När jag växte upp fanns inget ord i svenskan som motsvarade snopp för flickor. Min syster och jag sade som många andra helt enkelt framstjärten. Men när jag var småbarnsmamma i början av 1990-talet var det lite fy över detta. ”Kalla absolut inte alltihop för stjärten”, läste jag, men det fanns inget bra förslag på vad vi skulle säga istället. Så. Förvirring.

En mamma jag kände berättade att hon sa lisa, men hennes döttrar tyckte då uppenbarligen att det var konstigt att det fanns människor som hette Lisa, så hon löste ett dilemma men skapade ett nytt. Andra familjer hade sina egna varianter. ”Vi säger dosisen hemma hos oss.” Mhm. Jag och min dåvarande man pratade om det. ”Vad ska vi säga?” ”Ingen aning.” ”Men vi måste ha ett ord! Alla andra har det!” Tiden gick och jag skämdes en smula för att mina döttrar inte hade någon adekvat benämning på sina privata kroppsdelar.

Såvitt jag minns kom ordet snippa till i samband med en tävling i någon tidning i mitten av 1990-talet om det bästa ordet. Kritiken kom omgående. ”Vi borde inte ta det manliga ordet snopp och göra ett kvinnligt av det!” Jag håller med. Det var ungefär vad Gud gjorde med Adams revben, liksom. Men eftersom behovet av ett gemensamt accepterat ord var skriande fick det fäste, och såvitt jag vet är det enda gången i svensk språkhistoria det har hänt att en tidningstävling ändrat svenska språket.

Men för den som inte var småbarnsförälder på 1990-talet eller senare är ordet säkert fortfarande någon sorts modern slang utan vedertagen innebörd. Det är inte helt svårt att förstå att fyra farbröder som är i genomsnitt 66,2 år känner sig obekväma och osäkra inför dess betydelse, och därför väljer att slå upp det i en ordbok när de plötsligt ställs inför det i ett formellt dokument. Och den enda kvinnliga domaren var skiljaktig. För hon var typ trettio år. Och hade en egen, uppenbarligen. Så hon visste vad ordet betydde.

Och visst ska man alltid hellre fria än fälla. Det får inte finnas någon tvekan om vad som menas när ett vittnesmål ska bedömas.
Jag är nämndeman sedan flera år, och kritiserar ytterst sällan domar. Alla domare och nämndemän jag någonsin har överlagt med, oavsett om de har varit väldigt bra eller enligt min uppfattning inte fullt så bra, har alltid strävat efter att vara rättvisa och sakliga. Därför hör jag aldrig till dem som omedelbart drar slutsatsen att en svårbegriplig dom kommer ur någon sorts illvilja, och det gäller även den här gången. Jag har läst hovrättens dom, för att bilda mig en egen uppfattning.

Och precis som framgår har de funnit flickans berättelse helt trovärdig i alla delar, men de frikänner för att Svensk ordbok beskriver ordet ”snippa” som ”yttre könsorganen”, och om inget finger hamnar inuti flickan är det inte jämförbart med en våldtäkt, utan ”bara” sexuellt ofredande, och det hade åklagaren inte yrkat, och därför frikändes han.

Lagmannen Åke Thimfors tycker det är rätt att gå till en ordbok om man är osäker. I vanliga fall hade jag hållit med. I detta fall är det helt irrelevant vad där står. Det enda som spelar roll är vad flickan menat. Det är svårt att begripa vad som fått Svenska akademien att formulera sig som de gör – kanske för att ordet är till för barn och barn sällan har anledning att uttala sig om vad som finns inuti kroppen – men det borde vara uppenbart att Akademiens definition helt saknar betydelse. Att domarna över huvud taget tycker det är relevant är egentligen hela problemet.

Den enda kvinnliga domaren, hovrättsassessorn Julia Cedergren, som är skiljaktig, skriver så här: ”Målsäganden har inte närmare beskrivit vad hon menat med att fingret varit i hennes snippa, och har heller inte förklarat vad hon menar med uttrycket snippan. Målsäganden har dock uppgett att hela handen varit på snippan och fingret inuti snippan, samt att [den tilltalade] varit långt inne i snippan. Målsäganden har även visat med sina händer hur detta gått till genom att hålla handen utsträckt med handflatan uppåt och samtidigt höja upp ett finger. Jag bedömer att målsäganden inte kan tolkas på något annat sätt än att hon menar att [den tilltalade] trängt in i hennes vagina med ett finger. Att målsäganden genomgående använt ordet snippa som begrepp för hela sitt könsorgan och inte förmått att uttrycka att det varit fråga om en penetration med vuxna ord framstår som naturligt sett i ljuset av hennes ålder. Jag vill således döma [den tilltalade] för våldtäkt mot barn.”

Du kan inte komma ”typ långt in”, som hon formulerade sig, på något annat sätt än ett. Jag vet, för jag var tolv år när precis samma sak hände mig, och jag är långtifrån ensam. Flickor världen över, och en del pojkar, utsätts dagligen för gubbars, och i sällsynta fall även gummors, avskyvärda övergrepp.
Domstolar ska inte drivas av känslor, utan enbart ställa sig frågan huruvida åklagaren har bevisat brott, och i detta fall tyckte fyra av fem domare att så inte var fallet. Kritiken från #jagvetvadensnippaär-uppropet är förstås ändå helt försvarbar, för du kan inte komma ”typ långt in” utan att vara ”inne” alls. Så förhoppningsvis river HD upp domen.

Ändå behövs två ändringar till: Svenska akademien behöver ändra definitionen av ”snippa”, och våra politiker behöver fundera över huruvida skillnaden mellan sexuellt ofredande, som ger böter eller fängelse i högst två år, och våldtäkt, som i det här fallet hade givit fängelse i tre år, ska handla om huruvida någon millimeters böjande av ett finger är bevisat.