor utsträckning om att arbeta för att göra forskning och forskningsmetoder tillgängliga och begripliga för fler. Från politiskt håll handlar det om att visa förtroende och gehör för den forskning – och de forskare – som finns. Och från medborgerligt håll bör vi fortsätta med fredliga aktioner, manifestationer och demonstrationer.

Att använda kärnkraften som ursäkt för att inte göra något i miljöpolitiken är inget nytt. Det har varit regeringspartiernas snuttefilt för att slippa ta ansvar sedan långt innan de blev regeringspartier. Men bakom den snuttefilten är såväl statsministern som näringsministern och miljöministern nakna. Så nakna att de är beredda att riskera hundratals miljarder för att inte näringslivet och energibolagen ska rycka undan filten. Redan tidigare har de avsatt ofattbara 400 miljarder i garantier för att få fart på byggandet, men det verkar inte räcka.

I förra veckan konstaterade de på en presskonferens att det krävs ännu mer från staten för att någon ska våga satsa på kärnkraft – en teknologi som alltid blir mycket dyrare och senare än beräkningarna har visat. Med ännu fler hundratals miljarder i garantier hoppas man nu få fram två reaktorer till 2035 och tio till 2045. Det är förstås helt orealistiskt och kommer inte att ske. Tittar man på erfarenheten från andra länder kommer de första möjligen bli klara till 2045.

Men oavsett om de första reaktorerna blir klara om 12 eller 22 år är det för sent som åtgärd mot klimatkrisen. Istället kommer en sådan gigantisk satsning stå i vägen för alla de snabba, effektivare och billigare lösningar som skulle fått utrymme om regeringen hade låtit marknaden styra.

För mer än 400 miljarder skulle vi kunna genomföra enorma energisparåtgärder och bygga en massa förnybara kraftverk. Kraftverk som går att få upp snabbt och som har en helt annan driftsäkerhet än de evigt stillastående kärnkraftverken. Regeringen har inte förstått att klimatkrisen är här och nu, 1,5 grader är redan kört och vi rusar mot en ökning på en bra bit över 2 grader.

Inte heller den andra snuttefilten är ny. Den som går ut på att det är andra länder som måste göra något, inte vi. Att Kinas utsläpp är så mycket större att det inte spelar någon roll vad vi gör. Att i stort sett alla i Sverige står för betydligt större utsläpp än medelkinesen och att våra egna konsumtionsutsläpp till stor del sker i Kina låtsas han inte om.

Men Tidöpartierna har ett retoriskt grepp som faktiskt är ganska nytt. Sedan valet har de börjat säga, alltmer frekvent, att miljöpolitiken måste utformas så den accepteras av folket. I stort sett varje nedmontering av miljöpolitiken förklaras numera med detta. Och i sak har de förstås rätt, även om det finns massa exempel där politikerna gått före och opinionen köpt det när det väl genomförts. Rökförbudet på krogen och biltullarna i Stockholm är bara två exempel. I grunden bör vi förstås inte ens överväga att ge avkall på demokratin för att lösa miljökrisen.

Men det är inte samma sak som en populistisk nedmontering av miljöpolitiken. Tvärtom bör slutsatsen vara att miljöpolitiken behöver bli effektivare och smartare. Effektivt är att beskatta växthusgaser och resursuttag hårt. Och smart är att sedan inte låta pengarna gå in i statskassan så folk känner sig rånade på sin överhöghet, utan istället dela ut det som kommer in direkt och villkorslöst till alla invånare. Då blir det lönsamt att minska sina utsläpp och sin konsumtion samtidigt som de som har minst gynnas istället för att drabbas hårdast.

Svårare än så behöver det inte vara, Pourmokhtari, om man nu inte sitter i knät på Åkesson och skyler sig med en snuttefilt.

Klimatrörelsen Fridays for Future har varit i blåsväder de senaste veckorna. Det började med ett inlägg på rörelsens internationella Instagram-konto där de bland annat skrev att ”västerländska medier ljuger genom att inte berätta hela historien”, att de är ”finansierade av imperialistiska regeringar” och att de ”hjärntvättar” människor till att sympatisera med Israel. Inlägget togs senare bort, men skadan var redan skedd.

