TAIWAN | Från stranden på Kinmen syns skyskraporna i den kinesiska mångmiljonstaden Xiamen glimra på andra sidan vattnet. Mobiltelefonen växlar över till ett kinesiskt nätverk. Det går knappt att komma närmare Kina än så här utan att korsa gränsen. Men Kinmen hör till Taiwan, vars huvudstad Taipei ligger 30 mil bort.

Ur sanden sticker metallpålar upp som förr skyddade mot landstigning av kinesiska krigsfartyg. Under decennier var Kinmen frontlinjen för striden mellan Taiwan och Kina. Som mest var över 100 000 taiwanesiska soldater stationerade här. I dag är de bara omkring 4 000. Och hotet från stormaktsgrannen är större än på länge.

– Om Kina anfaller Kinmen kan vi hålla ut i tre dagar, inte längre än så, säger Chen Shui Tsai, pensionerad överste och före detta ledande politiker på Kinmen.

– Och om situationen fortsätter så här är krig oundvikligt.

Skyddsrum med spel

Hans hemland Taiwan är en självstyrande demokratisk nation, men Peking ser öriket som en del av Kina. President Xi Jinping har lovat att Taiwan ska återförenas med Kina och utesluter inte våld för att driva igenom sitt löfte.
Kinesiska stridsflygplan flyger nu allt oftare i Taiwans luftförsvarszon. I september sköt Taiwans armé ner en kinesisk drönare som flög över den lilla ön Shihyu, som tillhör Kinmen.

Från sin villa i Kinmens största stad Jincheng hör Chen Shui Tsai ofta vrålet från kinesiska stridsplan.

– Hur framtiden ser ut beror helt på vad Xi Jinping fattar för beslut, säger Chen Shui Tsai som tar emot i sin trädgård.

Källaren i villan, inredd med mahjongspel, antika vaser och en motionscykel, fungerar som ett skyddsrum. Sådana finns i de flesta hus här. Kina har försökt att erövra Kinmen flera gånger, senast 1958 då 470 000 bomber föll över ön under 44 dagar.

– Vi grävde tunnlar i marken och gömde oss. Ibland kunde vi ta oss upp och leta efter sötpotatis att äta, minns Chen Shui Tsai som då var nio år gammal.

Identifierar sig som kines

Ön, som nu har 140 000 invånare, besköts regelbundet fram till slutet av 1970-talet. På frågan om vad som fick Chen Shui Tsai att bli militär är svaret kort:

– För att hämnas på Kinas armé.

Minnena av attacker är ett trauma på Kinmen. Samtidigt har Chen Shui Tsai, som många Kinmenbor, ett komplicerat förhållande till Kina. 70 procent här röstar på KMT, det taiwanesiska oppositionsparti som vill se närmare band till den stora grannen.

– Jag identifierar mig som kines. Vi har samma språk och kultur, och mina förfäder kommer från Kina, säger Chen Shui Tsai.

Som politiker arbetade han för att öppna upp färjetrafik mellan Xiamen och Kinmen i början av 2000-talet. Taiwan kallade hem de flesta soldaterna från Kinmen på 1990-talet, i en tid då relationen till Kina var bättre. I stället skapade kinesiska turister nya intäkter för ön.

Högtalare, fort och tunnlar

Spåren av Kinmens militärhistoria hör till öns främsta turistmål. Bland dem finns en tio meter hög högtalarvägg i betong på Kinmens nordvästra kust. Fram till slutet av 1970-talet användes den för att spela taiwanesiska schlagers och propagandabudskap så att det hördes över till det kinesiska fastlandet. Turister välkomnas även till de övergivna militärforten på ön och det stora tunnelsystem som förr användes för att transportera proviant under attackerna från Kina.

Men pandemin och de försämrade relationerna mellan Taiwan och Kina har lett till att Kinmen stängts för kinesiska turister. Färjeterminalen, som brukade ha 40 avgångar om dagen till Kina, ligger öde.

