För inte så många år sedan var södra Kalifornien det självklara valet för den som tröttnat på regn och rusk. Ett paradis för den som inte ville frysa eller svettas ihjäl. Den tiden är dessvärre förbi – men det är inte bara skogsbränder och vattenbrist som hotar tillvaron. 

Precis som i fallet med Aten har Los Angeles myndigheter insett att de nu står inför ett alarmerande problem med så kallade ”urbana värmeöar” – ett fenomen där städer fångar och behåller värme på grund av den höga koncentrationen av byggnader och vägar. Det har på rekordtid växt till ett folkhälsohot. Enligt en nyligen genomförd undersökning lever 67 procent av stadens så kallade latinos i stadsdelar med hög sårbarhet för extrem värme.

Och det kommer bara att bli värre. Den mest optimistiska prognosen talar om en fördubbling av antalet dagar då termometrarna visar mer än 35 grader. 

Men medan medborgarna i den grekiska huvudstaden vägrar att låta staden upphöra efter 3 400 år av obruten kontinuitet och därför planerar mycket omfattande åtgärder, står och faller alla sådana initiativ i LA med både klimatförnekandet och markägarnas godtycke.

Amerikanska institutioner lägger enorma resurser på klimatforskning, men det räcker dessvärre inte längre. Det krävs minst lika stora resurser till forskningen om hur vi ska överleva krisen – nya lösningar på alla tänkbara klimatrelaterade problem. Det saknas varken idéer eller pengar – det gör sällan det i Kalifornien. Materialforskare, arkitekter och entreprenörer i bygg- och anläggningsbranschen meddelar att det vore hyperintressant att få vara med och utveckla ett sådant projekt.

Branschen har sina skäl – precis som i fallet med kärnkraften har det nämligen visat sig vara omöjligt att rekrytera yngre förmågor. De vill inte arbeta med föråldrad teknik, de vill jobba med det nyaste och det mest angelägna. Därför, menar man, är det viktigt att delstaten och den federala regeringen ställer upp – det kan inte vara något problem eftersom projektet att rusta LA skulle innebära tiotusentals nya arbetstillfällen och öka skatteintäkterna dramatiskt. 

Klimatmedvetenheten är överraskande stor bland Kaliforniens republikaner, men de kan inte räkna med något som helst stöd från sitt parti. Planerna avfärdades först med påståendet att klimatkrisen var ett påhitt. Nu, när den lögnen är brutalt genomskådad, går man tillbaka till de klassiska konservativa tankefigurerna och menar att samhället inte ska lägga sig i det här – att markägarna själva ska avgöra vad de vill göra i de fastigheter och på den mark de äger. Om folk vill ha drägliga bostäder så får de vackert betala för det. 

This is America. Vi tigger inte bidrag, vi arbetar. 

Vad de naturligtvis inte nämner är att många ”Angelinos”, trots två, ibland tre anställningar, allt oftare tvingas välja mellan kylskåpet och luftkonditioneringen. Inte heller vill de erkänna att ingen bransch i USA är mer beroende av politikernas ”generositet” än byggbranschen – ofta i form av betydande skattelättnader. Dessvärre är beroendet ömsesidigt. 

Precis som i fallet med kärnkraftsdiskussionen i Sverige har den intressanta situation nu uppstått i vilken högern går på kollisionskurs med inte bara verkligheten, utan med stora delar av det näringsliv som de påstår att de värnar.