Ett uttalat mål från EU är att man vill skala upp deportationerna. Tredjeländer, länder som inte är medlemmar i EU eller EES, som inte samarbetar kan sedan 2020 ”straffas” och tretton olika länder använder i olika utsträckning konton på sociala medier för att identifiera medborgare i de fall när andra dokument saknas.
MIGRATION | Varje år publicerar EU-kommissionen en rapport om hur länder utanför unionen sköter sig gällande att ta tillbaka medborgare som kommit till ett EU-land och sökt asyl, men sedan fått avslag.
Sedan 2020 har EU:s ministerråd kunnat straffa de länder som inte samarbetar på det sätt man önskar genom att begränsa landets medborgare från att få visum i EU- och Schengenländerna. Antingen kan möjligheterna att få visum inskränkas helt eller så kan kraven för att få visum skärpas.
Att regelbundet utvärdera vilka länder som samarbetar på det sätt som EU önskar och vilka som inte gör det är en del i en strategi som syftar till att skala upp deportationer men också skapa incitament för olika tredjeländer att samarbeta – för att inte riskera olika typer av visum-relaterade straff, skriver Statewatch som har granskat EU:s rapporter.
I den senaste rapporten från EU-kommissionen framkommer det att tretton länder utanför EU ibland accepterar ”profiler på sociala medier och telefonkontakter” som bevis för att säkerställa någons identitet. Detta är något som förenklar för EU i de fall som någon saknar id-kort eller pass. Att utvisa någon utan att ha kunnat fastställa identiteten är vare sig lagligt eller möjligt.
En handfull länder har straffats i olika grad sedan möjligheten infördes 2020. Bland dem finns Gambia, Bangladesh, Irak och Senegal. Bakgrunden till att EU:s ministerråd väljer att bestraffa Senegal beror på att man menat att ”samarbetet med Senegal, i den mån det förekommer, är mycket ojämn och resultaten är inte tillräckliga.
Det finns kvarstående utmaningar gällande identifikation och utfärdande av resehandlingar, och återvändande via chartrade plan är inte heller möjligt”. Jämfört med andra länder med ”motsvarande mängd ärenden” inom EU är antalet medborgare som kan skickas tillbaka till Senegal jämförelsevis få.
Nigeria sticker ut genom att inte bara godkänna konton på sociala medier utan också transaktioner av pengar. Flera länder som EU vill utvisa människor till kräver också att viss konfidentiell information lämnas ut till dem inför återvändandet.
FN:s migrationsorganisation IOM arbetar för att bygga upp en plattform där olika tredje länder och EU:s medlemsstater ska kunna kunna dela information om olika individer för att förenkla och möjliggöra deportationer. Detta samarbete heter Readmission case management system (RCMS) och RCMS-avtal finns redan med ett antal länder, bland annat Armenien Sri Lanka och Pakistan. Målet är att dessa avtal ska öka de kommande åren.
Gränspolischef Patrik Engström har tidigare pekat ut vad han kallar för problemländer i fråga om utvisningar från Sverige: Irak, Iran, Somalia, Libanon och Eritrea. Dessa länder tar emot medborgare som väljer att återvända frivilligt, men inte de som skickas tillbaka med tvång.
EU har försökt reformera sin gemensamma migrationspolitik, CEAS, sedan 2016. Den föregående EU-kommissionen lade ner sina försök i slutet av 2018 och när den nuvarande EU-kommissionen tillträdde efter EU-valet 2019 har svenska Ylva Johansson varit migrationskommissionär. Om ett drygt år, i maj 2024, är det dags för val till EU-parlamentet igen. Då byts även EU-kommissionen ut – och om den nuvarande kommissionen ska hinna med den reform som man föresatt sig är tiden som är kvar knapp.
