MIGRATION | Människor fortsätter att göra den farliga resan över Medelhavet. Detta trots att EU sedan den så kallade flyktingkrisen 2015 har pumpat in många miljarder euro i länder som Marocko, Libyen, Tunisien, Niger och Turkiet i vad man från EU:s håll menar är i syfte att hindra människor från att göra dessa farliga resor.

I bildreportaget Tales of Women at Sea har de båda kvinnliga fotograferna Mahka Eslami, från Iran, och Nyancho NwaNri, från Nigeria, dokumenterat livet ombord på Läkare utan gränsers fartyg Geo Barents. De har fokuserat på kvinnornas berättelser – eftersom dessa sällan hörs. Enligt Läkare utan gränser är bara fem procent av de flyktingar de räddar kvinnor. Deras berättelser och verklighet skiljer sig också från männen på många punkter. Både anledningarna till flykten och de risker det innebär att ge sig av på den här resan. Samtidigt rymmer också männens historier en kvinna: ofta någon de lämnat bakom sig.

I Tales of Women at Sea berättar Ahmed, Haidar och Kofi om varför de har valt att lämna sina hemländer. Kvar är kvinnor de genom sin flykt hoppas kunna ge ett bättre liv. Ombord på Geo Barents möter fotograferna Mahka Eslami och Nyancho NwaNri också Sarah, Decrichelle, Christelle och Bintou – som trots enorma risker har valt att försöka göra resan till Europa. Läs deras berättelser från fartyget Geo Barents.

Samtidigt som Ahmed, Haidar, Kofi. Sarah, Decrichelle, Christelle och Bintou arbetade hårt för att ha råd att betala smugglare, godtyckligt fängslades och utsattes för olika typer av grym behandling i och på väg till Libyen fortsätter diskussionerna om EU:s nya migrationspolitik i Bryssel. Under hösten som gick enades EU om en handlingsplan för Medelhavet. Planen kritiserades av både Amnesty, Human Rights Watch och flera av organisationerna som räddar liv till havs. Fokuset på sjöräddning – det som Geo Barents ägnar sig åt – är minimalt i EU:s plan, som ska ses som ännu en nödlösning i väntan på att EU kan enas om en ny gemensam migrationspolitik.

Den så kallade migrationspakten har dragit ut på tiden sedan den först presenterades av EU:s migrationskommissionär Ylva Johansson i september 2020. I veckan som gick röstade den ansvariga kommittén i EU-parlamentet om fyra olika lagförslag inom ramen för pakten. EU-parlamentarikern Malin Björk (V) sa i ett uttalande efter omröstningen att förslaget i sin helhet ”cementerar det sämsta av dagens politik”.

För de sju personerna vars berättelser vi får ta del av gick resan över Medelhavet så bra den skulle ha kunnat göra. Vad som väntar i EU är desto osäkrare. För tusentals andra varje år slutar det dock i tragedi: nyligen drunknade över 60 personer utanför Italiens sydkust. Sedan 2014 har över 25 000 människor drunknat i Medelhavet – ibland kallat världens dödligaste hav.

Geo Barents blev i slutet på februari det första fartyget som drabbades av en ny italiensk förordning som gör det svårare för de livräddande organisationerna. På lösa grunder anklagades de för att inte ha delat all information som krävts av dem och blev tvingade att stanna i en hamn på Sicilien i 20 dagar. Den 15 mars hade tiden passerat och två dagar senare begav de sig mot centrala Medelhavet igen. Den 24 mars räddade Geo Barents 190 personer från att drunkna och begav sig mot Bari, på italiens östra kust.

Samtidigt rapporterades 28 personer saknade utanför Tunisiens kust. Fem kroppar har spolats upp på en strand.

Ett till fartyg har sedan beordrats till hamn efter att ha brutit de italienska reglerna. Louis Michel – som finansierats och dekorerats av Banksy – ligger nu still på den italienska ön Lampedusa. Längs den nordafrikanska kusten gör sig fler människor redo att kliva i en båt med hopp om att nå trygghet och säkerhet i Europa.

