Elisabet Höglund var en gång en någorlunda skicklig politisk kommentator. Men efter millennieskiftet har hon spårat ur. Jag bryr mig inte så mycket om nära-SD-åsikterna som om hennes återkommande felaktiga faktagranskningar, där hon, säkert i oförstånd, spridit desinformation om bland annat det dödliga våldet som skapade en massa helt onödigt brus.

Hon hade ju en air av seriositet genom sitt kändisskap som andra bloggare saknade, och togs på ett allvar hon inte förtjänade. Hennes texter är ofta författade i någon sorts ursinne och det underliggande faktasökandet antingen summariskt eller ovetenskapligt. 

Nu har hon skrivit ett oerhört provocerande blogginlägg om sexuellt våld, efter att Jenny Strömstedt, vars namn hon inte ens har orkat kolla stavningen på, berättade om ett övergrepp hon utsatts för som ung, och Höglund kallar Strömstedt ”medskyldig” för att hon var berusad och hade flörtat med förövaren. Och ryggmärgsreaktionen är förstås att tänka “Va fan! Vi skuldbelägger inte offer i Sverige i dag!”. Och den texten är förstås redan skriven. Säkert av fler.

Det är inte första gången Höglund bagatelliserar sexuella övergrepp. I någon sorts vilja att nyansera påpekade hon under metoo-debatten att nyp i rumpan inte var så farligt, och tyckte sedan synd om sig själv när hon fick skäll. Den artikeln kunde dock läsas som en vilja att nyansera, för visst finns det grader i helvetet och ett rumpnyp i krogkön är ingen våldtäkt. Det kan inte denna text. Orden Höglund använder sig av för att beskriva Strömstedts påstådda skuld är djupt obehagliga och får håren att resa sig på armarna, men jag lämnar dem för nu.

För kärnan i Höglunds blogginlägg är minst lika illa. Hennes utgångspunkt är att kvinnor ska tiga om övergrepp, för hon är ”trött på” att läsa om dem, och berättelserna är ”irrelevanta”. Det är dessutom än mer obegripligt att Strömstedt nu sent omsider har kommit på att det var ett övergrepp, och inte när det hände, menar hon. Strömstedts motiv viftar hon bort som vilja att få ”uppmärksamhet” och ”bli citerad”. Snacka om att kasta sten.

Men en mening håller jag halvt om halvt med henne om: ”Om alla kvinnor i världen bestämde sig för att berätta om alla sina erfarenheter av män som velat kn*lla dem i berusat tillstånd och ofta i samband med fester så skulle det inte finnas något annat att prata eller skriva om.”

Hon har helt rätt. Jag känner nästan ingen jämngammal tjej som inte utsatts för minst ett övergrepp som enligt dagens lagstiftning skulle klassats som våldtäkt. Men vi anmälde aldrig. Vi tog på oss skulden och gick och bar på den i många år. En del trasiga för livet. Jag känner flera som aldrig kunnat släppa det som hänt, och vars senare relationer påverkats. Andra, som jag, förlorade unga år till självförakt och sömnlöshet, men lyckades sedan lägga det bakom oss och gå vidare stärkta.

Jag har gått lite samma väg som Strömstedt. Jag berättade inte på många år, annat än för mina allra närmaste. Det som fick mig att till slut ändra mig och skriva om mina upplevelser i ett av mina mest lästa blogginlägg någonsin var hur våldtäkter och övergrepp användes i invandringsdebatten.

Minns debatten om ensamkommande på festivaler, där svenska män rasande beskrev forna Sverige som en trygg oas där kvinnor kunnat dansa halvnakna på gatorna och aldrig råka ut för något innan svartmuskiga serievåldtäktsmän kom hit. Jag var tonåring i Karlstad på 1980-talet. Det fanns knappt någon invandrare där, och jag och mina kompisar gick aldrig ensamma på kvällarna, om det inte var upplyst och befolkat. Så nej.

Det var dock inte bara inceltyckare i internets undervegetation som spred den uppfattningen. Per Gudmundson i SvD skrev en artikel om hur det var ”tjafs” att inte vilja erkänna att enbart invandrarkillar och i princip ingen annan var problemet.

Det var det som fick mig att gå ut och berätta. Och det gjorde ont. Det är fortfarande plågsamt att ett av mitt livs värsta upplevelser, som skadat mig så, ska ligga där till allmänt beskådande. Kanske googlas fram av kunder, uppdragsgivare, bekanta, läsare, älskare, hatare. Jag känner mig naken och utsatt bara av att tänka på det. Även denna text är svårskriven. Den gör också ont.