Även rörelsens förgrundsfigur Greta Thunberg har fått hård kritik. Dels för att många tycker att hon inte har tagit tillräckligt stark ställning mot Hamas och mot antisemitism. Dels för att hon i ett inlägg om Palestina lade upp en bild på sig och själv och några andra aktivister där en av de medverkande i bilden hade en bläckfisk i form av ett gosedjur, något som många kopplar till en antisemitisk konspirationsteori om en judisk elit som styr världen.

Själv menade hon dock att hon inte kände till den kopplingen och att den för henne bara var ett verktyg som autistiska personer använder för att kommunicera känslor. Häromdagen blev hon också avbruten när hon höll ett tal i Amsterdam iförd palestinasjal och där hon bland annat bjudit upp en palestinsk kvinna. En man i publiken tog mikrofonen från henne och sa att han kommit dit ”för en klimatdemonstration, inte en politisk åsikt”.

Särskilt i Tyskland har kritiken varit massiv, kanske inte så märkligt med tanke på landets såriga relation till judar. Både De grönas talesperson och talespersonen för Fridays for Futures tyska avdelning har tagit avstånd från Thunberg.

En hel del av den kritik som riktats framför allt mot Greta Thunberg, men också mot Fridays for Future i stort, är överdriven och befängd. Att Thunberg skulle vara antisemit för att hon pekar på de fruktansvärda folkrättsbrott som Israel utför just nu är en vettlös tolkning. Både Fridays for Future och Greta Thunberg har också vid upprepade tillfällen sagt att de tar avstånd från Hamas attacker och fördömer allt våld mot civila från båda sidor. Det är också viktigt att poängtera att Fridays for Future har massor av lokalgrupper som jobbar självständigt, vad en grupp säger eller gör bör alltså inte drabba andra grupper.

Med detta sagt har dock kritikerna också vissa poänger. Man får inte glömma att samtidigt som Israel bombar Gaza urskiljningslöst – något som verkligen bör fördömas – så har hatbrotten mot judar (men även mot muslimer) ökat markant i många länder de senaste veckorna. Gamla konspirationsteorier om judar som styr världen tillsammans med USA och mäktiga medier får också ny spridning, ivrigt påhejade av diverse högertroll – men tyvärr också av vissa inom vänstern.

Det är i ljuset av det man måste se inlägget om ”hjärntvätt” och varför det gjorde många så upprörda. Även om tanken med inlägget när det postades kanske inte var att ge ved på brasan åt antisemitiska konspirationsteorier så är det lätt att förstå att vissa tolkar det så.

Det finns också en större fråga i det här, nämligen den om huruvida organisationer som Fridays for Future bör uttala sig om sådant som Israel-Palestina-konflikten, eller annan politik än miljöfrågan över huvud taget. En del menar att det skrämmer bort människor och inte gynnar klimatfrågan.

För många inom klimatrörelsen hänger dock klimat och rättvisa oundvikligt samman. Det går inte att prata om hur vi ska stoppa klimatförändringarna utan att också prata om vilka i världen som drabbas hårdast av förändringarna eller om att omställningen till en fossilfri värld måste sker på ett rättvist sätt.

Många ser ändå ingen koppling till klimatet i konflikten mellan Israel och Palestina, och det är sant att den i första hand handlar om religion, förtryck och generationslånga motsättningar. Men det är också viktigt att se att exempelvis USA:s starka stöd till Israel delvis handlar om deras geopolitiska intressen i områdena, inte minst utvinningen av olja.

Att separera ”klimatfrågan” från andra politiska frågor låter sig helt enkelt inte göras. Allt hänger samman, och därför är det både modigt och viktigt att rörelser som Fridays for Future inte ger vika utan fortsätter att tala om förtryck i alla dess former.

Men när man gör det är det också viktigt att vara vaksam så att man inte ofrivilligt faller offer för diverse konspirationsteorier. Det är som när rättmätig kritik mot kapitalismen och bankväsendet ibland glider över i konspirationsteorier om att alla banker är onda och försöker hjärntvätta oss.

Med sådana glidningar i åtanke bör man akta sig för att prata om media generellt som att de hjärntvättar befolkningen eller styrs av regeringarna. Förutom att det i många fall inte är sant gör det klimatrörelsen till en lätt måltavla för dem som bara är ute efter att sänka den.