Ni kanske har märkt att Sverigedemokraterna allt mer har börjat ta strid i klimatfrågorna? Deras riksdagsledamot Elsa Widding tycker att ”klimatkrisen saknar vetenskapligt stöd” och tror att det är en större risk att folk kommer dö av kyla än av värme. Deras klimatpolitiske talesperson Martin Kinnunen tyckte inte att Klimatpolitiska rådets sågning av regeringens politik var ”särskilt bekymrande” och deras ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt vill inte ha någon ny vindkraft i Sverige överhuvudtaget.

Varför detta fokus på klimatet? kanske någon undrar. Det enkla svaret är förstås att de ser att det finns röster att vinna här. När nu nästan alla partier mer eller mindre har gått med på deras migrationspolitik så måste de hitta nya områden där de kan sticka ut och driva en egen linje. SD är också ett utpräglat populistparti och om det är något som verkar gå hem i de svenska stugorna så är det sänkta bränslepriser.

Men det är också logiskt att de driver den här frågan utifrån att nationalistiska partier också nästan alltid är om inte klimatförnekare så i alla fall klimatskeptiker. Det syns i den amerikanska politiken och i många andra europeiska länder. Vad det handlar om i grund och botten är egoism och synen på oss själva som skapelsens krona. För på samma sätt som rasistpartierna förvägrar flyktingar en trygg tillvaro och rätten att leva i vårt land förvägrar de också kommande generationer en trygg framtid.

I Miljöpartiets partiprogram står det att den gröna rörelsen bygger på tre grundläggande principer: solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, solidaritet med kommande generationer och solidaritet med världens alla människor. Även om man på goda grunder kan argumentera för att dagens MP inte lever upp till de där principerna så ryms i detta mycket av motsättningen mellan den frihetligt gröna rörelsen och den auktoritära nationalismen. För nationalisterna existerar bara vi här och nu. Vad spelar det för roll om mänskligheten kollapsar om hundra år, då är vi ju ändå alla döda?

Det sistnämnda sägs förstås nästan aldrig rakt ut men man anar att det är så de resonerar. Istället angriper man ”klimatalarmisterna” genom att påskina att det inte alls är så farligt som de vill göra gällande. Att kalla sina motståndare för alarmister eller hysterikor är ett gammal beprövat recept. Under 1800-talet och långt in på 1900-talet var det en vanlig härskarteknik från män som ville sätta kvinnor på plats. Kvinnor ansågs till sin natur vara känslostyrda, oberäkneliga och ja … hysteriska, till skillnad från männen som sågs som rationella och logiska och förmögna att fatta väl avvägda beslut. Något som givetvis inte stämmer, vare sig då eller nu.

Att vara känslostyrd behöver inte vara negativt i alla lägen, men om vi skulle gå med på att så är fallet så skulle deras tjat om känslostyrd klimatalarmism ändå falla platt till marken eftersom så gott som hela forskarkåren är överens om klimatförändringarnas realitet och allvar. Och forskning bygger ju just på logik och empiri, inte på känslor. Om det är några som är känslostyrda i klimatdebatten så är det snarare alla de män som går till attack mot exempelvis Greta Thunberg och andra som bara försöker tala om vad vi har att förhålla oss till.

För några dagar sedan inföll Sveriges ”overshoot day”, alltså den dag på året då vi har förbrukat de resurser som egentligen borde räcka för hela året. Att den här dagen infaller tidigare och tidigare för varje år är också ett tydligt tecken på hur den hysteriska jakten på tillfredsställelse här och nu premieras framför vår långsiktiga överlevnad. För många av jordens invånare är klimatkatastroferna i form av långvarig torka, översvämningar och livsmedelsbrist redan ett faktum. Detta leder i sin tur till att många tvingas fly. Men inte ens när offren för katastroferna bankar på vår port förmår vi att inse allvaret. Istället bygger vi högre murar och större skygglappar.

Så kan illusionen om att vi är skapelsens krona, och att det bara är vi och våra behov här och nu som spelar någon roll fortsätta.

LEDARE | Förra helgen hade Sverigedemokraterna sina landsdagar. Jimmie Åkesson höll under lördagen ett minst sagt obehagligt tal. Han skräder verkligen inte orden. Det är tydligt att han känner sig självsäker när han säger att moskéer ska rivas, medborgarskap återkallas, föreningsfriheten ska begränsas – och att ”Socialdemokraterna är […] en aktiv del av den islamistiska rörelsen i Sverige”. Talet är ett stort steg mot ökad polarisering och ett stort steg från demokratiska värderingar. 

Det Åkesson och hans vänner bedriver är en förskjutningspolitik. Med stor sannolikhet är det inte rivna moskéer som är det yttersta målet – åtminstone inte just nu. Vad man istället vill uppnå är en fortsättning på den gradvisa förskjutning mot ett allt mer människofientligt samhälle som pågått under de år Sverigedemokraternas makt växt. Genom att säga något som låter extremt i dag får de det som är hälften så extremt att låta normalt. I morgon är extremen vardag. Det faktum att Kristersson och de övriga partiledarna i regeringen väljer att blunda för det leder till att Sverigedemokraternas vision om ett homogent, strömlinjeformat och auktoritärt samhälle får allt större förankring i verkligheten.