Men det är det dubbla skuldbeläggandet, dels för övergreppet i sig, och dels för att Strömstedt delar med sig av historien, som är så direkt ondskefullt med Höglunds inlägg. Varje kvinna eller flicka som kliver fram och säger ”detta hände mig” är ett ljus av hopp för sina medsystrar. En smekande hand på en tårvåt kind hos den som ligger vaken om natten och anklagar och hatar sig själv. En röst som viskar ”det var inte ditt fel – jag vet”. En röst som dränker Elisabet Höglunds svårbegripliga hån och förpassar hennes totala brist på medmänsklighet till historiens gödselstack.

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.

”Vi lovar trohet och lojalitet, kung Salman” uttrycker skolan Nün Academy på deras officiella sociala mediekonto. Svenska aktiebolagsdrivna Kunskapsskolan är drivande i Nün Academy, som finns i diktaturregimen Saudiarabien. Mänskliga rättigheter i Saudiarabien är bland de absolut sämsta i hela världen då dödsstraff och avrättningar är väldigt vanligt.

Även yttrandefriheten är ytterst begränsad. Framförallt kritik mot den saudiska kungafamiljen, regeringen och islam innebär hårda straff. Dessutom visar granskningar att Nün Academy bedriver aktiv könssegregering då pojkar och flickor separeras från fem års ålder. Sammantaget rimmar det väldigt illa med feministisk utrikespolitik, Sverige som land och den värderingsgrund de flesta svenskar följer.

Högerregeringen har under Nato-processen legitimerat despoten i autokratin Turkiet, kallat israeliska apartheidregimens folkmord i Gaza för ”proportionerligt” och blundar nu för den saudiska diktaturregimens brutala förtryck av den egna befolkningen. Förutom att lova trohet till diktaturregimer har den auktoritära högern lovat lojalitet till oligarkerna i skolan, skoligarkerna.

Det blir uppenbart när varken Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson tar avstånd från Kunskapsskolans involvering i diktaturhyllande Nün Academy. Det är inte märkligt eftersom skoligarkerna köpte vågmästarpartiet SD för att blockera alla vinstkritiska skolförslag i riksdagen. Kristersson är nära vän med skoligarken Peje Emilsson, Kunskapsskolans grundare och ägare.

Bara i Chile och Sverige har det nyliberala skolexperimentet gått så långt att tillåta fria vinstuttag inom skattefinansierad skolverksamhet. På 1970-talet blev Chiles progressive president Salvador Allende brutalt avsatt genom en militärkupp och ”auktoritär nyliberalism” infördes. Militärdiktaturen mördade tusentals oliktänkande och möjliggjorde nyliberala skolexperiment, kombinerat med tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Den amerikanske ekonomen och nyliberalen Milton Friedman var hjärnan bakom projektet han kallade ”Miracle of Chile”. Friedman var professor på universitetet i Chicago och hade en vänskaplig relation med Chiles diktator Augusto Pinochet. Diktatorn anställde Friedmans ekonomstudenter ”Chicago Boys” som bidrog till Chiles nyliberala skolexperiment, tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Skolmodellen bidrog till brutal utslagning och segregation, ”social apartheid”. Auktoritära krafter krokade arm med oligarkerna för att förtrycka majoriteten av folket. Skolexperimentet och auktoritär nyliberalism har fasats ut i Chile, men finns fortfarande kvar i Sverige.
Ska högerpolitiker och lärare i Kunskapsskolan blunda för avrättningar och förtryck i Saudiarabien bara för att skoligarkerna är giriga?

Riskerar vi att bana väg för en ny generation auktoritära nyliberaler som lovar lojalitet till diktaturregimer och skoligarker?

Överensstämmer det verkligen med svenska värderingar?

Kunskapsskolan symboliserar ”Debacle of Sweden”. Genom exploatering av skolbarn och investeringar i den brutala saudiska diktaturregimen har Kunskapsskolan blivit värderad till över en miljard kronor, med en vinst på 400 miljoner kronor senaste åren.

Folkmajoriteten vill inte ha marknadsskolan och skoldebatten borde handla om att fasa ut auktoritär nyliberalism, förbjuda aktiebolagsdrivna friskolor och skolvinster.