GAZA | En pojke tröstas av en man. Han är grå i ansiktet, damm från rasmassor. Han skakar i hela kroppen. Vi vet inte vad som har hänt just honom men han är ett av många barn som har skadats fysiskt och psykiskt av det intensiva bombardemang mot Gaza som Israel inledde efter terrorstämplade Hamas attack som dödade 1 400 israeler.

Enligt organisationen Defense for Children International Palestine kan antalet dödade barn vara betydligt högre än 2 000 eftersom siffran bara utgår i från de barn som har förts till sjukhus. Organisationen hänvisar till att uppskattningsvis 830 barn saknas och kan finnas begravda i rasmassorna av hus som har bombats i israeliska attacker.

Enligt Rädda Barnen har minst 4 600 barn skadats. Två av dessa ses i en kort film av den palestinske fotografen Motaz Azaiza – han berättar hur han åkte till en plats där en israelisk attack hade genomförts för att bevaka händelsen när någon räckte över barnen till honom. De två barnen är små, den yngsta som blöder från ett sår i huvudet verkar ha svårt att hålla sitt huvud uppe. Medan de åker mot sjukhuset försöker Motaz Azaiza göra sitt bästa för att lugna och trösta barnen.

Ensamöverlevande barn

Många barn har också gjorts helt familjelösa. Enligt den brittisk-palestinske läkaren och kirurgen Ghassan Abu Sitta, som jobbar på al-Shifa-sjukhuset i Gaza City, använder sig personalen där av en ny term: ”Skadat barn utan någon överlevande familjemedlem”. Han berättar också hur sjukvården i Gaza är nära bristningsgränsen – förband för brännskador är slut på många ställen, läkare har börjat använda sig av ättika för att rengöra sår, men även det börjar ta slut. Redan innan den senaste skärpningen av den israeliska blockaden hade området varit utsatt för en blockad i sexton år, efter att Hamas tog kontroll där 2007. 

Ett av de barn som har överlevt men vars hela familj har dödats är fyraåriga Fulla Al-Laham. En israelisk attack mot hennes hem dödade hennes föräldrar, syskon och flera släktingar.

– 14 döda och ingen blev kvar förutom Fulla. Hon talar inte, ingenting, hon ligger bara i sängen och de ger henne medicin, säger hennes farmor Um Mohammad Al-Laham, till Reuters.

Med sammanlagt 5 000 dödade palestinier i israeliska attacker är även kapaciteten för att ta hand om döda kroppar mycket ansträngd. Liksäckar har blivit en bristvara. På al-Aqsa martyr-sjukhuset rapporterar BBC att man har slut på material att täcka de döda med.

– Vi har inte tillräckligt med svepningar för kropparna för antalet är enormt. Alla kroppar anländer i delar, sitter inte ihop. Vi kan inte identifiera dem för att kropparna är vanställda och krossade, säger en ur sjukhusets personal till BBC Arabic, och lägger till att läget är outhärdligt:

– Trots allt vi har bevittnat förut så är det här något vi aldrig sett tidigare.

Barn särskilt sårbara för explosioner

Trots att ett begränsat antal lastbilar med humanitär hjälp har kunnat komma in via övergången vid Rafah i södra Gaza har inget bränsle släppts in sedan den 7 oktober. Sjukhus som efter att Israel stängde av elen till Gazaremsan har sedan dess varit beroende av generatorer som drivs av bränsle som är på upphällningen. FN:s barnrättsorganisation Unicef varnade i söndags att 120 spädbarn vårdas i kuvös och är beroende av att generatorerna fortsätter att fungera.

– Vi har nu 120 för tidigt födda barn i kuvöser, varav 70 för tidigt födda med mekanisk ventilering och det är naturligtvis här vi är extremt oroliga, säger Unicefs talesman, Jonathan Crickx till BBC.

Enligt Rädda Barnen befinner sig över en miljon palestinska barn i en aktiv konfliktzon utan någon säker plats att söka sig till:

– En aktiv konflikt, med obarmhärtiga luftattacker i en sådan liten och tätbefolkad stad leder till chockerande många civila döda. Barn är särskilt sårbara för effekterna av exploderande vapen – deras kroppar kastas hårdare och längre av explosionerna. Deras skelett böjer sig mer, vilket ökar risken för långsiktiga deformeringar med liten möjlighet för tillfrisknande. De har mindre blod att förlora. Det är osannolikt att de får den specialistvård de är i behov av, med sjukvårdssystemen ofta nära kollaps och färre utbildade kirurger tillgängliga. Bristen på medicin, elektricitet, och nödvändigt vatten på sjukhusen innebär att de knappt kan fungera, säger Jason Lee, Rädda Barnens chef för de ockuperade palestinska områdena, på organisationens hemsida.

