KLIMAT | Gordon Brown hävdar att länder som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Qatar och Norge gynnades av en ”lotteriliknande bonanza” förra året, när oljepriset sköt i höjden.

Brown uppmanade vid ett tal i London på onsdagen de största utsläpparna att nå en överenskommelse om en klimatsolidaritetspakt för att minska utsläppen och stödja tillväxtekonomierna, rapporterar The Guardian.
Han föreslår därför en avgift på 25 miljarder dollar (cirka 270 miljarder kronor), vilket skulle öka utsikterna för ett avtal om en klimatfond för utvecklingsländer.

Brown uppgav att hans plan skulle förhindra ett dödläge och potentiell kollaps vid COP28 i Förenade Arabemiraten – en av de rikaste oljeproducenterna i världen.

Han betonade att ”petro-staterna” har gjort ”häpnadsväckande vinster” på de stigande oljepriserna under de senaste åren, och att de fem största mer än fördubblat sina oljeintäkter under 2022 – från 16 miljarder kronor före covidpandemin till exempellösa 43 miljarder kronor.

– För att sätta dessa extraordinära siffror i sitt sammanhang är 43 miljarder kronor 20 gånger hela den globala biståndsbudgeten. Det är en inkomst som är så stor att den överstiger hela Storbritanniens BNP, sade Gordon Brown.

– Dessa oljeproducentstater har bokstavligen inte gjort någonting för att förtjäna detta exempellösa tillskott. Det är en av de största överföringarna av rikedom från fattiga till rika länder någonsin.

Brown uppmanade de rikaste oljestaterna att bidra med 3 procent av sina exportintäkter – motsvarande totalt 270 miljarder kronor per år till det globala syd, och sa att ”det är det minsta de kan göra”.

Den tidigare premiärministern Gordon Brown, tillika FN:s sändebud för global utbildning och Världshälsoorganisationens ambassadör för global hälsofinansiering, sa att ”konsekvenserna av en sådan stor gest skulle bli enorma”.

– Vi skulle ge krisdrabbade länder det som har saknats vid de senaste toppmötena: hopp, sade han.

VENEZUELA | Trots internationella protester höll Venezuela på söndagen en folkomröstning, med frågan om regionen Essequibo (även stavad Esequiba) i grannlandet Guyana egentligen ska tillhöra Venezuela. Enligt venezuelanska myndigheter deltog 10,5 miljoner av landets 20,7 miljoner röstberättigade invånare, och 95 procent röstade ja.

– Vi har tagit de första stegen i en ny historisk fas i kampen för det som tillhör oss, att ta tillbaka det som befriarna lämnade åt oss, säger president Nicolás Maduro enligt medier i huvudstaden Caracas.

Erkänner inte domstol

Konflikten går tillbaka till 1800-talet, då den unga nationen Venezuela grälade med europeiska kolonialmakter om vattenvägar och guldfyndigheter i området. Guyanas dåvarande kolonialherre Storbritannien fick rätt i en skiljedom 1899, men Venezuela har senare invänt att det beslutet berodde på stormakternas mygel.

Senare har även olja och olika mineraler i marken ökat Essequibos attraktionskraft.

Så sent som i fredags beslutade Internationella domstolen (ICJ) i Haag att Venezuela inte får agera på något sätt som kan förändra kontrollen över regionen. Men Venezuela erkänner inte FN-domstolens roll i tvisten och genomförde alltså folkomröstningen som planerat.

Halva Norge

Oron växer nu, både i Guyana och övriga Sydamerika, kring hur Maduro kommer att fortsätta driva frågan. Nästa år är det dags för presidentval och i skenet av en galopperande ekonomisk kris befaras Maduro vilja måla upp yttre hot för att få väljarna att samlas kring honom.

Guyana är ett av Sydamerikas minsta länder och består till stora delar av svårtillgängliga regnskogar och berg. Essequibo är ungefär hälften så stort som Norge och har en kvarts miljon invånare.

CHILE | Den historiska betydelsen av denna händelse lyser klart då Pedro Barrientos, tidigare soldat och ansedd som ansvarig för Jaras död, slutligen överlämnats från USA till Chile. Åtalen mot honom gäller kidnappningen och mordet på Víctor Jara, ett av de mest uppmärksammade människorättsfallen från Pinochets regim. Enligt vittnesmål spelade Barrientos rysk roulette med Jara innan han sköt ihjäl honom den 16 september 1973.

– Vi vill dra en gräns under det här fallet – och det snabbt, sade Nelson Caucoto, en människorättsadvokat som företrätt Jaras familj under lång tid.

– Skulle någon någonsin ha trott att det skulle finnas rättvisa för Víctor Jara?

Även om utlämningen är ett viktigt steg, påpekar aktivister att det finns mycket arbete kvar för rättvisa. Många inblandade i brutala handlingar under diktaturen är fortfarande på fri fot, och undkommer straff.

Rodrigo Bustos från Amnesty International understryker detta genom att påpeka att Chile fortfarande har en enorm skuld att betala när det gäller att skipa rättvisa för de oförlåtliga brotten under Pinochetregimen. Trots att vissa fällande domar har säkrats för en del av offren, är det en liten andel av de totala fallen, vilket speglar den långsamma processen och bristen på rättvisa för överlevande från denna mörka tid.

– I allmänna termer har Chile fortfarande en enorm skuld att betala när det gäller rättvisa för de påtvingade försvinnandena, avrättningen och tortyren, säger Rodrigo Bustos, generalsekreterare för Amnesty International Chile.

Hittills har fällande domar endast säkrats i omkring en tredjedel av de 3 216 fall av påtvingade försvinnanden och avrättningar som begicks under diktaturen, enligt uppgifter sammanställda av Diego Portales University transitional justice observatory.

Bara 0,6 % av de överlevande offren från diktaturtiden har sett sina fall sluta med en fällande dom.

Víctor Jaras änka, Joan Jara, som nyligen gick bort vid 96 års ålder, kämpade i nästan fem decennier för att uppnå rättvisa för sin man. Hennes outtröttliga engagemang var en avgörande faktor för att samla vittnesmål och bevis som ledde till att fallet kunde återupptas efter många år av tystnad och brist på bevis.

Víctor Jaras tragiska öde, där han torterades och mördades på fotbollsarenan Estadio Chile, står fortfarande som en symbol för de brutala övergreppen som ägde rum under Pinochets regim. Hans musik och hans politiska övertygelse lever vidare idag som en påminnelse om konsekvenserna av maktmissbruk och förtryck.

– Det viktigaste är att 50 år senare har vi fortfarande inte gett upp, rättvisan kommer fortfarande. Chile är ett av få länder där det händer, säger människorättsadvokaten Nelson Caucoto