Efter nära nio år i Sverige ska familjen utvisas – till olika länder

SVERIGE | – Vad är det man säger? Finns det hjärterum så finns det stjärterum, säger 35-åriga Gavkhargul Pakhirdinova och småler åt det svenska uttrycket.

Runt köksbordet i en tvårumslägenhet i Horndal, Dalarna, tränger totalt sju personer ihop sig, inklusive Tidningen Globals reporter och fotograf. För att ordna tillräckligt många sittplatser har balkongmöblerna tillfälligt fått flytta in. Gavkhargul Pakhirdinova kom till Sverige från Kazakstan hösten 2014 tillsammans med sina tre barn, då tvååriga dottern Aida och de fem månader gamla tvillingarna Alibek och Sultanbek. De reste till Grekland på ett Schengenvisum tillsammans med barnens pappa Aisultan Akhmetov och fortsatte därifrån till Sverige. Aisultan Akhmetov reste tillbaka till Kazakstan och kom efter sin familj till Sverige, något som sedan skulle komma att bidra till att han fick avslag på sin ansökan om politisk asyl och utvisades ensam till Kazakstan.

De nära nio åren som har gått sedan Gavkhargul Pakhirdinova och barnen anlände till Sverige har varit en ständig karusell av asylansökningar, avslag och överklaganden. Gavkhargul Pakhirdinova har de senaste åren haft fem samtal om återvändande på Migrationsverket, det senaste var i april. Ju längre tiden har gått, desto mer komplext har det också blivit rent juridiskt. Barnen har vuxit upp och börjat i svensk skola, Aida ska snart fylla tolv och börja i årskurs fem. Anknytningen till Sverige – som i barns fall kan vara en bidragande orsak till att beviljas uppehållstillstånd – har under åren blivit starkare.

Stark anknytning till Sverige

Det här är något som familjens juridiska ombud har yrkat på: att Aidas anknytning är så pass stark att den utgör grund för att bevilja uppehållstillstånd. Att utvisa henne skulle vara att kränka hennes rätt till privatliv enligt Europakonventionen, såväl som mot FN:s barnkonvention som sedan i januari 2020 varit svensk lag.

Men Migrationsverket anser att barnen är så pass unga att ”deras anknytning måste vara till Gavkhargul i första hand och inte till något visst land”. Resonemanget i avslaget avslutas med att “oavsett att Aina (felstavat namn för Aida reds. anm.), Alibek och Sultanbek har börjat skolan här och trivs bra i Sverige kan det inte anses att barnen har uppnått en sådan anpassning till Sverige och svenska förhållanden” att det är skäl nog att bevilja dem rätten att stanna. Det aktuella beslutet från Migrationsverket går inte heller att överklaga.

I motiveringen tar Migrationsverket upp en dom från Migrationsöverdomstolen, som var det första avgörandet i sitt slag som kom efter att FN:s barnkonvention blev svensk lag och därför skall fungera som praxis för andra liknande avgöranden. I det fallet valde Migrationsöverdomstolen att bevilja uppehållstillstånd till ett 14-årigt barn som var fött i Sverige med hänvisning till att det skulle strida mot Sveriges konventionsåtaganden att inte göra det. Men det var inte bara på grund av att barnkonventionen är lag som beslutet fattades, utan det som var avgörande var artikel åtta i Europakonventionen som reglerar rätten till privatliv.

Någonting som rent praktiskt försvårar utvisningen av familjen – trots flera avslag – är att Gavkhargul Pakhirdinova inte har samma nationalitet som sina barn. Barnen är födda i Kazakstan och har ärvt sin pappas kazakiska medborgarskap, Gavkhargul Pakhirdinova är istället uzbekisk medborgare. Både Uzbekistan och Kazakstan har hittills sagt nej till att ta emot hela familjen.

I Uzbekistan tillhör Gavkhargul Pakhirdinova den muslimska minoriteten uigurer, folkgruppen som i Kina utsätts för en behandling som enligt FN:s kontor för mänskliga rättigheter skulle kunna utgöra ett brott mot mänskligheten. Förtrycket mot uigurer i Uzbekistan är inte lika allvarligt men folkgruppen utsätts ändå för omfattande diskriminering i landet. Gavkhargul Pakhirdinova – som inte har varit i Uzbekistan på mer än tio år – vet inte hur deras etniska tillhörighet skulle påverka henne och barnen vid ett eventuellt återvändande.

Barnens pappa utvisades 2021

Gavkhargul Pakhirdinovas make och barnens pappa, Aisultan Akhmetov, utvisades ensam till Kazakstan hösten 2021. Även om man tidigare kopplat honom samman med sin övriga familj – han och Gavkhargul fick dagersättning som ett samboende par och han bodde med dem i Horndal – tog inte hänsyn till att man splittrade en kärnfamilj när han utvisades. Artikel åtta i Europakonventionen reglerar rätten till familjeliv, som bara får inskränkas om den ”nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd” står på spel, alternativt ”till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter”.

Enligt FN:s barnkonvention ska ett barn inte skiljas från sina föräldrar om inte ”ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa” och även i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, samt i svensk lag, återfinns skrivelser om familjens enhet och vikten av att värna denna. Sedan Aisultan Akhmetov utvisades har Gavkhargul Pakhirdinova och barnen inte hört någonting från honom och oron för vad som har hänt med honom, och vart han befinner sig, är stor.

– Sista gången jag pratade med honom var när han satt i förvaret. Polisen hade tagit honom. Då ringde han från dolt nummer och sa att ”jag är i förvar nu, de kommer att utvisa mig”, säger Gavkhargul Pakhirdinova.

Mådde dåligt – gick till BUP

Aida har sedan hennes pappa utvisades mått psykiskt dåligt. Gavkhargul Pakhirdinova har varit med henne på Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Avesta där Aida har fått träffa en samtalsterapeut som har skrivit ett av många underlag som har skickats in till Migrationsverket. I det står det att Aida gråter varje kväll och att det är många frågor som snurrar i hennes huvud: kommer hon någonsin få träffa sin pappa igen? Varför är det så svårt för henne att sova, och varför vaknar hon så ofta på natten och känner sig rädd och olycklig?

Också Rädda barnen i Avesta har skrivit ett intyg om Aidas mående. I det står det att hon är en eftertänksam flicka som ”med stigande ålder blivit alltmer medveten om familjens otrygga situation och uttryckt att hon inte kan tänka sig flytta till ett annat land” där hon som flicka inte kommer kunna få den framtid hon börjat fundera på i Sverige.

Migrationsverket har tidigare intervjuat alla de tre syskonen. Tidningen Global har tagit del av ljudinspelningar av intervjuerna, där barnen frågas ut om Uzbekistan, Kazakstan och sin utvisade pappa. Finns det någonting i Kazakstan de är rädda för, vet de vart pappan har tagit vägen? Aida minns att hon tyckte frågorna de fick av handläggaren var konstiga.

– De sade ”vad tror du kommer att hända om du flyttar till Kazakstan?” Och jag vet inte det. Jag minns ingenting. Jag har alltid trott, eller jag trodde förut, att där [i Kazakstan och Uzbekistan] är allt grått och svart. Om man tittar så är det inte några färger. Medan här är allt färgglatt och gräset är grönt, säger hon.

Många vänner i Horndal

I köket har vänner som Gavkhargul Pakhirdinova lärt känna under sina år i Horndal samlats. Eftersom hon aldrig har fått arbetstillstånd beviljat under den långdragna karusell av asylansökningar, avslag och överklaganden som hon och barnen har gått igenom har hon istället engagerat sig i en lång rad aktiviteter och föreningar i lokalsamhället. På plats den här majdagen är Mats Marcus från Horndalsrevyn, Sigrid Ehrenberg från Avesta Dance Team och Kerstin Sahlqvist och Anita Palm Thim från Rädda barnens lokalförening i Avesta. Detta är är bara några av flera projekt och åtaganden de senaste åren. Gavkhargul Pakhirdinova serverar kaffe, Mats Marcus skivar upp generösa bitar av en sockrad vetekrans. På bordet står flera välfyllda fat med Marabouchoklad, kex, pepparkakor och dadlar.

Både Sigrid Ehrenberg, Anita Palm Thim och Mats Marcus har varit på plats under domstolsförhandlingar och telefonsamtal med myndigheter. Frustrationen vibrerar stundtals i det hemtrevliga köket.

– Jag kokar när jag tänker på allt som har varit. Jag har sagt till Gavkhargul att ”gör ingenting och prata inte med någon utan att ha ett vittne eller att spela in samtalet”. Jag ber om ursäkt om jag låter arg. Det finns ingen rättssäkerhet inom Migrationsverket. Man försöker göra rätt men det går inte för det verkar som att de från början har bestämt sig för att misstro vissa asylsökande, som Gavkhargul och hennes man, säger Sigrid Ehrenberg.

