Det är en hårfin balans att säga som det är och att inte skapa apatisk uppgivenhet hos mänskligheten. IPCC-rapporten från 20 mars försöker göra både och, vilket skapat kritik i vetenskapskretsar eftersom rapporten var daterad redan när den kom ut. Den hade nämligen ”manusstopp” i mitten av 2021. Det innebär att de senaste årens forskning, om att läget är betydligt allvarligare än vad som tidigare antagits, inte finns med.

Exempelvis visar ny forskning att den kritiska punkten när ekologiska system börjar självförstöras snarare ligger på 1,5 graders uppvärmning än över 2 grader. Och nu är forskare överens om att 1,5 grader är en utopi att nå. Vi rusar på mot ungefär 2,7 graders uppvärmning.

Det sägs förstås inte rent ut. Rent teoretiskt skulle världen absolut kunna tvärnita alla koldioxidutsläpp och klara av att halvera utsläppen på de sju år som återstår innan 1,5 graders temperaturhöjning är ett faktum. Men alla vet ju att det inte kommer att ske. Det är bara att se på hur mottagandet av rapporten har varit.

Ett par inslag på kvällsnyheterna dagen när rapporten släpptes. På Aktuellt var det inte ens förstanyhet. Eller andranyhet. Eller tredjenyhet. Torra textuppläsningar om att mänskligheten håller på att utplåna sin egen framtid, som om det bara vore ett nyhetsinslag vilket som helst. En gäspning och lite förströdd klimatförnekelse i sociala medier.

Vad. Håller. Vi. På. Med? Varför investerar vi inte de där miljarderna som behövs nu för att slippa tiofaldiga kostnader i klimatkatastrofernas fotspår? Vi vet ju hur lamslaget landet blir av ett par dygns snöoväder. Hur slätt vi står oss mot ihållande ösregn och hur sårbara vi är när grundvattnet dunstar bort vid utebliven nederbörd en het sommar. För att inte tala om politikernas totala fobi för människor på flykt. De kommer också att tiofaldigas när enorma områden inte längre är beboeliga.

Vi tror att vårt samhälle är robust. Det är det inte. Vi är inte immuna mot mänskligt lidande som följer i spåren av egendom som brunnit ned, svämmats över, blåst sönder, torkat ihop, spolats bort. Vi är inte heller immuna mot de påfrestningar på infrastruktur, samhällsservice eller hälsovård som kommer av överbelastade system. Coronapandemin var ingenting, 2015 års flyktingvåg var ingenting. Det händer inte bara i Kina, i Pakistan eller Etiopien. Det händer här. Också.

Även jag. Även vi måste ge avkall. Vi, som byggt vår välfärd med hjälp av de resurser som orsakat klimatkatastrofen. Vi måste ta ansvar och minska vårt klimatavtryck. Sluta peka finger åt vad andra länder, andra människor har för sig. Sluta tycka att det är rättvist att vi roffat åt oss mycket mer än vi behöver för att sedan strunta i att dela med oss eller bry oss om dem som får ta konsekvenserna av det vi ställt till med.

Var finns de politiska ledare som har mod och förstånd att agera? Var finns den internationella uppslutningen till att genomföra de stora omställningar som bara kan göras tillsammans? Gode Gud, förbarma dig över oss!

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.

”Vi lovar trohet och lojalitet, kung Salman” uttrycker skolan Nün Academy på deras officiella sociala mediekonto. Svenska aktiebolagsdrivna Kunskapsskolan är drivande i Nün Academy, som finns i diktaturregimen Saudiarabien. Mänskliga rättigheter i Saudiarabien är bland de absolut sämsta i hela världen då dödsstraff och avrättningar är väldigt vanligt.

Även yttrandefriheten är ytterst begränsad. Framförallt kritik mot den saudiska kungafamiljen, regeringen och islam innebär hårda straff. Dessutom visar granskningar att Nün Academy bedriver aktiv könssegregering då pojkar och flickor separeras från fem års ålder. Sammantaget rimmar det väldigt illa med feministisk utrikespolitik, Sverige som land och den värderingsgrund de flesta svenskar följer.

Högerregeringen har under Nato-processen legitimerat despoten i autokratin Turkiet, kallat israeliska apartheidregimens folkmord i Gaza för ”proportionerligt” och blundar nu för den saudiska diktaturregimens brutala förtryck av den egna befolkningen. Förutom att lova trohet till diktaturregimer har den auktoritära högern lovat lojalitet till oligarkerna i skolan, skoligarkerna.

Det blir uppenbart när varken Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson tar avstånd från Kunskapsskolans involvering i diktaturhyllande Nün Academy. Det är inte märkligt eftersom skoligarkerna köpte vågmästarpartiet SD för att blockera alla vinstkritiska skolförslag i riksdagen. Kristersson är nära vän med skoligarken Peje Emilsson, Kunskapsskolans grundare och ägare.

Bara i Chile och Sverige har det nyliberala skolexperimentet gått så långt att tillåta fria vinstuttag inom skattefinansierad skolverksamhet. På 1970-talet blev Chiles progressive president Salvador Allende brutalt avsatt genom en militärkupp och ”auktoritär nyliberalism” infördes. Militärdiktaturen mördade tusentals oliktänkande och möjliggjorde nyliberala skolexperiment, kombinerat med tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Den amerikanske ekonomen och nyliberalen Milton Friedman var hjärnan bakom projektet han kallade ”Miracle of Chile”. Friedman var professor på universitetet i Chicago och hade en vänskaplig relation med Chiles diktator Augusto Pinochet. Diktatorn anställde Friedmans ekonomstudenter ”Chicago Boys” som bidrog till Chiles nyliberala skolexperiment, tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Skolmodellen bidrog till brutal utslagning och segregation, ”social apartheid”. Auktoritära krafter krokade arm med oligarkerna för att förtrycka majoriteten av folket. Skolexperimentet och auktoritär nyliberalism har fasats ut i Chile, men finns fortfarande kvar i Sverige.
Ska högerpolitiker och lärare i Kunskapsskolan blunda för avrättningar och förtryck i Saudiarabien bara för att skoligarkerna är giriga?

Riskerar vi att bana väg för en ny generation auktoritära nyliberaler som lovar lojalitet till diktaturregimer och skoligarker?

Överensstämmer det verkligen med svenska värderingar?

Kunskapsskolan symboliserar ”Debacle of Sweden”. Genom exploatering av skolbarn och investeringar i den brutala saudiska diktaturregimen har Kunskapsskolan blivit värderad till över en miljard kronor, med en vinst på 400 miljoner kronor senaste åren.

Folkmajoriteten vill inte ha marknadsskolan och skoldebatten borde handla om att fasa ut auktoritär nyliberalism, förbjuda aktiebolagsdrivna friskolor och skolvinster.