UKRAINAKRIGET | Triumferande meddelade Jevgenij Prigozjin i tisdags kväll att hans legostyrkor intagit staden Soledar efter månader av strider.

”Jag vill understryka att inga enheter förutom Wagners krigare var delaktiga i stormningen av Soledar”, skrev Prigozjin, grundare av ökända paramilitära Wagnergruppen, via meddelandetjänsten Telegram.

Men påståendet tillbakavisades snabbt – både från ukrainskt och ryskt håll, som bägge meddelade att striderna om staden i öst fortgår. Svaret från det ryska försvarsdepartementet kan enligt bedömare ses som Kremls sätt att hävda sin auktoritet över Prigozjin, som upprepade gånger har kritiserat den ryska militären och till och med har vågat sig på att hylla den ukrainska.

– Det är ett tecken på splittring inom de ryska styrkorna som nog inte minst handlar om en inrikespolitisk maktkamp, om Prigozjin som försöker etablera sig politiskt i Ryssland, säger Ilmari Käihkö, docent i krigsvetenskap på Försvarshögskolan.

Slåss öga mot öga

Jevgenij Prigozjins legostyrkor – som i åratal har anklagats för övergrepp i bland annat Syrien och Centralafrikanska republiken – är ökänt brutala, och mycket riktigt har slaget om Soledar liknats vid en köttkvarn och har kallats för ”sinnebilden av galenskap”. I Wagnersoldaternas första led går krigare hämtade direkt från ryska fängelser, män utan militär utbildning som lovats frihet och benådning i utbyte mot deras kroppar på slagfältet.

– Fångarna är utbytbara. Det spelar inte så stor roll om de dör, så då kan man använda dem lite hur man vill, säger Ilmari Käihkö.

Eftersom Ryssland lidit stora materiella förluster försöker de förmodligen spara på materiel under striderna i Soledar och närbelägna Bachmut, tror han.

– Mina kontakter som har stridit i Bachmut har hamnat i närstrider där de har behövt slåss rent fysiskt mot motståndaren. Det är mycket infanteristrider, närstrider, där man bokstavligen är öga mot öga med motståndaren. Det upplevs naturligtvis som fruktansvärt.

Sparkad befälhavare Prigozjins favorit

Samtidigt som Vladimir Putin sannolikt vill begränsa Wagnergrundarens makt behöver han Prigozjins män, menar Käihkö.

– Prigozjin erbjuder något som Ryssland behöver, men han vill också ha något i gengäld: makt. Min uppfattning är att han har fått något, men har inte fått komma så nära Putin som han vill.

Under onsdagen meddelade det ryska försvarsdepartementet att man återigen byter befälhavare för kriget. Nedgraderingen av den tidigare befälhavaren, Sergej Surovikin, kan enligt Ilmari Käihkö utgöra ytterligare en passning till Prigozjin.

– Surovikin var Prigozjins favorit, men nu har han inte makten längre. Det går att tolka som att man har försökt balansera situationen och ge Prigozjin mindre makt, säger han.

Naturresurser lockar Prigozjin

Att Ryssland lägger så mycket fokus på just Soledar, en liten stad med en befolkning på runt 10 000 före kriget, handlar enligt Ilmari Käihkö troligen framför allt om dess närhet till hårt omstridda Bachmut. Samtidigt har Jevgenij Prigozjin ögonen på samma sak som i flera afrikanska länder där Wagner verkat: naturresurser. I helgen sade han sig vilja erövra Bachmut på grund av områdets ”underjordiska städer”, rapporterar Reuters.

Soledar och Bachmut ligger i mitten av en sned triangel i östra Ukraina där Kramatorsk, Luhansk och Donetsk utgör hörn. Området är känt för sina stora saltgruvor, och striderna rapporteras vara särskilt hårda runt ingångarna till de utbredda underjordiska gruvgångarna.

Ilmari Käihkö tror dock att det i slutändan främst kokar ner till Prigozjins makthunger.

– Han vill visa att han kan åstadkomma något den reguljära ryska militären inte har lyckats uppnå på länge: framgång.

KLIMAT | Det preliminära utkastet till COP28-avtalet, tillkännagivet av FN:s klimatorgan, inledde diskussionerna kring det som betraktas som den mest avgörande frågan på toppmötet: huruvida länderna ska gå med på att gradvis avstå från att använda fossila bränslen eller strida för att bevara deras roll i energimixen.

Utkastet till avtalstext för COP28 inkluderar tre olika alternativ, vilka representanter från nära 200 länder nu skall komma överens om. Det första alternativet i utkastet förespråkar ”en ordnad och rättvis utfasning av fossila bränslen”. Språkbruket antyder att rika nationer med en lång historia av fossilbränsleanvändning bör fasa ut dem snabbare än fattigare länder som fortfarande utvecklar sina resurser.

