En gång i tiden var Joakim Lamotte det som brukar kallas journalist. Numera är etiketten mest en nostalgisk blinkning. Det han i dag ägnar sig åt är att förmedla känslor, både sina egna – äkta eller inte – och sådana han väcker hos såväl betalande kunder som hos andra. De senares upprördhet över hans tilltag ökar värdet i den känsla som de betalande kunderna vill åt.

Länge var Lamotte det perfekta svenska exemplet på den här självförstärkande cirkulära känsloekonomin. Det han sålde var vrede, mot invandrare, media och politiker, och tillräckligt många verkade vilja betala tillräckligt bra för den härliga känslan att få vara riktigt arg.

Det är dock länge sedan det blåste om Joakim Lamotte. SD styr genom Tidöavtalet regeringen och folk i allmänhet tänker mer på matpriser och räntehöjningar än på att mata de gamla ilskemonstren. Hos amerikansk höger, varifrån den svenska radikalhögern hämtar sin primära inspiration, har kikarsiktet dessutom flyttat till den nya stora fienden – transpersoner.

De senaste åren har en tilltagande hatisk debatt förts i både USA och Storbritannien om transpersoners rätt till vård och ytterst deras rätt att existera som trans i världen. Det stannar heller inte vid ord. Hittills 2023 drivs 474 olika hbtq-fientliga lagar genom det amerikanska systemet, de flesta riktade mot transpersoner. Antalet amerikanska våldsdåd riktade mot drag shows och liknande evenemang har också ökat markant.

Även i Europa och Centralasien har både hatet och våldet mot transpersoner ökat dramatiskt. I Sverige har hot riktats mot de omdebatterade sagostunderna på bibliotek där drag queens läser sagor för barn. I vissa fall har biblioteken tagit in vakter, i andra fall har sagoläsningarna ställts in, då man inte kunnat garantera säkerheten.

En av de kommuner som ställde in var Olofström. Och här hoppas Joakim Lamotte uppenbarligen hitta sin väg tillbaka till den intäktsbringande ilskefrossan. En bibliotekarie på kommunen råkade nämligen skicka omaskade personuppgifter till Lamotte på de två drag queens som hade bokats till sagoläsningen, Lady Busty och Miss Shameless. Det fick Lamotte, med det ironiskt nog direkt drag queen-värdiga twitternamnet ”Hot Lamotte”, att hota med att lägga ut uppgifterna på sin hemsida för betalande prenumeranter.

Han erbjöd dock biblioteket i Olofström en utväg – om Lamotte själv bokades att läsa sagor för barnen skulle han låta bli sin planerade uthängning.

Det är förvisso pikant att någon genom utpressning försöker få direkttillgång till barn på ett svenskt kommunevemang. Det finns heller ingen bred transfientlig opinion att utnyttja i Sverige, vi är alla uppvuxna med både Babsan och After dark utan att någon ens tänkt tanken att de inte borde få uppträda för barn.

Men som Säpo skriver om, gång på gång, finns i Sverige allt större risk för ensamagerande våldsamma extremister. De personerna hämtar inte sällan sin näring hos den radikalhöger som hyllar Lamotte. Att då lägga ut personuppgifter för drag queens som läser sagor på bibliotek är därför en indirekt uppmaning till våld mot enskilda personer. Kanske bidrar jag nu med näring till den lamottska ilskekarusellen, men ibland måste man bara påpeka sådant.

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.