– Många butiker som levde på kinesiska turister har stängt, konstaterar 25-åriga Wang Chen Jing, som arbetar i en souveniraffär i Jincheng.

Just hennes butik klarar sig, tack vare taiwanesiska turister. På hyllorna finns lokalproducerat kaffe och chips tillverkade av taro, en potatisliknande rot, från Kinmen. Och Wang Chen Jing tror inte att hennes hemö ligger så illa till om Kina attackerar Taiwan.

– De kommer nog hoppa över oss, ön är så liten, säger hon och skrattar.

Hon är uppväxt på Kinmen och flyttade tillbaka hit efter att ha studerat i Taipei eftersom hon saknade gemenskapen på ön.

– Alla känner alla här och vi hjälper varandra.

Utan soldater?

Till vardags tänker Wang Chen Jing inte på risken för en invasion, men oron växte sommaren 2022 när USA:s dåvarande talman Nancy Pelosi besökte Taiwan. Peking kritiserade besöket och inledde sina största militärövningar dittills runt Kinmen och Taiwans huvudö.

– Det påminde om att det kan bli krig igen en dag, säger Wang Chen Jing.

Situationen på Kinmen har jämförts med den ukrainska halvön Krim, som annekterades av Ryssland 2014. Genom att erövra Kinmen, där befolkningen är mer välvilligt inställd till Kina, skulle Peking kunna skapa splittring på Taiwan. Wang Chen Jings kollega Wang Ling, 37, som äger butiken, tror att ett sådant scenario är möjligt.

– På sikt skulle Kina kunna ta över Kinmen utan att behöva använda militären, säger hon.

Hon identifierar sig liksom många andra yngre Kinmen-bor som taiwanes, och vill fortsätta tillhöra det demokratiska öriket.

– Jag har många vänner i Kina och de har ett väldigt svårt liv under Xi Jinpings regim, säger Wang Ling.

– Jag oroar mig för att en äldre generation av beslutsfattare här, som känner sig mer kinesiska och vill ha kinesiska pengar, kan komma att låta oss bli en del av Kina.

KLIMAT | Det preliminära utkastet till COP28-avtalet, tillkännagivet av FN:s klimatorgan, inledde diskussionerna kring det som betraktas som den mest avgörande frågan på toppmötet: huruvida länderna ska gå med på att gradvis avstå från att använda fossila bränslen eller strida för att bevara deras roll i energimixen.

Utkastet till avtalstext för COP28 inkluderar tre olika alternativ, vilka representanter från nära 200 länder nu skall komma överens om. Det första alternativet i utkastet förespråkar ”en ordnad och rättvis utfasning av fossila bränslen”. Språkbruket antyder att rika nationer med en lång historia av fossilbränsleanvändning bör fasa ut dem snabbare än fattigare länder som fortfarande utvecklar sina resurser.

Det andra alternativet kräver ”accelererade insatser för att avveckla fossila bränslen”.

Det tredje alternativet skulle helt undvika att nämna en utfasning av fossila bränslen.

USA, de 27 länderna inom Europeiska unionen och små klimatmässigt utsatta önationer driver på för en gradvis utfasning av fossila bränslen för att möjliggöra kraftiga sänkningar av koldioxidutsläppen. Dessa sänkningar anses vara kritiska under detta decennium för att förhindra katastrofala klimatförändringar enligt forskare.

Trots detta har de stora olje- och gasproducerande länderna inga planer på att sluta borra efter dessa bränslen, enligt Net Zero Tracker, som är ett oberoende samarbete mellan fyra organisationer, bland annat Oxford Net Zero.

Länder som Saudiarabien och Ryssland har motsatt sig tidigare förslag om en utfasning. Saudiarabiens energiminister, prins Abdulaziz bin Salman, meddelade till Bloomberg TV att hans land ”absolut inte” skulle gå med på ett avtal som kräver en utfasning av fossila bränslen.

