Publicerad 5 dagar sedan
NyheterHöga löner, ryska medborgarskap och vittvättade straffregister – eller utvisning.
Med mutor och utpressning värvas centralasiatiska gästarbetare till Ukrainas frontlinje från ryska migrationscenter, moskéer och fängelser.
RYSSLAND | På väggarna i migrationscentret Sacharovo i Moskva hänger en affisch översatt till tre olika språk: tadzjikiska, uzbekiska och kirgiziska.
”Är du intresserad av att bli rysk medborgare på ett enkelt sätt genom att ansluta dig till de väpnade styrkorna?”, frågar postern.
Till centret kommer främst män i arbetsför ålder – merparten av centralasiatiskt ursprung – för att förnya sina uppehålls- och arbetstillstånd i Ryssland. Den senaste tiden har värvare från ryska armén allt oftare dykt upp på liknande center, hävdar centralasiatiska migranter enligt Radio Free Europe/Radio Liberty (RFE/RL).
När tadzjikiske Foziljon Umarov nyligen ansökte om att förnya sitt ryska uppehållstillstånd i Nizjnij Novgorod oblast, där han arbetar som murare, fick han frågan om han kunde tänka sig att ansluta till armén.
– Om jag blev soldat skulle jag inte längre behöva ett uppehålls- eller arbetstillstånd och kunde få ett ryskt pass efter sex månaders tjänstgöring, berättar han.
Umarov fick veta att han skulle tjäna motsvarande drygt 31 000 kronor i månaden – en fantasisumma för många gästarbetare. Men trots att han max tjänar hälften av den summan som murare tackade han nej till erbjudandet.
– Jag åker inte till Ukraina under några som helst omständigheter. Det är inte mitt krig, säger han till USA-stödda RFE/RL.
Trots kriget strömmar hundratusentals gästarbetare från fattigare länder med hög arbetslöshet i forna Sovjetunionen årligen till Ryssland. Bara under årets första kvartal anlände 1,3 miljoner migranter, enligt officiell rysk statistik. Av dem var runt hälften uzbeker, 350 000 tadzjiker och drygt 170 000 kirgizer.
I takt med att Rysslands krig i Ukraina har dragit ut på tiden och allt fler ryssar dött på slagfältet har värvarna blivit mer desperata och mindre diskreta, menar bedömare. I allt högre utsträckning riktar de in sig på centralasiatiska migranter. Nyligen lade en rysk parlamentsledamot fram ett lagförslag i syfte att enklare kunna kalla in migranter med ursprung i Centralasien och Kaukasien.
Enligt medierapporter dyker arméns värvare upp även i moskéer, på studenthem och i fängelser. Flera centralasiater dömda till fängelsestraff i Ryssland uppges ha fått veta att de skulle utvisas – men om de anslöt till armén skulle de i stället få hög lön, ryskt medborgarskap och sina straffregister nollade.
Det florerar även rapporter om att människor förts till fronten mot sin vilja. I april rapporterade RFE/RL om den 23-årige kazakiske studenten Margulan Bekenov i sibiriska Tomsk, som enligt sin familj förts med tvång till den paramilitära Wagnergruppens träningscenter flera hundra mil bort. En knapp månad senare fick Bekenovs mamma veta att sonen befann sig i Ukraina.
Sedan president Vladimir Putins mobiliseringsorder i september – som ledde till att tiotusentals ryska män flydde landet – har Moskva inte utlyst någon ny större mobiliseringsvåg. I stället har man försökt öka arméns attraktionskraft genom att utlova saftiga löner, engångsbonusar och andra förmåner.
Enligt källor inom försvarsdepartementet i Moskva är planen att rekrytera 400 000 nya soldater till kriget i Ukraina, rapporterar ryska oberoende medier.
De centralasiatiska rekryterna skickas sannolikt direkt till frontlinjen, enligt underrättelser från bland annat det brittiska försvarsdepartementet. Många slutar som kanonmat.
– Jag säger alltid till migranterna att 99 procent av de som åkt till kriget i hopp om att få ryska pass har dödats i Ukraina, säger Jurabek Amonov, som kämpar för migrantarbetares rättigheter i Ryssland, till RFE/RL.
Centralasien består av fem länder som tidigare var Sovjetrepubliker: Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan. Ibland räknas även västra Mongoliet och Xinjiang i nordvästra Kina in. I ännu vidare definitioner anses även Afghanistan och Tibet ingå i regionen.
Kazakstan är det till ytan största landet i Centralasien. Under Sovjeteran var landet en av de viktigaste unionsrepublikerna med bland annat en stor del av den sovjetiska kärnvapenarsenalen. Stora oljetillgångar höjde i många år levnadsstandarden för många kazaker, men sjunkande oljepriser har sedan 2015 lett till ekonomisk stagnation. Landets president sedan självständigheten Nursultan Nazarbajev klev officiellt åt sidan 2019, men fortsätter i praktiken att styra över landets utveckling.
Kirgizistan är ett litet bergsland i östra Centralasien som sedan 1990-talet stått ut som betydligt mer öppet än övriga länder i regionen, därav benämningen ”Centralasiens demokratiska ö”. Utvecklingen bromsas dock av korruption, politisk instabilitet, etniska spänningar och en svag ekonomi. Uppskattningsvis en miljon av landets sex miljoner medborgare har sökt sig utomlands för arbete. Folkliga protester 2005, 2010 och 2020 har tvingat bort hela tre presidenter från makten i Bisjkek.
Tadzjikistan har till skillnad från övriga länder i Centralasien ingen turkisktalande majoritetsbefolkning. I stället är merparten etniska tadzjiker, ett folk av persiskt ursprung. Under 1990-talet rasade ett inbördeskrig mellan den Moskvatrogna regeringsarmén och en allians av islamister och nationalister. Tadzjikistans stora ekonomiska problem förvärras av att det är ett transitland för narkotikasmuggling från Afghanistan.
Turkmenistan har kust mot inlandssjön Kaspiska havet i väster, men består nästan helt av öken. Sedan självständigheten 1991 styrs landet av en auktoritär regim som kritiseras för grova övergrepp på invånarnas mänskliga rättigheter. Ingen opposition existerar och politiken präglas av en personkult kring exdiktatorn Gurbanguly Berdymuchamedov och hans son Serdar Berdymuchamedov, som nu leder landet. Trots att Turkmenistan hyser bland världens största naturgasreserver lever många i fattigdom.
Uzbekistan är Centralasiens kärnland med gränser till alla andra, med den överlägset största befolkningen och med betydande uzbekiska minoriteter i övriga länder i regionen. Från slutet av Sovjettiden till 2016 styrdes Uzbekistan med järnhand av diktatorn Islam Karimov. När Karimov avled valdes hans långvarige premiärminister Sjavkat Mirzijojev till president, men landets styre har trots löften om ekonomiska och sociala reformer förblivit auktoritärt.
Källa: Landguiden/UI
