För inte så många år sedan var södra Kalifornien det självklara valet för den som tröttnat på regn och rusk. Ett paradis för den som inte ville frysa eller svettas ihjäl. Den tiden är dessvärre förbi – men det är inte bara skogsbränder och vattenbrist som hotar tillvaron. 

Precis som i fallet med Aten har Los Angeles myndigheter insett att de nu står inför ett alarmerande problem med så kallade ”urbana värmeöar” – ett fenomen där städer fångar och behåller värme på grund av den höga koncentrationen av byggnader och vägar. Det har på rekordtid växt till ett folkhälsohot. Enligt en nyligen genomförd undersökning lever 67 procent av stadens så kallade latinos i stadsdelar med hög sårbarhet för extrem värme.

Och det kommer bara att bli värre. Den mest optimistiska prognosen talar om en fördubbling av antalet dagar då termometrarna visar mer än 35 grader. 

Men medan medborgarna i den grekiska huvudstaden vägrar att låta staden upphöra efter 3 400 år av obruten kontinuitet och därför planerar mycket omfattande åtgärder, står och faller alla sådana initiativ i LA med både klimatförnekandet och markägarnas godtycke.

Amerikanska institutioner lägger enorma resurser på klimatforskning, men det räcker dessvärre inte längre. Det krävs minst lika stora resurser till forskningen om hur vi ska överleva krisen – nya lösningar på alla tänkbara klimatrelaterade problem. Det saknas varken idéer eller pengar – det gör sällan det i Kalifornien. Materialforskare, arkitekter och entreprenörer i bygg- och anläggningsbranschen meddelar att det vore hyperintressant att få vara med och utveckla ett sådant projekt.

Branschen har sina skäl – precis som i fallet med kärnkraften har det nämligen visat sig vara omöjligt att rekrytera yngre förmågor. De vill inte arbeta med föråldrad teknik, de vill jobba med det nyaste och det mest angelägna. Därför, menar man, är det viktigt att delstaten och den federala regeringen ställer upp – det kan inte vara något problem eftersom projektet att rusta LA skulle innebära tiotusentals nya arbetstillfällen och öka skatteintäkterna dramatiskt. 

Klimatmedvetenheten är överraskande stor bland Kaliforniens republikaner, men de kan inte räkna med något som helst stöd från sitt parti. Planerna avfärdades först med påståendet att klimatkrisen var ett påhitt. Nu, när den lögnen är brutalt genomskådad, går man tillbaka till de klassiska konservativa tankefigurerna och menar att samhället inte ska lägga sig i det här – att markägarna själva ska avgöra vad de vill göra i de fastigheter och på den mark de äger. Om folk vill ha drägliga bostäder så får de vackert betala för det. 

This is America. Vi tigger inte bidrag, vi arbetar. 

Vad de naturligtvis inte nämner är att många ”Angelinos”, trots två, ibland tre anställningar, allt oftare tvingas välja mellan kylskåpet och luftkonditioneringen. Inte heller vill de erkänna att ingen bransch i USA är mer beroende av politikernas ”generositet” än byggbranschen – ofta i form av betydande skattelättnader. Dessvärre är beroendet ömsesidigt. 

Precis som i fallet med kärnkraftsdiskussionen i Sverige har den intressanta situation nu uppstått i vilken högern går på kollisionskurs med inte bara verkligheten, utan med stora delar av det näringsliv som de påstår att de värnar.

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.