***

Tales of Women at Sea

Bintou

Bintou, 42 år från Elfenbenskusten, reser tillsammans med sina två döttrar, 20-åriga Miriam och 18-åriga Kadi

Fyrbarnsmamman Bintou bestämde sig för att fly när hennes mans släktingar, efter att han dött, bestämde att de skulle ta barnen ifrån henne och tvinga hennes äldsta dotter Miriam att gifta sig. Hon tog sina äldsta barn med sig och lämnade kvar de två yngre, en flicka och en pojke.

När de kom till Libyen greps de och hamnade i fängelse.

– I Libyen – där det inte finns en regering – kan alla vara poliser. Även när de griper dig så förstår du inte vem som är en riktig polis och vem som inte är det… Då fångade oss och satte oss i ett litet skjul – män, kvinnor, alla tillsammans. Det var väldigt svårt. Några unga män bröt sönder dörren och vi flydde därifrån.

Efter att ha rymt från fängelset arbetade Bintou och hennes döttrar hemma hos en man, trots att han inte betalade dem. Han visste att de ville korsa havet. En dag tog han med dem till en båt som väntade i land. Det var deras första försök att korsa Medelhavet.

Bintou har inte träffat sina två yngsta barn sedan hon lämnade Elfenbenskusten för två år sedan.

– Jag vill att mina barn ska växa upp och bli någon. När jag var barn upplevde jag många svåra saker. Min mamma var blind. Hon fick 15 barn men bara tre överlevde. Jag var den enda tjejen. Jag giftes bort mot min vilja. Jag gick inte i skolan. Jag vill att mina barn ska göra det. Jag vill inte att mina barn ska giftas bort med tvång. Jag vill inte att mina tjejers liv ska bli som mitt.

Christelle

Trebarnsmamman Christelle lämnade sin våldsamma man och fick jobb på ett litet företag som sålde kokbananer/matbananer. En dag på väg till jobbet, mellan Maroua och Kousséri, kidnappades hon av Boko Haram-milisen och de tog henne över gränsen till Nigeria. Med hjälp av en kvinna hon träffade lyckades hon fly och ta sig till staden Maiduguri i nordöstra Nigeria, där hon bodde i en annan kvinnas hus och fick arbete på en restaurang.

Efter sex månader hade hon sparat ihop tillräckligt med pengar för att åka till Libyen. När Christelle reste från Algeriet till Libyen utsattes hon för sexuellt våld och när hon kom fram till Libyen sattes hon direkt i fängelse.

– Vid den libyska gränsen, nattetid, våldtogs vi av de som guidade oss. De sköt mot oss och vi splittrades, kom vilse och upptäckte att det var två barn bland oss, som kommit bort från sina mammor, som inte talade franska. Vi spenderade tre dagar med att leta efter deras mammor innan vi lämnade barnen att klara sig själva. Vem kan ta hand om okända barn? Det libyska traumat började så fort vi hade kommit in i landet.

– När vi anlände till Libyen, efter att ha rest i två veckor, grep och fängslade de oss. Jag hade ingen som jag kunde ringa och be om pengar så jag skulle bli frisläppt. En man bestämde sig för att hjälpa mig och betalade (för att få mig fri). Efter det ingick jag ett kontrakt om att vara gift med honom i sex månader. I fängelset hade jag upptäckt att jag var gravid, men jag förlorade barnet. Det var en lättnad.

– Jag försökte korsa (Medelhavet) två gånger. Den första gången hade vi varit

till sjöss i mindre än 30 minuter när libyerna grep oss, mitt i natten, och omedelbart satte oss i fängelse. Den andra gången är den bra gången (den här gången).

Decrichelle

Decrichelle, 32 år gammal, från Kamerun

Tvåbarnsmamman Decrichelle tvingades att gifta om sig efter att hennes första man dog i en bilolycka. Familjen tvingade henne att gifta sig med mannens bror, som drack mycket och slog henne. Hon fick två missfall som ett resultat av misshandeln. Hon blev gravid en tredje gång och födde en dotter. När barnet var sex månader slog hennes (nya) man henne så illa att hon hamnade på sjukhus. Kort efter det flydde hon från hemmet och, uppmuntrad av en vän, bestämde hon sig för att fly till Nigeria, sedan vidare till Niger och till Algeriet. I öknen på väg till Algeriet blev hennes dotter sjuk, det fanns inga mediciner och ingen sjukvård tillgänglig, och hennes dotter dog. Decrichelle tvingades lämna sin dotters kropp i öknen och fortsätta vidare mot Algeriet med gruppen hon reste tillsammans med. Hon minns att hon kände ”en enorm och otröstlig sorg”.

