Tidningen ETC ställde för ett par veckor sedan frågan ”Vad ska vi göra för att värna våra rättigheter, samhällets trygghet, klimatet – och varandra?” Jag var en av 77 personer som fick svara och inledde med: ”Vi behöver ett nytt projekt som inger hopp och framtidstro.” Jag tyckte det var unikt att prata om ett nytt hoppfullt projekt, men när jag läste de övriga 76 svaren insåg jag att just vädjandet till ett nytt politiskt projekt var just vad de flesta önskade.

Inte så konstigt, egentligen. För, vad är en rörelse utan långsiktigt mål? Testa själv att ta ett löppass utan att veta vart du ska. Det går inget vidare. Med politisk aktivism är det ungefär samma sak. Vi behöver visionära målsättningar och vi behöver ingå i sammanhang tillsammans med andra. Annars tröttnar man.

Vilka politiska rörelser i dag har välformulerade visioner och skapar ett sammanhang bland dess utövare? Motvilligt måste jag erkänna att det är långt ute på högerflanken som en ny politisk gemenskap skapas. Här i Sverige har SD varit experter på att skapa nyhetskanaler och sociala medier som dagligen formulerar sin egen världsbild oberoende av mainstreampress och public service. I Sverige år 2023 går det alldeles utmärkt att leva i en bubbla med likasinnade invandringshatare och klimatskeptiker med känslan av att det är verkligheten.

I USA har det gått ännu längre och den konservativa högern har byggt upp ett helt ekosystem av företag, organisationer och nätverk där vapenfetischism, abortmotstånd och devot Trumphyllande tillhör vardagen. P1 rapporterade nyligen från den konservativa mässan CPAC där ”patriotiska företag” trängs med varandra och säljer alltifrån frihetsparfym till vapen och konst med kristna motiv. Någon hade också tagit fram en dejtingapp enbart för republikaner.

Ultrahögern i dag påminner inte så lite om den vänsterrörelse som jag själv tillhörde i början av 1990-talet. Långt innan sociala medier och utbyggt internet byggde vi upp nätverk och organisationer, gav ut nyhetsblad och fanzines. Vi gjorde vårt bästa för att politisera vardagen med veganmat, bojkotter, studiecirklar och spontana politiska aktioner då och då. Det kunde gå veckor och man träffade bara likasinnade. Det var en fin känsla att få leva politiskt fullt ut tillsammans med andra. Tillvaron fylldes med mening.

Kanske är det så hon i den patriotiska parfymbutiken på den där konservativa mässan som P1 rapporterar om också känner det? Tänk att bara få träffa andra högerpersoner, kränga frihetsparfym och skänka överskottet till vapenlobbyorganet NRA. För henne blir nog varje dag en bekräftelse på att vara rätt person på rätt plats.

Vår lev-som-du-lär-aktivism byttes successivt ut mot politisk pragmatism och en allmän anpassning till samhället omkring oss. Det behöver inte heller vara fel, men gick inte någonting förlorat på vägen? Trumpanhängarna, SD-trollen och klimatförnekarna har en trosvisshet som syns på avstånd. De vaknar upp varje morgon och vet vad de vill.

Att vara Jimmie Åkessons hejarklack på sociala medier och racka ned på såssarna, är höjden av stolleri i mina ögon. Likaså att skänka pengar till Trump och kampanja för slappare vapenlagar i USA. Men de som gör det upplever gissningsvis att de ingår i något större. I radioinslaget säger någon ”Det här är ett krig vi måste vinna. Vi ska stoppa den radikala vänsterns agenda.” En och annan känner sig kallade till det kriget. Hur världsfrånvänt det än kan låta så är detta deras vision. Det som får dem att kliva upp på morgonen.

Vilken politisk vision väcker oss varje morgon?

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.

”Vi lovar trohet och lojalitet, kung Salman” uttrycker skolan Nün Academy på deras officiella sociala mediekonto. Svenska aktiebolagsdrivna Kunskapsskolan är drivande i Nün Academy, som finns i diktaturregimen Saudiarabien. Mänskliga rättigheter i Saudiarabien är bland de absolut sämsta i hela världen då dödsstraff och avrättningar är väldigt vanligt.

Även yttrandefriheten är ytterst begränsad. Framförallt kritik mot den saudiska kungafamiljen, regeringen och islam innebär hårda straff. Dessutom visar granskningar att Nün Academy bedriver aktiv könssegregering då pojkar och flickor separeras från fem års ålder. Sammantaget rimmar det väldigt illa med feministisk utrikespolitik, Sverige som land och den värderingsgrund de flesta svenskar följer.

Högerregeringen har under Nato-processen legitimerat despoten i autokratin Turkiet, kallat israeliska apartheidregimens folkmord i Gaza för ”proportionerligt” och blundar nu för den saudiska diktaturregimens brutala förtryck av den egna befolkningen. Förutom att lova trohet till diktaturregimer har den auktoritära högern lovat lojalitet till oligarkerna i skolan, skoligarkerna.

Det blir uppenbart när varken Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson tar avstånd från Kunskapsskolans involvering i diktaturhyllande Nün Academy. Det är inte märkligt eftersom skoligarkerna köpte vågmästarpartiet SD för att blockera alla vinstkritiska skolförslag i riksdagen. Kristersson är nära vän med skoligarken Peje Emilsson, Kunskapsskolans grundare och ägare.

Bara i Chile och Sverige har det nyliberala skolexperimentet gått så långt att tillåta fria vinstuttag inom skattefinansierad skolverksamhet. På 1970-talet blev Chiles progressive president Salvador Allende brutalt avsatt genom en militärkupp och ”auktoritär nyliberalism” infördes. Militärdiktaturen mördade tusentals oliktänkande och möjliggjorde nyliberala skolexperiment, kombinerat med tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Den amerikanske ekonomen och nyliberalen Milton Friedman var hjärnan bakom projektet han kallade ”Miracle of Chile”. Friedman var professor på universitetet i Chicago och hade en vänskaplig relation med Chiles diktator Augusto Pinochet. Diktatorn anställde Friedmans ekonomstudenter ”Chicago Boys” som bidrog till Chiles nyliberala skolexperiment, tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Skolmodellen bidrog till brutal utslagning och segregation, ”social apartheid”. Auktoritära krafter krokade arm med oligarkerna för att förtrycka majoriteten av folket. Skolexperimentet och auktoritär nyliberalism har fasats ut i Chile, men finns fortfarande kvar i Sverige.
Ska högerpolitiker och lärare i Kunskapsskolan blunda för avrättningar och förtryck i Saudiarabien bara för att skoligarkerna är giriga?

Riskerar vi att bana väg för en ny generation auktoritära nyliberaler som lovar lojalitet till diktaturregimer och skoligarker?

Överensstämmer det verkligen med svenska värderingar?

Kunskapsskolan symboliserar ”Debacle of Sweden”. Genom exploatering av skolbarn och investeringar i den brutala saudiska diktaturregimen har Kunskapsskolan blivit värderad till över en miljard kronor, med en vinst på 400 miljoner kronor senaste åren.

Folkmajoriteten vill inte ha marknadsskolan och skoldebatten borde handla om att fasa ut auktoritär nyliberalism, förbjuda aktiebolagsdrivna friskolor och skolvinster.