MEDIA | Sedan terrorstämplade Hamas blodiga attack mot Israel den 7 oktober och Israels intensiva bombningar av den sedan 2007 blockerade Gazaremsan har 23 journalister dödats. CPJ rapporterar att palestinska journalister i Gaza är särskilt utsatta både när de försöker utföra sitt jobb, och som privatpersoner.

Ytterligare åtta journalister är skadade, och tre journalister saknas. CPJ undersöker också ytterligare uppgifter om dödade eller skadade journalister samt attacker mot pressen.

– CPJ understryker att journalister är civila som gör ett viktigt arbete under tider av kris och de får inte bli måltavlor för krigförande parter, säger Sherif Mansour, CPJ:s samordnare för Mellanöstern och Nordafrika, på organisationens hemsida.

Roshdi Sarraj är bland de dödade

Bland de döda är journalisten Roshdi Sarraj som med medgrundare till Ain Media. Enligt uppgifter från den Palestinska myndighetens nyhetsbyrå Wafa dödades han i en israelisk flygattack i fredags, den 20 oktober. Enligt den franska dagstidningen Le Monde hade han arbetat för olika ickestatliga organisationer liksom utländsk press, däribland Le Monde, i tio år.  Med sin kamera filmade han vardagen i Gaza med start 2010:

– Vi filmade havet, trädgårdar, marknader. När folk såg våra filmer blev de förundrade. De visste inte att Gaza också kunde vara en sådan vacker plats, sade Roshdi Sarraj till Le Mondes Jerusalemkorrespondent Samuel Forey 2018.

Roshdi Sarraj uppges ha dödats i en israelisk attack mot hans hem i Tel al-Hawa i Gaza City, enligt Radio France som han samarbetade med i dess Gazabevakning sedan 2021. Radio France rapporterar att hans fru och hans elva månader gamla dotter skadades i samma attack. Den 17 oktober twittrade Roshdi Sarraj om hur mediebevakningen av Gaza är svårt sargad då så många journalister har dödats, men också på grund av de israeliska bombningarna, den avstängda elen och bristen på internet: ”Men vi försöker fortfarande att härda ut och fortsätta bevaka så att världen kan se de israeliska brotten i Gaza”, skrev han då. Tre dagar senare dödades han.

19 dödade på två veckor

Han blev den senaste i en lång rad palestinska journalister som har dödats på bara två veckor. Bland de andra som har dödats i israeliska attacker mot Gaza finns Mohammed Ali som dödades i norra Gaza den 19 oktober, Mohammad Balousha från kanalen Palestine Today, också det i en israelisk attack mot norra Gaza. Abdulhadi Habib dödades med flera andra i sin familj när en missil träffade hans hus i Zeitoun i södra Gaza City den 14 oktober. Den 13 oktober dödades Yousef Maher Dawas, medarbetare i Palestine Chronicle och organisationen Vi är inte siffror (WANN) som grundades 2015 för att sprida berättelser om palestiniers vardag och framgång, samt göra palestiniers röster hörda. Yousef Maher Dawas dödades i en israelisk attack mot hans hem i Beit Lahiya i norra Gaza.

Salam Mema var frilansjournalist och ledde en kommitté för palestinska kvinnliga journalister vid Palestinian Media Assembly. Hennes hem i det stora flyktinglägret Jabaliya i norra Gaza besköts av Israel den 10 oktober. Hennes kropp grävdes fram ur rasmassorna tre dagar senare. Den 7 oktober dödades frilansjournalisten Assaad Shamlakh tillsammans med nio familjemedlemmar i en israelisk flygattack mot deras hem i Sheikh Ijlin i södra Gaza.

Även israelisk och libanesisk journalist dödad

Shai Regev, en redaktör för TMI för den israeliska dagstidningen Ma’ariv dödades under Hamas attack i Israel den 7 oktober. Hon bekräftades död efter att ha varit försvunnen i sex dagar. Sammanlagt har tre israeliska journalister bekräftats dödade av Hamas.

Också i Libanon har en journalist dödats. Issam Abdallah som var filmfotograf för Reuters dödades i en attack från Israel i närheten av den libanesiska gränsen den 12 oktober. Flera andra skadades i samma attack.

VENEZUELA | Trots internationella protester höll Venezuela på söndagen en folkomröstning, med frågan om regionen Essequibo (även stavad Esequiba) i grannlandet Guyana egentligen ska tillhöra Venezuela. Enligt venezuelanska myndigheter deltog 10,5 miljoner av landets 20,7 miljoner röstberättigade invånare, och 95 procent röstade ja.

– Vi har tagit de första stegen i en ny historisk fas i kampen för det som tillhör oss, att ta tillbaka det som befriarna lämnade åt oss, säger president Nicolás Maduro enligt medier i huvudstaden Caracas.

Erkänner inte domstol

Konflikten går tillbaka till 1800-talet, då den unga nationen Venezuela grälade med europeiska kolonialmakter om vattenvägar och guldfyndigheter i området. Guyanas dåvarande kolonialherre Storbritannien fick rätt i en skiljedom 1899, men Venezuela har senare invänt att det beslutet berodde på stormakternas mygel.

Senare har även olja och olika mineraler i marken ökat Essequibos attraktionskraft.

Så sent som i fredags beslutade Internationella domstolen (ICJ) i Haag att Venezuela inte får agera på något sätt som kan förändra kontrollen över regionen. Men Venezuela erkänner inte FN-domstolens roll i tvisten och genomförde alltså folkomröstningen som planerat.

Halva Norge

Oron växer nu, både i Guyana och övriga Sydamerika, kring hur Maduro kommer att fortsätta driva frågan. Nästa år är det dags för presidentval och i skenet av en galopperande ekonomisk kris befaras Maduro vilja måla upp yttre hot för att få väljarna att samlas kring honom.

Guyana är ett av Sydamerikas minsta länder och består till stora delar av svårtillgängliga regnskogar och berg. Essequibo är ungefär hälften så stort som Norge och har en kvarts miljon invånare.

CHILE | Den historiska betydelsen av denna händelse lyser klart då Pedro Barrientos, tidigare soldat och ansedd som ansvarig för Jaras död, slutligen överlämnats från USA till Chile. Åtalen mot honom gäller kidnappningen och mordet på Víctor Jara, ett av de mest uppmärksammade människorättsfallen från Pinochets regim. Enligt vittnesmål spelade Barrientos rysk roulette med Jara innan han sköt ihjäl honom den 16 september 1973.

– Vi vill dra en gräns under det här fallet – och det snabbt, sade Nelson Caucoto, en människorättsadvokat som företrätt Jaras familj under lång tid.

– Skulle någon någonsin ha trott att det skulle finnas rättvisa för Víctor Jara?

Även om utlämningen är ett viktigt steg, påpekar aktivister att det finns mycket arbete kvar för rättvisa. Många inblandade i brutala handlingar under diktaturen är fortfarande på fri fot, och undkommer straff.

Rodrigo Bustos från Amnesty International understryker detta genom att påpeka att Chile fortfarande har en enorm skuld att betala när det gäller att skipa rättvisa för de oförlåtliga brotten under Pinochetregimen. Trots att vissa fällande domar har säkrats för en del av offren, är det en liten andel av de totala fallen, vilket speglar den långsamma processen och bristen på rättvisa för överlevande från denna mörka tid.

– I allmänna termer har Chile fortfarande en enorm skuld att betala när det gäller rättvisa för de påtvingade försvinnandena, avrättningen och tortyren, säger Rodrigo Bustos, generalsekreterare för Amnesty International Chile.

Hittills har fällande domar endast säkrats i omkring en tredjedel av de 3 216 fall av påtvingade försvinnanden och avrättningar som begicks under diktaturen, enligt uppgifter sammanställda av Diego Portales University transitional justice observatory.

Bara 0,6 % av de överlevande offren från diktaturtiden har sett sina fall sluta med en fällande dom.

Víctor Jaras änka, Joan Jara, som nyligen gick bort vid 96 års ålder, kämpade i nästan fem decennier för att uppnå rättvisa för sin man. Hennes outtröttliga engagemang var en avgörande faktor för att samla vittnesmål och bevis som ledde till att fallet kunde återupptas efter många år av tystnad och brist på bevis.

Víctor Jaras tragiska öde, där han torterades och mördades på fotbollsarenan Estadio Chile, står fortfarande som en symbol för de brutala övergreppen som ägde rum under Pinochets regim. Hans musik och hans politiska övertygelse lever vidare idag som en påminnelse om konsekvenserna av maktmissbruk och förtryck.

– Det viktigaste är att 50 år senare har vi fortfarande inte gett upp, rättvisan kommer fortfarande. Chile är ett av få länder där det händer, säger människorättsadvokaten Nelson Caucoto