Jakten på makten i den svenska politiken blir alltmer absurd. Vi har en grundlagsskyddad religionsfrihet i Sverige. Att Åkesson nu kan stå och ifrågasätta den utan skarpa reaktioner från regeringspartierna säger något om hur långt hans och hans ”Sverigevänner” kommit i sitt förskjutningsprojekt. Mänskliga rättigheter ifrågasätts utan omskrivningar, allt i trygghetens och säkerhetens namn. Men det är inte den så kallade ”Sverigefientliga” politiken som orsakat dagens samhälleliga läge – det är den människofientliga. Just den som Åkesson och kompani själva står för. 

Regeringens kognitiva dissonans, alltså det tillstånd i hjärnan som uppstår när man har flera sinsemellan motstridiga idéer samtidigt, är farlig, eftersom den möjliggör ”Sverigevännernas” normalisering av rasistiska och antidemokratiska värderingar. Det är naturligtvis bra att Kristersson och övriga partiledare i regeringen sagt ifrån mot Åkessons tal – för det har de gjort. Men när de samtidigt samarbetar med ett parti som alltmer öppet står för antidemokratiska och människofientliga ideal blir deras kritik värd noll och intet. Hur ska de ha det? Ska vi skydda grundlagsskyddade fri- och rättigheter eller inte? Det går inte att både skydda dem och montera ner dem samtidigt.

Om regeringspartierna menar allvar i sin kritik mot Åkesson och att de vill skydda religionsfriheten och mänskliga rättigheter bör de bryta Tidöavtalet omedelbart. Om det inte var uppenbart för dem tidigare vilket parti de hade att göra med så är det verkligen det nu. Makt till varje pris leder det svenska samhället i en farlig riktning, där grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter på allvar riskerar att försvinna.

LEDARE | Jag kan inte motstå frestelsen att ännu en gång använda mig av fotot på skylten i skogen därhemma och att på nytt utse de som styr vårt land till en ”dumskallarnas sammansvärjning”, ett uttryck som jag hämtat från John Kennedy Tooles roman som aldrig avslutades.

Anledningen? Den militära upprustningen och det nya avtalet med USA som, bland annat, innebär att vi frånsäger oss rätten till att agera när en av stormakterna etablerar sig i vårt land.

Försvarsminister Pål Jonsson säger så mycket dumt i intervjun (DN 6/12) där han berättar om det nya försvarsavtalet med USA, som bland annat ger USA både ökad närvaro och ökade rättigheter i Sverige, att det är svårt att välja vilket citat jag ska inleda med:

”I grunden handlar det om att det är lättare för USA att verka på svenskt territorium om soldaterna lyder under amerikansk jurisdiktion. Det gör det tekniskt enklare och juridiskt enklare.”

Följdfrågan borde naturligtvis vara vad USA vill göra i vårt land som förhindras av våra lagar och som måste underlättas.

”Då kommer man att märka en viss ökad militär närvaro på vissa av de här 17 platserna. Vi har redan i dag en amerikansk närvaro genom olika typer av övningar. Men dels kommer övningarna att öka, dels kommer man att se mer av amerikanska soldater och amerikansk närvaro på vissa av de här orterna.”

Min undran är hur närvaron av soldater och säkerhetsfolk från USA kan minska risken för krig i ett land som levt i fred i 200 år. Dessutom innebär det här förstås ett rejält naggande i kanten av den svenska självständigheten. För inte tror väl någon på allvar att nordamerikanska trupper kommer att rätta in sig i ledet och lyda en major från något regemente i Sverige om Ryssland hotar deras installationer…

Norge har redan tecknat ett liknande avtal med USA där det står att man inte går med på någon förhandslagring av kärnvapen. Något sådant finns inte i det dokument som Sverige nu undertecknat i Pentagon.

Nej, i allt är numera Sverige USA:s lydige undersåte och det alldeles oavsett om det handlar om våldet i Gaza, klimatpolitik i Dubai eller den accelererande militära upprustningen i norra Europa.

Jag tycker det känns som ett hån mot mig som tänkande människa, mot Sverige som land och mot mänskligheten, när jag läser om hur den moderate försvarsministern orerar om ökad säkerhet och avskräckning som vore vår enda jord spelplanen för något av alla de våldsbejakande dataspel som dagens unga växer upp med och inte en planet som hotas av förstörd natur och klimatförändringar.

Och som det inte vore nog med dumheter vurmar denne säkerhetsrisk till politiker för en ökad användning av bestyckade drönare i försvaret av Sverige och i den svenska krigföringen på andra håll. Naturligtvis ska dessa drönare också hanteras av AI på ett ännu icke definierat sätt.

Givetvis är det, som vanligt, den svenska vapenindustrin som jublar högst när vi fortsätter med det militära vansinnet. Saab Group har köpt ett AI-företag som bland annat studerar den senaste drönarutvecklingen – autonoma drönarsvärmar.

Sug på de orden en stund och fundera på vad det innebär; ”autonoma drönarsvärmar”. Jag kommer att tänka på okontrollerat dödande utan mänskligt ansvar.

I tider när all energi borde läggas på global rättvisa, fred och en natur med biologisk mångfald väljer alltså vår regering, med stöd av stora delar av oppositionen utgår jag från, att hoppa upp i knät på av en av stormakterna, bidra till ökad polarisering i världen, accelerera den militära upprustningen och strunta i smältande isar, hotade djurarter och skövlade skogar.

Är det verkligen det här vi vill? Och om det nu skulle vara så att vi inte önskar det här; varför låter vi det då ske?

***

Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström