Tidningen ETC ställde för ett par veckor sedan frågan ”Vad ska vi göra för att värna våra rättigheter, samhällets trygghet, klimatet – och varandra?” Jag var en av 77 personer som fick svara och inledde med: ”Vi behöver ett nytt projekt som inger hopp och framtidstro.” Jag tyckte det var unikt att prata om ett nytt hoppfullt projekt, men när jag läste de övriga 76 svaren insåg jag att just vädjandet till ett nytt politiskt projekt var just vad de flesta önskade.

Inte så konstigt, egentligen. För, vad är en rörelse utan långsiktigt mål? Testa själv att ta ett löppass utan att veta vart du ska. Det går inget vidare. Med politisk aktivism är det ungefär samma sak. Vi behöver visionära målsättningar och vi behöver ingå i sammanhang tillsammans med andra. Annars tröttnar man.

Vilka politiska rörelser i dag har välformulerade visioner och skapar ett sammanhang bland dess utövare? Motvilligt måste jag erkänna att det är långt ute på högerflanken som en ny politisk gemenskap skapas. Här i Sverige har SD varit experter på att skapa nyhetskanaler och sociala medier som dagligen formulerar sin egen världsbild oberoende av mainstreampress och public service. I Sverige år 2023 går det alldeles utmärkt att leva i en bubbla med likasinnade invandringshatare och klimatskeptiker med känslan av att det är verkligheten.

I USA har det gått ännu längre och den konservativa högern har byggt upp ett helt ekosystem av företag, organisationer och nätverk där vapenfetischism, abortmotstånd och devot Trumphyllande tillhör vardagen. P1 rapporterade nyligen från den konservativa mässan CPAC där ”patriotiska företag” trängs med varandra och säljer alltifrån frihetsparfym till vapen och konst med kristna motiv. Någon hade också tagit fram en dejtingapp enbart för republikaner.

Ultrahögern i dag påminner inte så lite om den vänsterrörelse som jag själv tillhörde i början av 1990-talet. Långt innan sociala medier och utbyggt internet byggde vi upp nätverk och organisationer, gav ut nyhetsblad och fanzines. Vi gjorde vårt bästa för att politisera vardagen med veganmat, bojkotter, studiecirklar och spontana politiska aktioner då och då. Det kunde gå veckor och man träffade bara likasinnade. Det var en fin känsla att få leva politiskt fullt ut tillsammans med andra. Tillvaron fylldes med mening.

Kanske är det så hon i den patriotiska parfymbutiken på den där konservativa mässan som P1 rapporterar om också känner det? Tänk att bara få träffa andra högerpersoner, kränga frihetsparfym och skänka överskottet till vapenlobbyorganet NRA. För henne blir nog varje dag en bekräftelse på att vara rätt person på rätt plats.

Vår lev-som-du-lär-aktivism byttes successivt ut mot politisk pragmatism och en allmän anpassning till samhället omkring oss. Det behöver inte heller vara fel, men gick inte någonting förlorat på vägen? Trumpanhängarna, SD-trollen och klimatförnekarna har en trosvisshet som syns på avstånd. De vaknar upp varje morgon och vet vad de vill.

Att vara Jimmie Åkessons hejarklack på sociala medier och racka ned på såssarna, är höjden av stolleri i mina ögon. Likaså att skänka pengar till Trump och kampanja för slappare vapenlagar i USA. Men de som gör det upplever gissningsvis att de ingår i något större. I radioinslaget säger någon ”Det här är ett krig vi måste vinna. Vi ska stoppa den radikala vänsterns agenda.” En och annan känner sig kallade till det kriget. Hur världsfrånvänt det än kan låta så är detta deras vision. Det som får dem att kliva upp på morgonen.

Vilken politisk vision väcker oss varje morgon?