Jag hittar ett gammalt foto, där jag står vid vad som jag har för mig är Ecuadors högsta vattenfall, fotot har säkert har tio år på nacken.
Längre upp i floden höll ett kinesiskt företag på att bygga ett stort kraftverk som skulle garantera stora mängder el åt det fattiga landet vid ekvatorn, samtidigt som en unik miljö förstördes.
Hur det ser ut idag vet jag inte och inte vet jag vad som skulle ha hänt om förslaget om kraftverket kommit upp idag. Ecuador tillhör de få stater i världen som givit naturen rättigheter.

Att jag fastnar på just den här bilden beror på att en text i morgontidningen (DN 5/10) fick mig att tänka på människan och människans obegripliga prioriteringar.
Nu är den sista väggen sprängd i vad som ska bli den 21 kilometer långa Förbifart Stockholm som ska invigas 2030.
41,7 miljarder kronor beräknas kostnaden bli. På två mil väg lägger man alltså en summa som motsvarar mer än den dubbla miljö- och klimatbudgeten…

Som vanligt är det inget som nämns i den artikel som får det att framstå som ett under av mänsklig utveckling att vi nu satsar ännu mer pengar, materiel, natur och energi på den fordonstrafik som redan kommer att roffa åt sig det mesta av det fossilfria stål och de batterier som ingår i den gröna satsning i norr som hotar såväl natur som urfolken och deras kultur.
Jag har flera gånger skrivit att vi har ersatt gamla gudar med ting som ekonomisk tillväxt, aktieutdelning och allehanda vinster och rikedomar.
Utan tvekan är bilen och fordonsindustrin en av dessa gudar som vi hellre dyrkar och, i dubbel bemärkelse, bereder vägen för än att på allvar tar i tu med de problem som hotar vår enda jord.

Och för att återvända till Ecuador, naturens rättigheter och hotet mot regnskogen där, återstår det att se om det finns någon möjlighet att stå emot oljebolagen när de vill komma åt oljefyndigheterna i Amazonas.

Ungefär samtidigt som den här bilden togs hade landet en president, Rafael Correa, som föreslog att det bildades en internationell fond som skulle ge Ecuador ekonomisk ersättning mot att man lät bli att utvinna olja i känslig natur.
Intresset för detta, i mina ögon, konstruktiva förslag var nära nog noll.

Det är nyttigt med perspektiv och tyvärr får vi alldeles för sällan några sådana i dagens media där det för det mesta fokuseras på en sak i taget, vilket kan få de mest absurda av absurditeter att verka kloka.
Som när, den förre socialdemokratiske krigsministern – förlåt, försvarsministern – nu träder fram och kräver en kraftig ökning av armén, fler regementen och en satsning på en ny generation stridsflygplan.
Sannolikt tyckte han väl att han fått för lite uppmärksamhet i den överbudspolitik som numera präglar såväl militären som insatserna mot kriminaliteten och ville ta i rejält.

Ja, det är svårt att förstå sig på människan och människans prioriteringar i det moderna samhället.
Vad är det vi vill med allt det här?
Är två mil väg verkligen värd mer än två års satsningar på klimat, miljö och natur?
Är den sanslösa militära upprustning som nu sker över hela världen något annat än en vettlös metod att öka hastigheten på språngmarschen mot undergången?
Är det inte dags att äntligen ställa saker mot varandra och ta ställning till vad som verkligen är viktigt och inte…

Med Ulf Lundells gamla låt ”Natt” i tankarna ser jag hur oktobermorgonen långsamt blir dag: ”Det är långt ifrån lätt att leva så tätt inpå människor som inte längre törs tänka på vart det bär.”

***
Stefan Strömberg är författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström.

Att använda kärnkraften som ursäkt för att inte göra något i miljöpolitiken är inget nytt. Det har varit regeringspartiernas snuttefilt för att slippa ta ansvar sedan långt innan de blev regeringspartier. Men bakom den snuttefilten är såväl statsministern som näringsministern och miljöministern nakna. Så nakna att de är beredda att riskera hundratals miljarder för att inte näringslivet och energibolagen ska rycka undan filten. Redan tidigare har de avsatt ofattbara 400 miljarder i garantier för att få fart på byggandet, men det verkar inte räcka.

I förra veckan konstaterade de på en presskonferens att det krävs ännu mer från staten för att någon ska våga satsa på kärnkraft – en teknologi som alltid blir mycket dyrare och senare än beräkningarna har visat. Med ännu fler hundratals miljarder i garantier hoppas man nu få fram två reaktorer till 2035 och tio till 2045. Det är förstås helt orealistiskt och kommer inte att ske. Tittar man på erfarenheten från andra länder kommer de första möjligen bli klara till 2045.

Men oavsett om de första reaktorerna blir klara om 12 eller 22 år är det för sent som åtgärd mot klimatkrisen. Istället kommer en sådan gigantisk satsning stå i vägen för alla de snabba, effektivare och billigare lösningar som skulle fått utrymme om regeringen hade låtit marknaden styra.

För mer än 400 miljarder skulle vi kunna genomföra enorma energisparåtgärder och bygga en massa förnybara kraftverk. Kraftverk som går att få upp snabbt och som har en helt annan driftsäkerhet än de evigt stillastående kärnkraftverken. Regeringen har inte förstått att klimatkrisen är här och nu, 1,5 grader är redan kört och vi rusar mot en ökning på en bra bit över 2 grader.

Inte heller den andra snuttefilten är ny. Den som går ut på att det är andra länder som måste göra något, inte vi. Att Kinas utsläpp är så mycket större att det inte spelar någon roll vad vi gör. Att i stort sett alla i Sverige står för betydligt större utsläpp än medelkinesen och att våra egna konsumtionsutsläpp till stor del sker i Kina låtsas han inte om.

Men Tidöpartierna har ett retoriskt grepp som faktiskt är ganska nytt. Sedan valet har de börjat säga, alltmer frekvent, att miljöpolitiken måste utformas så den accepteras av folket. I stort sett varje nedmontering av miljöpolitiken förklaras numera med detta. Och i sak har de förstås rätt, även om det finns massa exempel där politikerna gått före och opinionen köpt det när det väl genomförts. Rökförbudet på krogen och biltullarna i Stockholm är bara två exempel. I grunden bör vi förstås inte ens överväga att ge avkall på demokratin för att lösa miljökrisen.

Men det är inte samma sak som en populistisk nedmontering av miljöpolitiken. Tvärtom bör slutsatsen vara att miljöpolitiken behöver bli effektivare och smartare. Effektivt är att beskatta växthusgaser och resursuttag hårt. Och smart är att sedan inte låta pengarna gå in i statskassan så folk känner sig rånade på sin överhöghet, utan istället dela ut det som kommer in direkt och villkorslöst till alla invånare. Då blir det lönsamt att minska sina utsläpp och sin konsumtion samtidigt som de som har minst gynnas istället för att drabbas hårdast.

Svårare än så behöver det inte vara, Pourmokhtari, om man nu inte sitter i knät på Åkesson och skyler sig med en snuttefilt.

LEDARE | Förra helgen hade Sverigedemokraterna sina landsdagar. Jimmie Åkesson höll under lördagen ett minst sagt obehagligt tal. Han skräder verkligen inte orden. Det är tydligt att han känner sig självsäker när han säger att moskéer ska rivas, medborgarskap återkallas, föreningsfriheten ska begränsas – och att ”Socialdemokraterna är […] en aktiv del av den islamistiska rörelsen i Sverige”. Talet är ett stort steg mot ökad polarisering och ett stort steg från demokratiska värderingar. 

Det Åkesson och hans vänner bedriver är en förskjutningspolitik. Med stor sannolikhet är det inte rivna moskéer som är det yttersta målet – åtminstone inte just nu. Vad man istället vill uppnå är en fortsättning på den gradvisa förskjutning mot ett allt mer människofientligt samhälle som pågått under de år Sverigedemokraternas makt växt. Genom att säga något som låter extremt i dag får de det som är hälften så extremt att låta normalt. I morgon är extremen vardag. Det faktum att Kristersson och de övriga partiledarna i regeringen väljer att blunda för det leder till att Sverigedemokraternas vision om ett homogent, strömlinjeformat och auktoritärt samhälle får allt större förankring i verkligheten.

Jakten på makten i den svenska politiken blir alltmer absurd. Vi har en grundlagsskyddad religionsfrihet i Sverige. Att Åkesson nu kan stå och ifrågasätta den utan skarpa reaktioner från regeringspartierna säger något om hur långt hans och hans ”Sverigevänner” kommit i sitt förskjutningsprojekt. Mänskliga rättigheter ifrågasätts utan omskrivningar, allt i trygghetens och säkerhetens namn. Men det är inte den så kallade ”Sverigefientliga” politiken som orsakat dagens samhälleliga läge – det är den människofientliga. Just den som Åkesson och kompani själva står för. 

Regeringens kognitiva dissonans, alltså det tillstånd i hjärnan som uppstår när man har flera sinsemellan motstridiga idéer samtidigt, är farlig, eftersom den möjliggör ”Sverigevännernas” normalisering av rasistiska och antidemokratiska värderingar. Det är naturligtvis bra att Kristersson och övriga partiledare i regeringen sagt ifrån mot Åkessons tal – för det har de gjort. Men när de samtidigt samarbetar med ett parti som alltmer öppet står för antidemokratiska och människofientliga ideal blir deras kritik värd noll och intet. Hur ska de ha det? Ska vi skydda grundlagsskyddade fri- och rättigheter eller inte? Det går inte att både skydda dem och montera ner dem samtidigt.

Om regeringspartierna menar allvar i sin kritik mot Åkesson och att de vill skydda religionsfriheten och mänskliga rättigheter bör de bryta Tidöavtalet omedelbart. Om det inte var uppenbart för dem tidigare vilket parti de hade att göra med så är det verkligen det nu. Makt till varje pris leder det svenska samhället i en farlig riktning, där grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter på allvar riskerar att försvinna.