I DN har man de senaste dagarna kunnat följa en debatt initierad av Alf Hornborg, professor i humanekologi, om huruvida den gröna tekniken kan rädda vår livsstil från klimatkatastrof.

Hornborgs resonemang grundas i det ekologiska ojämna utbyte mellan vad han kallar det globala nord och det globala syd. Nords teknologiska och ekonomiska välstånd finns på bekostnad av människor och deras resurser i syd, detta gäller även den gröna teknologin som ska stävja klimatkrisen. Hornborg menar att bara för att vi förskjuter problemen till andra delar av världen, utom synhåll för oss, så innebär det inte att de är lösta.

Tillverkningen av solcellerna, elbilarna och vindturbinerna är beroende av miljöfarlig mineralutvinning och fossila bränslen, vilket gör det missvisande att tala om dem som fossilfria eller klimatneutrala.

Problemet ligger i ett orättvist ekonomiskt system som gör det möjligt för nord att för ett billigt pris producera så kallad grön teknik med allt annat än gröna metoder, samtidigt som man utnyttjar billig arbetskraft i syd och utarmar deras resurser. Hornborg efterlyser ett annat ekonomiskt system för att förhindra detta ojämna utbyte och påbörja omställningen.

Att reglera marknaden eller att, som nationalekonomerna efterfrågar, låta marknadens premiss om tillgång och efterfrågan leda vägen för omställningen genom konsumtion är bara att fortsätta sätta blind tro till den ekonomiska tillväxten.

I motsats till vad Hornborgs motdebattörer hävdar, är det nuvarande ekonomiska systemet visst ett nollsummespel, det är det som är Hornborgs poäng. Världens resurser är ändliga vilket innebär att de som kontrollerar dem blir vinnare när andra förlorar. Det går inte att komma runt att bara vissa delar av världen kan genomgå en teknologisk omställning med bibehållet välstånd och ökad tillväxt medan resten får betala priset för det. Det finns inget inneboende rättvisepatos i vårt ekonomiska system som kommer säkerställa en rättvis fördelning av världens resurser, tvärtom bygger systemet på ojämlikhet.

På samma sätt som kolonialismens anor och praktik lever kvar i vårt utnyttjande av de perifera ländernas arbetskraft och resurser, lever den kvar även i den fostrande synen väst har på övriga världen som outvecklade miljöförstörare. De ska fostras att även de ta efter våra marknadsideal och utvecklas till fossilfria prylägare.

Men detta är fysiskt omöjligt, jordens resurser räcker inte till. Den gröna teknologin kan inte omfatta hela jordens befolkning, och istället för att sträva mot en resurskrävande teknologisk utopi måste vi omvärdera våra liv och ändra våra synsätt och ideal i grunden. Naturen är inte till för att understödja vår materialistiska livsstil. Ju tidigare vi inser det, desto snabbare kan en verklig omställning ta vid.

Att använda kärnkraften som ursäkt för att inte göra något i miljöpolitiken är inget nytt. Det har varit regeringspartiernas snuttefilt för att slippa ta ansvar sedan långt innan de blev regeringspartier. Men bakom den snuttefilten är såväl statsministern som näringsministern och miljöministern nakna. Så nakna att de är beredda att riskera hundratals miljarder för att inte näringslivet och energibolagen ska rycka undan filten. Redan tidigare har de avsatt ofattbara 400 miljarder i garantier för att få fart på byggandet, men det verkar inte räcka.

I förra veckan konstaterade de på en presskonferens att det krävs ännu mer från staten för att någon ska våga satsa på kärnkraft – en teknologi som alltid blir mycket dyrare och senare än beräkningarna har visat. Med ännu fler hundratals miljarder i garantier hoppas man nu få fram två reaktorer till 2035 och tio till 2045. Det är förstås helt orealistiskt och kommer inte att ske. Tittar man på erfarenheten från andra länder kommer de första möjligen bli klara till 2045.

Men oavsett om de första reaktorerna blir klara om 12 eller 22 år är det för sent som åtgärd mot klimatkrisen. Istället kommer en sådan gigantisk satsning stå i vägen för alla de snabba, effektivare och billigare lösningar som skulle fått utrymme om regeringen hade låtit marknaden styra.

För mer än 400 miljarder skulle vi kunna genomföra enorma energisparåtgärder och bygga en massa förnybara kraftverk. Kraftverk som går att få upp snabbt och som har en helt annan driftsäkerhet än de evigt stillastående kärnkraftverken. Regeringen har inte förstått att klimatkrisen är här och nu, 1,5 grader är redan kört och vi rusar mot en ökning på en bra bit över 2 grader.

Inte heller den andra snuttefilten är ny. Den som går ut på att det är andra länder som måste göra något, inte vi. Att Kinas utsläpp är så mycket större att det inte spelar någon roll vad vi gör. Att i stort sett alla i Sverige står för betydligt större utsläpp än medelkinesen och att våra egna konsumtionsutsläpp till stor del sker i Kina låtsas han inte om.

Men Tidöpartierna har ett retoriskt grepp som faktiskt är ganska nytt. Sedan valet har de börjat säga, alltmer frekvent, att miljöpolitiken måste utformas så den accepteras av folket. I stort sett varje nedmontering av miljöpolitiken förklaras numera med detta. Och i sak har de förstås rätt, även om det finns massa exempel där politikerna gått före och opinionen köpt det när det väl genomförts. Rökförbudet på krogen och biltullarna i Stockholm är bara två exempel. I grunden bör vi förstås inte ens överväga att ge avkall på demokratin för att lösa miljökrisen.

Men det är inte samma sak som en populistisk nedmontering av miljöpolitiken. Tvärtom bör slutsatsen vara att miljöpolitiken behöver bli effektivare och smartare. Effektivt är att beskatta växthusgaser och resursuttag hårt. Och smart är att sedan inte låta pengarna gå in i statskassan så folk känner sig rånade på sin överhöghet, utan istället dela ut det som kommer in direkt och villkorslöst till alla invånare. Då blir det lönsamt att minska sina utsläpp och sin konsumtion samtidigt som de som har minst gynnas istället för att drabbas hårdast.

Svårare än så behöver det inte vara, Pourmokhtari, om man nu inte sitter i knät på Åkesson och skyler sig med en snuttefilt.

LEDARE | Förra helgen hade Sverigedemokraterna sina landsdagar. Jimmie Åkesson höll under lördagen ett minst sagt obehagligt tal. Han skräder verkligen inte orden. Det är tydligt att han känner sig självsäker när han säger att moskéer ska rivas, medborgarskap återkallas, föreningsfriheten ska begränsas – och att ”Socialdemokraterna är […] en aktiv del av den islamistiska rörelsen i Sverige”. Talet är ett stort steg mot ökad polarisering och ett stort steg från demokratiska värderingar. 

Det Åkesson och hans vänner bedriver är en förskjutningspolitik. Med stor sannolikhet är det inte rivna moskéer som är det yttersta målet – åtminstone inte just nu. Vad man istället vill uppnå är en fortsättning på den gradvisa förskjutning mot ett allt mer människofientligt samhälle som pågått under de år Sverigedemokraternas makt växt. Genom att säga något som låter extremt i dag får de det som är hälften så extremt att låta normalt. I morgon är extremen vardag. Det faktum att Kristersson och de övriga partiledarna i regeringen väljer att blunda för det leder till att Sverigedemokraternas vision om ett homogent, strömlinjeformat och auktoritärt samhälle får allt större förankring i verkligheten.

Jakten på makten i den svenska politiken blir alltmer absurd. Vi har en grundlagsskyddad religionsfrihet i Sverige. Att Åkesson nu kan stå och ifrågasätta den utan skarpa reaktioner från regeringspartierna säger något om hur långt hans och hans ”Sverigevänner” kommit i sitt förskjutningsprojekt. Mänskliga rättigheter ifrågasätts utan omskrivningar, allt i trygghetens och säkerhetens namn. Men det är inte den så kallade ”Sverigefientliga” politiken som orsakat dagens samhälleliga läge – det är den människofientliga. Just den som Åkesson och kompani själva står för. 

Regeringens kognitiva dissonans, alltså det tillstånd i hjärnan som uppstår när man har flera sinsemellan motstridiga idéer samtidigt, är farlig, eftersom den möjliggör ”Sverigevännernas” normalisering av rasistiska och antidemokratiska värderingar. Det är naturligtvis bra att Kristersson och övriga partiledare i regeringen sagt ifrån mot Åkessons tal – för det har de gjort. Men när de samtidigt samarbetar med ett parti som alltmer öppet står för antidemokratiska och människofientliga ideal blir deras kritik värd noll och intet. Hur ska de ha det? Ska vi skydda grundlagsskyddade fri- och rättigheter eller inte? Det går inte att både skydda dem och montera ner dem samtidigt.

Om regeringspartierna menar allvar i sin kritik mot Åkesson och att de vill skydda religionsfriheten och mänskliga rättigheter bör de bryta Tidöavtalet omedelbart. Om det inte var uppenbart för dem tidigare vilket parti de hade att göra med så är det verkligen det nu. Makt till varje pris leder det svenska samhället i en farlig riktning, där grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter på allvar riskerar att försvinna.