Färsk forskning, publicerad i veckan av Global Carbon Budget, understryker att de globala koldioxidutsläppen från förbränning av fossila bränslen når nya rekordnivåer i år. Denna utveckling förvärrar klimatkrisen och ger upphov till mer förödande extremväder.

Enligt rapporten förväntas utsläppen från fossila bränslen totalt uppgå till 36,8 miljarder ton koldioxid år 2023, en ökning med 1,1 procent från föregående år, enligt forskare vid över 90 institutioner, inklusive University of Exeter.

Denna utsläppstrend placerar världen längre och längre ifrån att hindra den globala uppvärmningen från att överstiga 1,5 grader över förindustriell tid.

– Det ser nu nästan oundvikligt ut att vi kommer att överskrida det 1,5C-mål som sattes i Parisavtalet, säger Exeter-professorn Pierre Friedlingstein, som ledde forskningen.

– För att ha en chans att upprätthålla 2,0 graders-målet krävs snabba minskningar av utsläppen från fossila bränslen.

CHILE | Den historiska betydelsen av denna händelse lyser klart då Pedro Barrientos, tidigare soldat och ansedd som ansvarig för Jaras död, slutligen överlämnats från USA till Chile. Åtalen mot honom gäller kidnappningen och mordet på Víctor Jara, ett av de mest uppmärksammade människorättsfallen från Pinochets regim. Enligt vittnesmål spelade Barrientos rysk roulette med Jara innan han sköt ihjäl honom den 16 september 1973.

– Vi vill dra en gräns under det här fallet – och det snabbt, sade Nelson Caucoto, en människorättsadvokat som företrätt Jaras familj under lång tid.

– Skulle någon någonsin ha trott att det skulle finnas rättvisa för Víctor Jara?

Även om utlämningen är ett viktigt steg, påpekar aktivister att det finns mycket arbete kvar för rättvisa. Många inblandade i brutala handlingar under diktaturen är fortfarande på fri fot, och undkommer straff.

Rodrigo Bustos från Amnesty International understryker detta genom att påpeka att Chile fortfarande har en enorm skuld att betala när det gäller att skipa rättvisa för de oförlåtliga brotten under Pinochetregimen. Trots att vissa fällande domar har säkrats för en del av offren, är det en liten andel av de totala fallen, vilket speglar den långsamma processen och bristen på rättvisa för överlevande från denna mörka tid.

– I allmänna termer har Chile fortfarande en enorm skuld att betala när det gäller rättvisa för de påtvingade försvinnandena, avrättningen och tortyren, säger Rodrigo Bustos, generalsekreterare för Amnesty International Chile.

Hittills har fällande domar endast säkrats i omkring en tredjedel av de 3 216 fall av påtvingade försvinnanden och avrättningar som begicks under diktaturen, enligt uppgifter sammanställda av Diego Portales University transitional justice observatory.

Bara 0,6 % av de överlevande offren från diktaturtiden har sett sina fall sluta med en fällande dom.

Víctor Jaras änka, Joan Jara, som nyligen gick bort vid 96 års ålder, kämpade i nästan fem decennier för att uppnå rättvisa för sin man. Hennes outtröttliga engagemang var en avgörande faktor för att samla vittnesmål och bevis som ledde till att fallet kunde återupptas efter många år av tystnad och brist på bevis.

Víctor Jaras tragiska öde, där han torterades och mördades på fotbollsarenan Estadio Chile, står fortfarande som en symbol för de brutala övergreppen som ägde rum under Pinochets regim. Hans musik och hans politiska övertygelse lever vidare idag som en påminnelse om konsekvenserna av maktmissbruk och förtryck.

– Det viktigaste är att 50 år senare har vi fortfarande inte gett upp, rättvisan kommer fortfarande. Chile är ett av få länder där det händer, säger människorättsadvokaten Nelson Caucoto