Jag hittar ett gammalt foto, där jag står vid vad som jag har för mig är Ecuadors högsta vattenfall, fotot har säkert har tio år på nacken.
Längre upp i floden höll ett kinesiskt företag på att bygga ett stort kraftverk som skulle garantera stora mängder el åt det fattiga landet vid ekvatorn, samtidigt som en unik miljö förstördes.
Hur det ser ut idag vet jag inte och inte vet jag vad som skulle ha hänt om förslaget om kraftverket kommit upp idag. Ecuador tillhör de få stater i världen som givit naturen rättigheter.

Att jag fastnar på just den här bilden beror på att en text i morgontidningen (DN 5/10) fick mig att tänka på människan och människans obegripliga prioriteringar.
Nu är den sista väggen sprängd i vad som ska bli den 21 kilometer långa Förbifart Stockholm som ska invigas 2030.
41,7 miljarder kronor beräknas kostnaden bli. På två mil väg lägger man alltså en summa som motsvarar mer än den dubbla miljö- och klimatbudgeten…

Som vanligt är det inget som nämns i den artikel som får det att framstå som ett under av mänsklig utveckling att vi nu satsar ännu mer pengar, materiel, natur och energi på den fordonstrafik som redan kommer att roffa åt sig det mesta av det fossilfria stål och de batterier som ingår i den gröna satsning i norr som hotar såväl natur som urfolken och deras kultur.
Jag har flera gånger skrivit att vi har ersatt gamla gudar med ting som ekonomisk tillväxt, aktieutdelning och allehanda vinster och rikedomar.
Utan tvekan är bilen och fordonsindustrin en av dessa gudar som vi hellre dyrkar och, i dubbel bemärkelse, bereder vägen för än att på allvar tar i tu med de problem som hotar vår enda jord.

Och för att återvända till Ecuador, naturens rättigheter och hotet mot regnskogen där, återstår det att se om det finns någon möjlighet att stå emot oljebolagen när de vill komma åt oljefyndigheterna i Amazonas.

Ungefär samtidigt som den här bilden togs hade landet en president, Rafael Correa, som föreslog att det bildades en internationell fond som skulle ge Ecuador ekonomisk ersättning mot att man lät bli att utvinna olja i känslig natur.
Intresset för detta, i mina ögon, konstruktiva förslag var nära nog noll.

Det är nyttigt med perspektiv och tyvärr får vi alldeles för sällan några sådana i dagens media där det för det mesta fokuseras på en sak i taget, vilket kan få de mest absurda av absurditeter att verka kloka.
Som när, den förre socialdemokratiske krigsministern – förlåt, försvarsministern – nu träder fram och kräver en kraftig ökning av armén, fler regementen och en satsning på en ny generation stridsflygplan.
Sannolikt tyckte han väl att han fått för lite uppmärksamhet i den överbudspolitik som numera präglar såväl militären som insatserna mot kriminaliteten och ville ta i rejält.

Ja, det är svårt att förstå sig på människan och människans prioriteringar i det moderna samhället.
Vad är det vi vill med allt det här?
Är två mil väg verkligen värd mer än två års satsningar på klimat, miljö och natur?
Är den sanslösa militära upprustning som nu sker över hela världen något annat än en vettlös metod att öka hastigheten på språngmarschen mot undergången?
Är det inte dags att äntligen ställa saker mot varandra och ta ställning till vad som verkligen är viktigt och inte…

Med Ulf Lundells gamla låt ”Natt” i tankarna ser jag hur oktobermorgonen långsamt blir dag: ”Det är långt ifrån lätt att leva så tätt inpå människor som inte längre törs tänka på vart det bär.”

***
Stefan Strömberg är författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström.