Slaget om sanningen eskalerar när de våldsamma konflikterna blir fler. När Ryssland invaderade Ukraina florerade desinformationen över hela världen. Samma sak sker nu i och med kriget mellan Israel och Palestina. I allvarliga konflikter sätts sanningen ur spel och viljan att sprida den egna agendan träder fram på dess bekostnad. I en värld av sofistikerad AI och sociala medieplattformar med miljarder användare är det enkelt att förfalska och modifiera information efter sin egen agenda och sedan ge den en närmast oöverskådlig spridning.

Desinformation och propaganda är inget nytt fenomen, men har nått extrema proportioner i och med internet och de sociala medierna. Med flera miljarder användare får sociala medieplattformar en enorm makt över vilken information som sprids. Och med den makten kommer ett minst lika stort ansvar: vem ska göra äkthetskontroller? Och hur? Hur kan man garantera att mänskliga rättigheter respekteras på en så stor plattform? Eftersom fenomenet fortfarande är så nytt har vi inga svar på dessa frågor. Att plattformarnas höjdare själva skulle klara av att ta ansvaret är inte en realistisk tanke – det har bland annat Elon Musk visat gång på gång. 

Om nu inte företagens vd:ar klarar att ta ansvaret på eget initiativ kan man naturligtvis försöka tvinga dem. EU har skapat ett försök till lösning på problemet med sin Digital services act, som trädde i kraft i augusti i år. Tanken med den är att bland annat tvinga stora (= över 45 miljoner användare) sociala medieplattformar och sökmotorer att redovisa riskbedömningar och handlingsplaner angående desinformation och respekt för mänskliga rättigheter. Syftet är att skapa trygga digitala platser där mänskliga rättigheter är skyddade. Om det funkar återstår att se.

Risken med den här typen av lagar är att de blir för rigida och svårapplicerade, och/eller öppnar för ökad övervakning och inskränkning av individens frihet. Hur och om de tar sig an de frågorna återstår också att se.
Man kan också utgå från individens förmåga att själv avgöra sanningshalten i den information hen har framför sig. På ett sätt är det att lägga en alltför stor börda på individen: de stora medieföretagen måste ha någon form av mekanism för att upprätthålla en viss lägstanivå när det kommer till korrekt information. Men vem i världshistorien har någonsin kunnat kontrollera 3 miljarder människor, som pratar många olika språk och kommer från många olika kulturer?

Desinformationen kommer att fortsätta existera, och antagligen bli allt svårare att upptäcka i takt med att AI-tekniken förfinas. Det går kanske inte alltid att hitta den bästa källan till allting, i synnerhet inte på egen hand. Vad vi däremot kan göra är att skapa och utveckla strukturer för självständigt kritiskt tänkande – tillsammans. Skolan och hela vårt utbildningsväsende är en plats där det kan ske, men de behöver finnas på många håll i hela vårt samhälle. Det kan ske på bibliotek, i föreningsform, genom studiecirklar eller specifika mötesplatser för kritiska politiska samtal utan en yttre struktur.

Ju fler platser det finns i samhället där vi använder vår förmåga att ifrågasätta, och kanske i synnerhet ställa rätt frågor vid rätt tillfälle, desto större motståndskraft får vi mot desinformation och propaganda.