VENEZUELA | Trots internationella protester höll Venezuela på söndagen en folkomröstning, med frågan om regionen Essequibo (även stavad Esequiba) i grannlandet Guyana egentligen ska tillhöra Venezuela. Enligt venezuelanska myndigheter deltog 10,5 miljoner av landets 20,7 miljoner röstberättigade invånare, och 95 procent röstade ja.

– Vi har tagit de första stegen i en ny historisk fas i kampen för det som tillhör oss, att ta tillbaka det som befriarna lämnade åt oss, säger president Nicolás Maduro enligt medier i huvudstaden Caracas.

Erkänner inte domstol

Konflikten går tillbaka till 1800-talet, då den unga nationen Venezuela grälade med europeiska kolonialmakter om vattenvägar och guldfyndigheter i området. Guyanas dåvarande kolonialherre Storbritannien fick rätt i en skiljedom 1899, men Venezuela har senare invänt att det beslutet berodde på stormakternas mygel.

Senare har även olja och olika mineraler i marken ökat Essequibos attraktionskraft.

Så sent som i fredags beslutade Internationella domstolen (ICJ) i Haag att Venezuela inte får agera på något sätt som kan förändra kontrollen över regionen. Men Venezuela erkänner inte FN-domstolens roll i tvisten och genomförde alltså folkomröstningen som planerat.

Halva Norge

Oron växer nu, både i Guyana och övriga Sydamerika, kring hur Maduro kommer att fortsätta driva frågan. Nästa år är det dags för presidentval och i skenet av en galopperande ekonomisk kris befaras Maduro vilja måla upp yttre hot för att få väljarna att samlas kring honom.

Guyana är ett av Sydamerikas minsta länder och består till stora delar av svårtillgängliga regnskogar och berg. Essequibo är ungefär hälften så stort som Norge och har en kvarts miljon invånare.

CHILE | Den historiska betydelsen av denna händelse lyser klart då Pedro Barrientos, tidigare soldat och ansedd som ansvarig för Jaras död, slutligen överlämnats från USA till Chile. Åtalen mot honom gäller kidnappningen och mordet på Víctor Jara, ett av de mest uppmärksammade människorättsfallen från Pinochets regim. Enligt vittnesmål spelade Barrientos rysk roulette med Jara innan han sköt ihjäl honom den 16 september 1973.

– Vi vill dra en gräns under det här fallet – och det snabbt, sade Nelson Caucoto, en människorättsadvokat som företrätt Jaras familj under lång tid.

– Skulle någon någonsin ha trott att det skulle finnas rättvisa för Víctor Jara?

Även om utlämningen är ett viktigt steg, påpekar aktivister att det finns mycket arbete kvar för rättvisa. Många inblandade i brutala handlingar under diktaturen är fortfarande på fri fot, och undkommer straff.

Rodrigo Bustos från Amnesty International understryker detta genom att påpeka att Chile fortfarande har en enorm skuld att betala när det gäller att skipa rättvisa för de oförlåtliga brotten under Pinochetregimen. Trots att vissa fällande domar har säkrats för en del av offren, är det en liten andel av de totala fallen, vilket speglar den långsamma processen och bristen på rättvisa för överlevande från denna mörka tid.

– I allmänna termer har Chile fortfarande en enorm skuld att betala när det gäller rättvisa för de påtvingade försvinnandena, avrättningen och tortyren, säger Rodrigo Bustos, generalsekreterare för Amnesty International Chile.

Hittills har fällande domar endast säkrats i omkring en tredjedel av de 3 216 fall av påtvingade försvinnanden och avrättningar som begicks under diktaturen, enligt uppgifter sammanställda av Diego Portales University transitional justice observatory.

Bara 0,6 % av de överlevande offren från diktaturtiden har sett sina fall sluta med en fällande dom.

Víctor Jaras änka, Joan Jara, som nyligen gick bort vid 96 års ålder, kämpade i nästan fem decennier för att uppnå rättvisa för sin man. Hennes outtröttliga engagemang var en avgörande faktor för att samla vittnesmål och bevis som ledde till att fallet kunde återupptas efter många år av tystnad och brist på bevis.

Víctor Jaras tragiska öde, där han torterades och mördades på fotbollsarenan Estadio Chile, står fortfarande som en symbol för de brutala övergreppen som ägde rum under Pinochets regim. Hans musik och hans politiska övertygelse lever vidare idag som en påminnelse om konsekvenserna av maktmissbruk och förtryck.

– Det viktigaste är att 50 år senare har vi fortfarande inte gett upp, rättvisan kommer fortfarande. Chile är ett av få länder där det händer, säger människorättsadvokaten Nelson Caucoto