Vill inte samarbeta enligt Migrationsverket

Migrationsverket menar att Gavkhargul Pakhirdinova inte vill samarbeta i fråga om att lämna Sverige. Det här är något som gör både henne och vännerna runt köksbordet märkbart frustrerade.
I maj 2022 – när inflationen snabbt steg – fick hon sin dagersättning sänkt från 71 kronor om dagen till 41 kronor om dagen. Anledning var att hon, och barnen, var kvar i landet trots att den tidsfrist om 30 dagar som de fick efter det senaste utvisningsbeslutet löpt ut utan att de lämnat landet. Migrationsverket ansåg därför att de befann sig olagligt i Sverige.

I april var Gavkhargul Pakhirdinova kallad till Migrationsverket i Västerås för sitt femte samtal om återvändande. Hon åkte dit tillsammans med Sigrid Ehrenberg, Alibek och Sultanbek. Elvaåriga Aida vägrade följa med. Under samtalet upprepade Migrationsverket påståendet att Gavkhargul Pakhirdinova inte skulle samarbeta med myndigheterna.

– Jag har gjort allt i min makt. Jag frågade dem hur de tänker utvisa oss och vart? Jag sade att jag samarbetar så mycket jag kan. Jag har kontaktat det uzbekiska konsulatet i Tyskland och den kazakiska ambassaden i Stockholm. Så hur ska de göra, vad ska jag göra? Jag frågade dem vad det är jag har gjort som inte är att samarbeta och vad de menar när de säger så. Och de svarade att jag inte har lämnat landet. Att lämna landet är att samarbeta, förklarar hon.

– De sade också att det är mitt ansvar att hitta en väg tillbaka.

Sigrid Ehrenberg fyller i:

– Sverige är en rättsstat och jag tycker att man ska få veta vad man anklagas för, få information om domar och insyn i relevant information. Men så har inte Migrationsverket agerat. Det har varit överraskningar och frustration och man döms utan att förstå vad man har gjort fel.

För några år sedan – i samband med ett tidigare avslag – fick Gavkhargul Pakhirdinova och ett av barnen inreseförbud i Schengen i två år. Sigrid Ehrenberg berättar hur Migrationsverket undvek att svara på direkta frågor och vägrade ta emot relevanta dokument, bland annat från det uzbekiska konsulatet i Tyskland där det står att Gavkhargul Pakhirdinova måste resa dit för att kunna göra ett nytt pass. Gavkhargul Pakhirdinova – som har reseförbud – har frågat om Migrationsverket kan hjälpa henne så hon får visum till Tyskland där hon kan göra ett pass, vilket de kräver att hon gör.

– Men de säger bara att ”vi kan inte hjälpa dig med det”. Det är vansinnigt. Kafka i kvadrat! säger Sigrid Ehrenberg.

Passet beslagtogs på vägen till Sverige

När Gavkhargul Pakhirdinova kom till Sverige hade hon inte med sig ett pass eller någon handling som kunde styrka hennes identitet. Den smugglare som hjälpte henne och barnen från Grekland till Sverige behöll originalhandlingen, berättar hon. Först när hennes man Aisultan Akhmetov kom till Sverige 2017 fick hon tag på en kopia av sitt pass, som fortsatt är den enda id-handling hon har. Gavkhargul Pakhirdinova har också varit i kontakt med Kazakstans ambassad i Stockholm och frågat om de kan ta emot hela familjen. I en mejlkorrespondens daterad maj 2022 skriver ambassaden att de inte kan släppa in henne i landet, eftersom hon inte är medborgare i Kazakstan. I ett kort mejlsvar frågar ambassaden om barnen har födelsebevis och säger att de i så fall kan åka tillbaka till Kazakstan.

”I ditt fall kan vi inte ordna resehandlingar” skriver ambassaden i ett mejl och motiverar detta med att hon saknar medborgarskap i Kazakstan. ”Landet tar inte emot dig” avslutar ambassaden.

Men Migrationsverket hävdar fortsatt att det ”åligger Gavkhargul att anskaffa giltiga resehandlingar och de dokument som i övrigt krävs för en hemresa till Uzbekistan/Kazakstan”. Migrationsverket hävdar att den bevisning som hon har lämnat in – som skriftväxlingar med ambassaden och konsulatet – inte visar att alla möjligheter till att erhålla resehandlingar har uttömts.

Inget mottagande i Kazakstan

Om ett barn ska utvisas själv – utan förälder eller annan vårdnadshavare – krävs det att det finns ett ordnat mottagande i landet de skickas till. För Aida, Alibek och Sultanbek saknas det i Kazakstan, då de inte har haft någon fortsatt kontakt med pappans släktingar och eftersom deras pappa Aisultan Akhmetov inte har hörts av sedan han deporterades kan inte heller han ta emot dem.

I avslaget från migrationsdomstolen, som Tidningen Global har tagit del av, ifrågasätts det varför Aisultan Akhmetov efter att ha följt med sin fru och barn till Grekland på ett Schengenvisum, återvände till Kazakstan och stannade i nästan tre år ”trots att det enligt honom själv ska ha förelegat en överhängande hotbild mot honom”. Han var enligt dem också ”vag och detaljfattig i sin redogörelse för sin politiska verksamhet i hemlandet”. Migrationsdomstolen menar även att uppgifterna om vad för tortyr han har utsatts för, och när den ska ha ägt rum, är motstridiga.

Enligt Gavkhargul Pakhirdinova skulle Aisultan Akhmetov efter att ha följt henne och barnen till Grekland bara åka tillbaka en kortare period. Men problemen med polisen ska ha blivit värre efter att han kom tillbaka. Istället för att snabbt sälja huset och komma efter, blev han kvar i flera år innan han kunde lämna Kazakstan igen. Detta sammanföll också med den stora flyktingvågen 2015 – och de ökade kontrollerna vid gränser i hela Europa.

Utlåtande från psykolog bekräftar tortyren

Exakt vad som har hänt med Aisultan Akhmetov vet ingen av de som Tidningen Global pratar med. I hans hemland Kazakstan pågår förvisso ingen väpnad konflikt och det har det inte gjort på länge. Men korruptionen är utbredd. Den som kämpar för demokrati eller är med i oppositionen tar stora risker, något som har bekräftats av bland annat Human Rights Watch. I samband med regimkritiska protester i januari 2022 fängslades över 10 000 personer.

Under tiden i Sverige gick Aisultan Akhmetov till en psykolog i Uppsala. I ett utlåtande från Brita Hännestrand, läkare inom allmänmedicin och psykiatri med mångårig erfarenhet av att behandla flyktingar som har utsatts för tortyr, skriver hon efter att ha träffat honom och gjort en utvärdering av hans psykiska hälsa att han visar ”flera tecken som kan tyda på ett posttraumatiskt stressyndrom”.

Vidare skriver hon att ”Aisultan Akhmetov uppger att han 2014 greps av polis i Kazakstan och utsattes för tortyr. Han slogs med en batong av gummi som omgav en metallstav under fötterna och möjligen också på andra delar av kroppen. Han blev stucken med synålar under naglarna och bunden med handklovar över ett metallbord där han våldtogs. För flera av dessa skador föreligger ärr.”

Bryr sig inte om detaljerna

Gavkhargul Pakhirdinovas juridiska ombud Michael Williams har i många år varit engagerad i Flyktinggruppernas riksråd (FARR). När han först kom i kontakt med Gavkhargul Pakhirdinova hade hon en annan advokat, som hörde av sig till honom för tips och råd. Han trodde då att familjen snart skulle få rätt att stanna kvar i Sverige – om så bara på ett tidsbestämt uppehållstillstånd på grund av att det fanns bekräftade praktiska hinder som gör det omöjligt att verkställa utvisningen – och blev förvånad när han fick reda på att det inte blev så.

– Men varken Migrationsverket eller migrationsdomstolen har givit intryck av att det finns sådana hinder, säger Michael Williams.

Ett praktiskt verkställighetshinder är ett hinder som står utom den enskildes kontroll, och gör att det rent praktiskt inte går att utvisa personen. Beviljande av uppehållstillstånd på grund av praktiska hinder har efter vägledande domar från Migrationsöverdomstolen tillämpats mer restriktivt. I princip ska en utvisning ha misslyckats för att man helt ska kunna utesluta att det inte går. Michael Williams tycker att det som sticker ut i Gavkhargul Pakhirdinovas fall är att ansvaret för att återvända – oavsett detaljerna – helt och hållet har lagts på henne.

– Det är som att verkligheten inte spelar någon roll utan det är bara principen som räknas, säger Michael Williams.

”Tillämpa praktiska verkställighetshinder”

Michael Williams menar att experterna på Migrationsverkets återvändandeenhet är medvetna om att det är i princip omöjligt för Gavkhargul Pakhirdinova att som de kräver skaffa ett nytt pass, eftersom hon inte får resa till Tyskland där det finns ett uzbekiskt konsulat. Han anser att Migrationsverket borde tillämpa paragrafen om praktiska verkställighetshinder – vilken kan ge ett tillfälligt uppehållstillstånd – men det vägrar de fortsatt att göra.

