Medmänsklighet, frihet, demokrati, mänskliga rättigheter, vad är väl det egentligen? Vad ska vi med det till? Sanningen är att vi inte tycks veta själva längre. När Som-institutet ställer frågan om vad som väger tyngst, frihet eller trygghet, blir svaret för ungefär hälften av oss trygghet (53,1 procent, det framgår dock inte av deras presentation om det här är statistiskt säkerställt över hälften).

Den där beredvilligheten att ge upp sina rättigheter konkretiseras senare med frågan ”Demokratin ska tillfälligt kunna begränsas för att …” varpå studiedeltagarna fick svara ja eller nej på några exempel. Resultatet är nedslående. Över hälften kan tänka sig att begränsa ”demokratin” för att hantera pandemi, klimat- och miljökris, grov brottslighet, finanskris och Integrationsproblem. Nära hälften (40 procent) kunde tänka sig att begränsa demokratin för att komma tillrätta med könsdiskriminering.

Som-institutets presentation erbjöd inga förklaringar, inga kvalitativa djupdykningar i vad det innebar eller orsakssamband. Men det är svårt att inte fundera över inflytandet pandemin har haft. När vi antog undantagslagar oroade jag mig för att vi satte en ny standard för vad en regering kan förvänta sig för verktyg i en krissituation. Och vi tycks vara i krissituationer ständigt. Bränder, pandemi, krig, finans, och över det, hela tiden, en klimatkris som blir allt värre. Min farhåga var kanske missriktad. Det jag skulle ha oroat mig för är kanske istället att pandemins inskränkningar, och vår acceptans för dem, öppnade dörren för att vi accepterar inskränkningar i demokratin i nu hart när alla hjärtefrågor.

Det är inte svårt att se hur: ”Jo men det är klart att vi behöver att regeringen bestämmer att de andra inte ska träffa kompisar, för de där andra, de är ju dumma. Och jag förstår ju att pandemiprevention är viktigt.” Eller: ”Det är klart att vi behöver förbjuda rysk propaganda, för vi vet ju det, andra kan inte ju stå emot de där lögnerna.” Inskränkningar vi redan accepterat.

I takt med att de auktoritära tendenserna i samhället rullat in har också rädslan spridit sig. Vi verkar ha tappat tron på att vi kan övertyga andra människor om våra åsikter, alltså måste vi bestämma över folk istället. För allas bästa. Det hade varit illa i en värld med bara goda regimer, men vi är inte ens där.

Det är nämligen ingen altruistisk övergodhet som styr Sverige i dag. Det är människor som i bästa fall har goda intentioner, men väldigt dålig förmåga att kanalisera dem (eller ens över huvud taget förmedla, för den delen). Vi närmar oss en tid där vi är ständigt övervakade, där skillnaden mellan människor är allestädes närvarande, de journalistiska friheterna begränsas av ”spionerilagar”, vi beläggs med anmälningsplikter och förolämpningsförbud (mot statens representanter) och där allt fler riskerar allt längre tid i fängelse.

Vi springer mot dystopin, duckande från kris efter kris. inriktningen är fel. Vi måste stanna. Det spelar ingen roll om det är krig, finanskris och klimatkris. Vi ska inte offra våra medmänniskor för att gömma oss under ett kärnvapenparaply. Vi ska inte utsätta varandra för censur och vi kan inte förbjuda journalistik. Demokratin är inte förhandlingsbar.

LEDARE | Förra helgen hade Sverigedemokraterna sina landsdagar. Jimmie Åkesson höll under lördagen ett minst sagt obehagligt tal. Han skräder verkligen inte orden. Det är tydligt att han känner sig självsäker när han säger att moskéer ska rivas, medborgarskap återkallas, föreningsfriheten ska begränsas – och att ”Socialdemokraterna är […] en aktiv del av den islamistiska rörelsen i Sverige”. Talet är ett stort steg mot ökad polarisering och ett stort steg från demokratiska värderingar. 

Det Åkesson och hans vänner bedriver är en förskjutningspolitik. Med stor sannolikhet är det inte rivna moskéer som är det yttersta målet – åtminstone inte just nu. Vad man istället vill uppnå är en fortsättning på den gradvisa förskjutning mot ett allt mer människofientligt samhälle som pågått under de år Sverigedemokraternas makt växt. Genom att säga något som låter extremt i dag får de det som är hälften så extremt att låta normalt. I morgon är extremen vardag. Det faktum att Kristersson och de övriga partiledarna i regeringen väljer att blunda för det leder till att Sverigedemokraternas vision om ett homogent, strömlinjeformat och auktoritärt samhälle får allt större förankring i verkligheten.

Jakten på makten i den svenska politiken blir alltmer absurd. Vi har en grundlagsskyddad religionsfrihet i Sverige. Att Åkesson nu kan stå och ifrågasätta den utan skarpa reaktioner från regeringspartierna säger något om hur långt hans och hans ”Sverigevänner” kommit i sitt förskjutningsprojekt. Mänskliga rättigheter ifrågasätts utan omskrivningar, allt i trygghetens och säkerhetens namn. Men det är inte den så kallade ”Sverigefientliga” politiken som orsakat dagens samhälleliga läge – det är den människofientliga. Just den som Åkesson och kompani själva står för. 

