Vladimir Putin, Aleksandr Lukasjenko, Viktor Orbán, Recep Tayyip Erdogan, Narendra Modi, Xi Jinping, Kim Jong-Un… Listan över auktoritära ledare som styr med järnhand och vägrar att bli ifrågasatta kan göras nästan hur lång som helst. Det som förvånar mest är kanske inte att dessa herrar (det är nästan alltid män) lyckas klamra sig fast vid makten utan vilket stort folkligt stöd som många av dem faktiskt har.
Det här är förstås ingenting nytt, historien är full av despoter som har berusats av makten, som har hatats av många men som också har blivit hyllade och idoliserade. Men man hade kunnat hoppas att vi i vår upplysta och moderna tid hade lämnat det här bakom oss, att vi hade lagt personkulten åt sidan och att vi kunde se riskerna med att lämna alltför mycket makt i händerna på en enskild person. Men så tycks inte alls vara fallet – tvärtom ser vi överallt hur makten koncentreras till ett fåtal personer.
En del av skulden till det här har medierna som alltför ofta fokuserar på personer snarare än på politik. Ett tecken på det i Sverige är opinionsundersökningarna som allt oftare handlar om ifall man ”har förtroende” för en partiledare och inte om man sympatiserar med partiets politik. Som om partipolitik bara handlade om ifall den som leder partiet är kompetent nog att utföra jobbet.
När Miljöpartiet bildades i början av 80-talet ifrågasatte man den traditionella toppstyrda modellen. Följaktligen hade man till att börja med ingen ledare alls utan partiet företräddes av den som för tillfället var sammankallande i deras politiska utskott. 1984 bestämde de sig för systemet med två språkrör, ett manligt och ett kvinnligt, som skulle föra ut partiets politik. För att undvika maktkoncentration beslutades också att man inte får sitta på posten som språkrör i mer än nio år i följd.
Just nu ifrågasätts språkrörsmodellen av allt fler, bland annat av det egna ungdomsförbundet Grön Ungdom. Alex Schulman kallar i DN språkrörsidén för “absurd” och “obegriplig”. Ett återkommande argument som förs fram är att det blir ett otydligt ledarskap och att det är svårt för väljarna att hålla koll på två personer.
Ett parti består som bekant av tusentals personer med sinsemellan väldigt olika åsikter. Ju fler av dessa åsikter som kan komma fram och bli hörda desto bättre, eftersom det visar på den mångfald och spännvidd som trots allt finns inom alla partier. Givetvis behöver det också finnas en officiell linje där det är tydligt vad partiet vill och kommer att driva, men att två partiledare (eller språkrör) uttalar sig lite olika och kanske har lite olika uppfattningar i vissa frågor borde inte behöva vara så konstigt. Det är också en väldigt deprimerande och cynisk syn på befolkningen om man tror att alla är så ointresserade av politik att de inte förmår hålla reda på två personer istället för en.
Men om det är så att klimatfrågan skulle gynnas av att MP övergav språkrörsmodellen och blev lite mer som de andra partierna, skulle det inte vara värt det? Nej, jag tycker faktiskt inte det. För mig är språkrörsidén mer än bara något symboliskt, en av grundbultarna inom grön ideologi är att utvidga demokratin och hur ska man kunna göra det på ett trovärdigt sätt om man själv sitter fast i gamla ledarskapsstrukturer?
Det är inte givet att just modellen med två språkrör är den absolut bästa, men om man ska överge den borde man snarare gå åt andra hållet och låta fler personer dela på toppositionen snarare än att låta en person leda partiet. Tills de har kommit på något bra system för det får MP gärna behålla språkrören.
Alla små nyhetstidningar som trots knappa resurser och ett hotat mediestöd ändå kämpar på.
Mediestödsutredningen som premierar enfald snarare än mångfald.