– Det känns dumt att ställa krav som inte går att fullfölja, säger Michael Williams.

Gavkhargul Pakhirdinova och barnens ärende ska nu lämnas till polisen. Men om de kan hitta ett sätt att utvisa hela den resterande familjen på – det återstår att se. Michael Williams menar att det blir ineffektivt så som det fungerar i dag: först har Migrationsverket ansvar för att verkställa en utvisning och om de inte lyckas lämnas det över till polisen. Om polisen misslyckas skickas ärendet åter till Migrationsverket, som till skillnad från polisen kan besluta om praktiska verkställighetshinder.

– Migrationsverket är därför navet i systemet. Polisen har bett Migrationsverket att inte lämna över ärenden som inte går att verkställa – det ska till exempel finnas resehandlingar så att hemlandet kan ta emot, säger Michael Williams.

Fick dagersättningen sänkt

I Gavkhargul Pakhirdinovas kök fylls kopparna med påtår. Framåt sommaren har de bott här i två år. Hyran betalas av ett trettiotal lokalbor som på initiativ av Mats Marcus har hyrt lägenheten sedan Gavkhargul Pakhirdinova och barnen hotades av att slitas upp från Horndal och tvingas flytta drygt 80 mil norrut till Boden i samband med att Migrationsverket stängde sin verksamhet här.

– Att så många så snabbt – på någon dag – sade att de ville hjälpa till att betala hyran gjorde mig förvånad. Men det säger mer om Gavkhargul än om mig, säger han.

Alibek och Sultanbek har precis hämtats från skolan ett par minuters gångväg bort och stojar nu i rummet intill köket. Alla möbler i lägenheten är donationer. Gavkhargul Pakhirdinova har fått hjälp att montera garderober och sätta upp hyllor. Dagersättningen hon får, drygt 1 200 kronor i månaden sedan den sänktes för ett år sedan, räcker knappt till mat. Men trots den skrala ekonomin har både barnen och hon själv ett innehållsrikt liv i Dalarna. Alla tre går på badminton och basket tillsammans. Tvillingarna spelar fotboll, och Aida har blivit en inbiten hästtjej som flera dagar i veckan är i stallet och tar hand om sin sköthäst Frizby.

– De kan svensk historia om kungar och vikingar, men de vet ingenting om Uzbekistan eller Kazakstan. Själv drömmer jag på svenska – och jag har gjort hela integrationsprocessen själv, lärt mig språket och hur det fungerar här. Låt mig bara få rätt att arbeta så jag kan försörja mig själv och mina barn. Vi skulle inte bli någon belastning, säger Gavkhargul Pakhirdinova, som erbjudits arbete som dansledare på Avesta Dance Team. Det blev dock inget av det – eftersom hon inte har ett pass så har hon inte gjort sin identitet sannolik.

Stallet är en frizon

I en park precis utanför hyreshuset sitter Aida på en parkbänk i trä. Veckans längsta skoldag ligger bakom henne. Aida kisar mot solen och lyser upp när hon berättar om sin sköthäst Frizby och de mindre Shetlandsponnyer som de ibland brukar köra. Stallet har blivit hennes frizon och hon är där minst två gånger i veckan. Avgiften för ridningen betalas av en stiftelse, till Gavkhargul Pakhirdinovas stora lättnad.

– Jag tänker inte på någonting annat när jag är där. Jag tänker bara på att jag är där i stallet, med hästarna, säger Aida.

När hon får frågan om det är något mer hon vill berätta sitter hon först tyst en kort stund och tänker efter. Med blicken vänd nedåt tar hon sedan till orda och förklarar varför hon inte vill tillbaka till Kazakstan, ett land hon inte minns, eller sin mammas hemland Uzbekistan.

– Om vi flyttar dit så vill jag inte leva mer. Här har jag ett liv här och en framtid. Jag skulle vilja bli veterinär och ta hand om djur, jag älskar alla sorters djur. Jag ska börja femman här men där skulle jag få börja om, kanske i tvåan, för att komma ikapp. Om vi åker tillbaka när jag slutar nian och ska börja gymnasiet kanske jag inte kommer kunna gå gymnasiet. Det kostar pengar och bara de som är bäst får gå gratis. Vi skulle få börja om från noll, säger Aida.

***
Nästa vecka publicerar vi del två: Migrationsverket – ett nej ska vara ett nej