Första gången Decrichelle försökte ta sig över Medelhavet greps hon och skickades till fängelse. Hon släpptes nästan omedelbart och skickades i taxi till en bordell där hon förväntades arbeta som prostituerad. Ett par kamerunska vänner hjälpte henne att fly. I sex månader bodde hon på ”campos” – de tomma byggnaderna och utomhusområdena nära havet där människosmugglare möter upp migranter – innan hon samlade ihop tillräckligt med pengar för att försöka korsa havet igen.

n.– Jag vill vara på en plats där jag kan leva som en vanlig person i min ålder gör. Jag har lidit för mycket, upplevt för mycket stress. Jag vill kunna sova om natten. Jag ville vara här med mitt barn. Det gör ont i mig när jag tänker på att jag är här – i säkerhet – medan jag behövde lämna henne i öknen.

Sarah

Sarah, 25 år gammal, från Tigray i Etiopien

När våldsamheterna startade i Tigray för (drygt) två år sedan blev Sarahs hemstad bombad när hon var på jobbet. Hon flydde för sitt liv till Sudan.

– Jag såg många människor som blev dödade under attacken. Jag bara sprang. Jag hade inte tid att förstå vad som hände eller för att samla ihop mina saker. Min son var tillsammans med min familj inne i stan under attacken. Jag kunde inte ens ta med mig honom. Han är åtta år gammal nu och jag har bara pratat med honom en gång det senaste året. Det finns fortfarande inte något nätverk i det området (där jag kommer ifrån) och jag kan inte ringa honom. Jag vet att några släktingar tar hand om honom men det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Jag oroar mig för min son: Jag vet inte hur han mår eller vad han gör.

– Efter några månader hjälpte en vän mig att åka till Libyen. Jag reste med en grupp människor som jag inte kände. Jag var ensam. Vi tillbringade fem dagar i öknen. Efter att vi kom till Libyen fördes vi till ett fängelse. Det fanns inga män i uniform där, men vaktmästarna var tungt beväpnade. De slog männen varje dag. Det fanns inte tillräckligt med mat till alla. Jag hölls fången i två månader och släpptes först när jag betalade en lösensumma. Jag gav dem pengarna jag hade tjänat när jag arbetade i Khartoum (i Sudan).

– Sedan flyttades vi till en annan plats där jag hölls fången i tio månader. De slog oss men höll oss vid liv så att de kunde pressa oss på pengar. Till slut släpptes jag för att jag kunde inte betala ytterligare en lösensumma. Jag kom fram till kusten några dagar senare och gick tillsammans med många andra människor ombord på en gummibåt för att korsa havet. Det är samma båt som du hittade mig i.

Ahmed

Ahmed, en 28-årig eritrean, föddes i Sudan av eritreanska föräldrar som flytt dit för att undkomma kriget i deras hemland.

Efter att ha levt hela sitt liv som flykting i Sudan kände Ahmed aldrig att han hörde hemma där.

– Jag blev inte accepterad av samhället eftersom jag är utlänning… vart jag än gick kallade de mig på ett nedsättande sätt för ”habshī” (en term som används om eritreaner och etiopier i Sudan). Jag har inga officiella dokument. Inte ens pappren från UNHCR ger dig något skydd där (i Sudan). Vilken soldat som helst kan gripa dig, kräva att du ger dem pengar och ta dig till polisstationen, berättar Ahmed (ombord på Läkare utan gränsers fartyg Ger Barents).

Han ville lämna Sudan, men saknade id-handlingar och vågade inte heller återvända till Eritrea av rädsla för att bli tvingad in i militären och för den förtryckande regimen i landet. Ahmed bestämde sig istället för att resa till Libyen och korsa Medelhavet till Europa.

– Anledningen till att jag inte kommer att åka tillbaka till mitt land är värnplikten och regimen – en förtryckande diktatur.

Ahmed kommer från en kristen familj. När han bestämde sig för att konvertera till islam var hans mamma den enda i familjen som fortsatte att stå vid hans sida.

– (Att konvertera till islam) påverkade mig och mina relationer. I början berättade jag inte utan höll det hemligt. När min familj fick reda på det började trakasserierna. Men min mamma accepterade mig. Hon sa att jag ska ”göra det som känns bekvämt”.

Ahmeds mamma är hans källa till inspiration och en av anledningarna till att han gjorde resan från Sudan, via Egypten och vidare genom Libyen.

– Hon spelar en stor roll i mitt liv. Hon har alltid stöttat mig och motiverat mig – hon önskar mig det bästa. Hon är min inspiration… jag hoppas att jag får träffa henne igen.

Under sina tre år i Libyen hade Ahmed nästan konstant kontakt med sin mamma. Senaste gången han hade kontakt med henne var för fyra dagar sedan, innan han steg i den lilla gummibåten med 73 andra män som också hoppades klara det till Italien. Han saknar henne enormt och talar om den värme hon sprider i hans liv.

– Jag älskar att höra hennes röst och se hennes ansikte när vi pratar via videosamtal. När jag pratar med henne är det som att resa tillbaka till henne. Det är sant att jag inte kan krama henne och kyssa hennes händer men det hjälper ändå och får det att kännas bättre att vara i en konstig situation.

Det farliga resan över havet är för Ahmed inte bara ett sätt att äntligen få ”leva på ett sätt värdigt en människa” utan också ett sätt att kunna försörja sin mamma och göra henne stolt över honom. En dag hoppas han att han ska kunna hämta henne från Sudan.

– När du ser tillbaka på din livssituation och hur mycket din mamma har lidit och gjort för dig, så måste du hjälpa henne och göra henne stolt över dig.

Kofi

Kofi, 17 år gammal, från Ghana Sjuttonåriga

Kofi, som egentligen heter någonting annat, är äldst av fyra barn och den enda pojken. Hans pappa var bonde och hans mamma tog hand om hushållet. De hade lite pengar och ibland tvingades hans mamma att tigga på gatan. Kofi kunde inte fortsätta sin utbildning och tackade ja när en före detta skolkamrat bjöd med honom till Libyen i tron att han skulle kunna arbeta där och tjäna tillräckligt med pengar för att kunna fortsätta sina studier, antingen hemma i Ghana eller i Europa.

Att tjäna pengar i Libyen visade sig vara mycket svårare än han förväntade sig. När han letade efter jobb träffade han en man som krävde sex och hotade honom med våld.

– Han sa till mig att han bara skulle hjälpa mig om jag gick med på att ha sex med honom. Jag sa nej. Han försökte  då lura mig så att jag skulle ha sex med honom. Jag vägrade så han tog fram en kniv. Han ville tvinga mig (att ha sex med honom) så jag försökte fly och blev skadad.

Så småningom hittade Kofi ett jobb men han fick snart veta att hans far hade dödats under en konflikt mellan lokala grupper i Ghana. Efter att hans pappa dog föll ansvaret att ta hand om sin mamma och sina tre yngre systrar, 14, 11 och 10 år gamla, på honom. Hans systrar hamnade på ett barnhem då mamman var för sjuk och gammal för att klara av att ta hand om dem själv.

– När jag var i Libyen förlorade jag min pappa. Min mamma börjar bli gammal och kan inte ta hand om mina systrar så hon skickade dem till ett barnhem. Nu är jag väldigt glad för jag hoppas att jag kan jobba hårt när jag kommer till Italien och ta hand om min mamma och mina systrar. Det skulle vara den största bedriften i mitt liv (att göra det).

Jag kommer inte tillåta att mina systrar och min mamma ska lida på samma sätt som jag har gjort. Jag vet hur det känns att inte ha någonting. Om jag hade möjligheten skulle jag ge dem allt de behöver. Jag vill arbeta för deras skull och inte för min egen. Jag vill att de ska uppnå det de vill.

Vid sitt första försök att korsa Medelhavet arresterades Kofi av libyerna och tillbringade fyra månader i fängelse. Under den här tiden fick hans mamma (högt) blodtryck, vilket har gjort att hon inte längre kan ta hand om hans systrar, och han skyller det på nyheten om att han själv fängslats och torterats.

– Sedan dess har hon varit sjuk och haft [högt] blodtryck. Hon [hennes hälsa] har inte varit bra sedan dess och allt jag tänker på är att om jag kommer i säkerhet så kan jag ta henne [dit] så att hon får bra behandling. Jag kan till och med ta hand om mina systrar och hämta dem från barnhemmet.

Kofi hoppas på att kunna fortsätta sin utbildning i Europa så att han ska tjäna tillräckligt mycket pengar i lön för att skicka sina systrar i skolan och försörja sin mamma. Han berättar om sin kärlek till dem och säger:

– Jag älskar dem eftersom det är de enda människorna jag har i mitt liv.

För Kofi tycks det vara en ära att kunna försörja kvinnorna i sitt liv, och att kampen han utstått för att kunna göra det är värd allt. Han är en motståndskraftig ung man, full av hopp och ser trots det våld och den tortyr han fått utstå i Libyen ljus på framtiden.

– Smärta dödar inte så ge aldrig upp, säger han.

Haidar

Haidar, 18 år gammal, från Nigeria

Artonåriga Haidar, från delstaten Adamawa i norra Nigeria, är en ung man med ett bländande leende som döljer bördan han bär på av att vara den enda pojken i en familj med 18 barn. Efter att hans pappa dog av diabetes var han tvungen att arbeta för att försörja sin mamma och sina 17 systrar.

Ansvaret som vilar på hans axlar tynger honom.

– Jag är den enda (mannen) och jag vet att de (min familj) behöver hjälp. De behöver många saker men fram till nu har jag inte gjort något. Det är därför jag inte är nöjd.

Haidar lämnade Nigeria för Libyen 2021 på grund av den osäkerhet som Boko Haram innebär, och som krävde livet av en av hans farbröder.

– Min farbror kidnappades. Vi hade inte tillräckligt med pengar för att få tillbaka honom och de dödade honom. Det var därför jag bad om att få lämna Nigeria.

Haidars mamma är kvar i Nigeria och Haidar fruktar nu för hennes liv. Sedan han lämnade (Nigeria) har Haidar inte avslöjat för sin mamma var han befinner sig, han är orolig för att hon inte skulle klara av tanken på att hennes barn skulle lida. Istället sade han till henne att han arbetade i Marocko.

– Jag vet att om jag säger till min mamma att jag är i Libyen så kommer hon att gråta varje dag och oroa sig. Det är därför jag hittills inte har berättat för min mamma att jag har varit i Libyen… för du vet hur Libyen är.

För många unga män och kvinnor som liksom Haidar har tagit det svåra beslutet att lämna sina hemländer så betyder Libyen svält, sexuellt och fysiskt våld, tortyr och grov misshandel. Under sin tid i Libyen tillbringade Haidar tre månader i ett fängelse där han regelbundet torterades och misshandlades med olika metallföremål.

När Haidar räddades av Geo Barents hade han inte pratat med sin mamma på tre månader. På frågan om vad han kände när han tänkte på henne sa han:

– Jag tänker bara på vad som skulle hända med henne om hon hör att jag är död. […] Jag vet att min mamma inte kommer att överleva utan mig. Hon kommer att dö.

Trots den inhumana behandling som Haidar har utstått under sin ettåriga vistelse i Libyen är han fylld med hopp om och beslutsamhet att skapa ett bättre liv för sig själv och hans samhälle. Han drömmer om att vara i en position där han inte bara kan hjälpa sin familj utan alla som kämpar och inte har råd att leva på ett humant sätt hemma i Nigeria.

Haidar hoppas att han ska kunna studera internationella relationer och sedan få ett bra arbete så han kan försörja sin mamma och resten av hans familj.

– Jag vill bygga ett stort hus till min mamma och hjälpa henne mer… jag saknar henne så mycket. Jag älskar min mamma väldigt mycket och hon älskar mig. Om Gud vill får jag se henne igen.

***
LÄS ÄVEN:
EU:s migrationspakt: ”Cementerar det sämsta av dagens politik”

Översättning personporträtten Hanna Strid