Det andra alternativet kräver ”accelererade insatser för att avveckla fossila bränslen”.

Det tredje alternativet skulle helt undvika att nämna en utfasning av fossila bränslen.

USA, de 27 länderna inom Europeiska unionen och små klimatmässigt utsatta önationer driver på för en gradvis utfasning av fossila bränslen för att möjliggöra kraftiga sänkningar av koldioxidutsläppen. Dessa sänkningar anses vara kritiska under detta decennium för att förhindra katastrofala klimatförändringar enligt forskare.

Trots detta har de stora olje- och gasproducerande länderna inga planer på att sluta borra efter dessa bränslen, enligt Net Zero Tracker, som är ett oberoende samarbete mellan fyra organisationer, bland annat Oxford Net Zero.

Länder som Saudiarabien och Ryssland har motsatt sig tidigare förslag om en utfasning. Saudiarabiens energiminister, prins Abdulaziz bin Salman, meddelade till Bloomberg TV att hans land ”absolut inte” skulle gå med på ett avtal som kräver en utfasning av fossila bränslen.

Färsk forskning, publicerad i veckan av Global Carbon Budget, understryker att de globala koldioxidutsläppen från förbränning av fossila bränslen når nya rekordnivåer i år. Denna utveckling förvärrar klimatkrisen och ger upphov till mer förödande extremväder.

Enligt rapporten förväntas utsläppen från fossila bränslen totalt uppgå till 36,8 miljarder ton koldioxid år 2023, en ökning med 1,1 procent från föregående år, enligt forskare vid över 90 institutioner, inklusive University of Exeter.

Denna utsläppstrend placerar världen längre och längre ifrån att hindra den globala uppvärmningen från att överstiga 1,5 grader över förindustriell tid.

– Det ser nu nästan oundvikligt ut att vi kommer att överskrida det 1,5C-mål som sattes i Parisavtalet, säger Exeter-professorn Pierre Friedlingstein, som ledde forskningen.

– För att ha en chans att upprätthålla 2,0 graders-målet krävs snabba minskningar av utsläppen från fossila bränslen.

CHILE | Den historiska betydelsen av denna händelse lyser klart då Pedro Barrientos, tidigare soldat och ansedd som ansvarig för Jaras död, slutligen överlämnats från USA till Chile. Åtalen mot honom gäller kidnappningen och mordet på Víctor Jara, ett av de mest uppmärksammade människorättsfallen från Pinochets regim. Enligt vittnesmål spelade Barrientos rysk roulette med Jara innan han sköt ihjäl honom den 16 september 1973.

– Vi vill dra en gräns under det här fallet – och det snabbt, sade Nelson Caucoto, en människorättsadvokat som företrätt Jaras familj under lång tid.

– Skulle någon någonsin ha trott att det skulle finnas rättvisa för Víctor Jara?

Även om utlämningen är ett viktigt steg, påpekar aktivister att det finns mycket arbete kvar för rättvisa. Många inblandade i brutala handlingar under diktaturen är fortfarande på fri fot, och undkommer straff.

Rodrigo Bustos från Amnesty International understryker detta genom att påpeka att Chile fortfarande har en enorm skuld att betala när det gäller att skipa rättvisa för de oförlåtliga brotten under Pinochetregimen. Trots att vissa fällande domar har säkrats för en del av offren, är det en liten andel av de totala fallen, vilket speglar den långsamma processen och bristen på rättvisa för överlevande från denna mörka tid.

– I allmänna termer har Chile fortfarande en enorm skuld att betala när det gäller rättvisa för de påtvingade försvinnandena, avrättningen och tortyren, säger Rodrigo Bustos, generalsekreterare för Amnesty International Chile.

Hittills har fällande domar endast säkrats i omkring en tredjedel av de 3 216 fall av påtvingade försvinnanden och avrättningar som begicks under diktaturen, enligt uppgifter sammanställda av Diego Portales University transitional justice observatory.

Bara 0,6 % av de överlevande offren från diktaturtiden har sett sina fall sluta med en fällande dom.

Víctor Jaras änka, Joan Jara, som nyligen gick bort vid 96 års ålder, kämpade i nästan fem decennier för att uppnå rättvisa för sin man. Hennes outtröttliga engagemang var en avgörande faktor för att samla vittnesmål och bevis som ledde till att fallet kunde återupptas efter många år av tystnad och brist på bevis.

Víctor Jaras tragiska öde, där han torterades och mördades på fotbollsarenan Estadio Chile, står fortfarande som en symbol för de brutala övergreppen som ägde rum under Pinochets regim. Hans musik och hans politiska övertygelse lever vidare idag som en påminnelse om konsekvenserna av maktmissbruk och förtryck.

– Det viktigaste är att 50 år senare har vi fortfarande inte gett upp, rättvisan kommer fortfarande. Chile är ett av få länder där det händer, säger människorättsadvokaten Nelson Caucoto