Armenien och Azerbajdzjans nya fredstrevare är ett viktigt steg, anser USA. Ett genombrott, låter det från EU.
Ett krigshot har hängt i luften efter blixtoffensiven mot Nagorno-Karabach tidigare i höst.
ARMENIEN/AZERBAJDZJAN | ”Detta åtagande utgör en viktig förtroendebyggande åtgärd”, meddelar det amerikanska utrikesdepartementets talesperson Matthew Miller. Han berömmer de kaukasiska ärkefiendernas respektive ledare för att de börjar ”lägga grunden” för en mer fredlig framtid i regionen.
EU:s rådsordförande Charles Michel beskriver beskedet som ett ”avgörande genombrott”. Ett viktigt steg och en historisk möjlighet, anser unionens utrikeschef Josep Borrell.
Backar om klimatmöte
Parterna själva beskriver det också som en ”historisk möjlighet att uppnå länge emotsedd fred i regionen”.
Armenien och Azerbajdzjan – tätt omslingrade med komplicerade gränsdragningar i södra Kaukasien – meddelade på torsdagskvällen att de har ”för avsikt att normalisera banden och underteckna ett fredsavtal”. Azerbajdzjan förbinder sig att släppa 32 armeniska krigsfångar och Armenien att släppa två azerbajdzjanska.
Armenien meddelar därtill att landet drar tillbaka sin kandidatur för att få bli värdland för nästa års internationella klimatmöte, COP29, för att i stället stötta Azerbajdzjans kandidatur.
Hundratusentals fördrevs
I september gick Azerbajdzjan in i det omstridda bergsområdet Nagorno-Karabach, som ligger inom landets formella gränser men som under lång tid styrts som en utbrytarrepublik av etniska armenier. Självstyret där upplöstes och fler än 100 000 personer fördrevs till Armenien, vilket Armenien beskriver som etnisk rensning.
När långdragna fredsförhandlingar har återupptagits har fokus riktats mot en annan omstridd gränstrakt, i Armeniens sydligaste provins Siunik. Där vill Azerbajdzjan upprätta en korridor som man kallar Zangezur-korridoren – genom Armenien – för att säkerställa en transportrutt till den azerbajdzjanska exklaven Nachitjevan, som i sin tur gränsar till Turkiet.
Exakt hur en sådan korridor skulle se ut, och vem som skulle kontrollera den, har varit en tydlig konfliktyta som väckt farhågor om ett regelrätt krig.
Inte velat träffas
Långdragna fredsförhandlingar har återupptagits, men det har varit oklart vilka parter som är välkomna vid förhandlingsbordet.
Azerbajdzjan har stöd från framför allt Turkiet. Armenien har tappat förtroende för det länge allierade Ryssland och vänt sig mot väst i stället, där USA och EU har försökt ta större medlarroller och länder som Frankrike har börjat exportera vapen.
Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan och Azerbajdzjans auktoritäre ledare Ilham Aliyev har mötts flera gånger under året, men det hade på senare tid visat sig allt svårare att få till stånd nya möten dem emellan.
Delegationer från de två staterna möttes i ett gränsområde i norr förra veckan utan någon tredje part.
Bakgrund: En kaukasisk krutdurk
Ländernas konflikt har nationalistiska och religiösa förtecken. Bägge gör historiska anspråk på Nagorno-Karabach och andra områden längs med en slingrig gräns och vid mängder av stora och små exklaver. Tvister mellan kristna armenier och muslimska turkfolk har ägt rum där i långt längre än ett sekel, oavsett statsgränser.
Dagens splittrade gränsdragning gjordes under Sovjetledaren Josef Stalin på 1920-talet. När Sovjetunionen senare föll samman hamnade Armenien och Azerbajdzjan i ett krig där omkring 30 000 människor dödades.
Ett fyradagarskrig 2016 följdes av ett sexveckorskrig 2020. Azerbajdzjan tog där kontroll över stora områden i och kring Nagorno-Karabach. Sedan 2021 ockuperar azerbajdzjanska styrkor också drygt 200 kvadratkilometer armeniskt gränsområde.
Den 19 september 2023 gick Azerbajdzjan in i Nagorno-Karabach i en blixtoffensiv och det armeniska självstyret upplöstes. Fler än 100 000 etniska armenier fördrevs från sina hem och sökte sig till Armenien.
Södra Kaukasus ligger i en geopolitisk korsning där stormakter från alla väderstreck har mötts och stötts genom historien.