Regeringens kognitiva dissonans, alltså det tillstånd i hjärnan som uppstår när man har flera sinsemellan motstridiga idéer samtidigt, är farlig, eftersom den möjliggör ”Sverigevännernas” normalisering av rasistiska och antidemokratiska värderingar. Det är naturligtvis bra att Kristersson och övriga partiledare i regeringen sagt ifrån mot Åkessons tal – för det har de gjort. Men när de samtidigt samarbetar med ett parti som alltmer öppet står för antidemokratiska och människofientliga ideal blir deras kritik värd noll och intet. Hur ska de ha det? Ska vi skydda grundlagsskyddade fri- och rättigheter eller inte? Det går inte att både skydda dem och montera ner dem samtidigt.

Om regeringspartierna menar allvar i sin kritik mot Åkesson och att de vill skydda religionsfriheten och mänskliga rättigheter bör de bryta Tidöavtalet omedelbart. Om det inte var uppenbart för dem tidigare vilket parti de hade att göra med så är det verkligen det nu. Makt till varje pris leder det svenska samhället i en farlig riktning, där grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter på allvar riskerar att försvinna.

LEDARE | Jag kan inte motstå frestelsen att ännu en gång använda mig av fotot på skylten i skogen därhemma och att på nytt utse de som styr vårt land till en ”dumskallarnas sammansvärjning”, ett uttryck som jag hämtat från John Kennedy Tooles roman som aldrig avslutades.

Anledningen? Den militära upprustningen och det nya avtalet med USA som, bland annat, innebär att vi frånsäger oss rätten till att agera när en av stormakterna etablerar sig i vårt land.

Försvarsminister Pål Jonsson säger så mycket dumt i intervjun (DN 6/12) där han berättar om det nya försvarsavtalet med USA, som bland annat ger USA både ökad närvaro och ökade rättigheter i Sverige, att det är svårt att välja vilket citat jag ska inleda med:

”I grunden handlar det om att det är lättare för USA att verka på svenskt territorium om soldaterna lyder under amerikansk jurisdiktion. Det gör det tekniskt enklare och juridiskt enklare.”

Följdfrågan borde naturligtvis vara vad USA vill göra i vårt land som förhindras av våra lagar och som måste underlättas.

”Då kommer man att märka en viss ökad militär närvaro på vissa av de här 17 platserna. Vi har redan i dag en amerikansk närvaro genom olika typer av övningar. Men dels kommer övningarna att öka, dels kommer man att se mer av amerikanska soldater och amerikansk närvaro på vissa av de här orterna.”

Min undran är hur närvaron av soldater och säkerhetsfolk från USA kan minska risken för krig i ett land som levt i fred i 200 år. Dessutom innebär det här förstås ett rejält naggande i kanten av den svenska självständigheten. För inte tror väl någon på allvar att nordamerikanska trupper kommer att rätta in sig i ledet och lyda en major från något regemente i Sverige om Ryssland hotar deras installationer…

Norge har redan tecknat ett liknande avtal med USA där det står att man inte går med på någon förhandslagring av kärnvapen. Något sådant finns inte i det dokument som Sverige nu undertecknat i Pentagon.

Nej, i allt är numera Sverige USA:s lydige undersåte och det alldeles oavsett om det handlar om våldet i Gaza, klimatpolitik i Dubai eller den accelererande militära upprustningen i norra Europa.

Jag tycker det känns som ett hån mot mig som tänkande människa, mot Sverige som land och mot mänskligheten, när jag läser om hur den moderate försvarsministern orerar om ökad säkerhet och avskräckning som vore vår enda jord spelplanen för något av alla de våldsbejakande dataspel som dagens unga växer upp med och inte en planet som hotas av förstörd natur och klimatförändringar.

Och som det inte vore nog med dumheter vurmar denne säkerhetsrisk till politiker för en ökad användning av bestyckade drönare i försvaret av Sverige och i den svenska krigföringen på andra håll. Naturligtvis ska dessa drönare också hanteras av AI på ett ännu icke definierat sätt.

Givetvis är det, som vanligt, den svenska vapenindustrin som jublar högst när vi fortsätter med det militära vansinnet. Saab Group har köpt ett AI-företag som bland annat studerar den senaste drönarutvecklingen – autonoma drönarsvärmar.

Sug på de orden en stund och fundera på vad det innebär; ”autonoma drönarsvärmar”. Jag kommer att tänka på okontrollerat dödande utan mänskligt ansvar.

I tider när all energi borde läggas på global rättvisa, fred och en natur med biologisk mångfald väljer alltså vår regering, med stöd av stora delar av oppositionen utgår jag från, att hoppa upp i knät på av en av stormakterna, bidra till ökad polarisering i världen, accelerera den militära upprustningen och strunta i smältande isar, hotade djurarter och skövlade skogar.

Är det verkligen det här vi vill? Och om det nu skulle vara så att vi inte önskar det här; varför låter vi det då ske?

***

Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström