Vi måste tala klarspråk om klimatkrisen

Varje gång jag hör någon säga att vi ”ska klara klimatkrisen” hajar jag till. 
Ofta sägs det som något i förbifarten. En självklarhet man snabbt vill klara av för att gå vidare till något annat ämne. ”Självklart måste vi lösa klimatkrisen – samtidigt som vi stärker Sveriges konkurrenskraft.”

Jag undrar alltid om de som säger så vet bättre eller inte. Oavsett säger uttrycket väldigt mycket. Vi är så vana vid att allt går ”att lösa”. Går något sönder lagar man det. Är något slut finns mer i lager. Vi ska ”klara” klimatkrisen. Vi ska ”rädda” planeten. Klimatkrisen fungerar tyvärr inte så. Vi kommer aldrig lösa klimatkrisen. Vetenskapligt sett, har vi redan intecknat oss för betydande klimatförändringar. De utsläpp vi redan har gjort kommer påverka klimatet i hundratals, troligen tusentals år framöver. Allt finns tydligt angivet i IPCC:s klimatrapporter och det är svårt att komma runt, även med stora tekniska landvinningar. Människor kommer att dö. Ekosystem förstöras. Skidbackar smälta bort. 

Det är förstås ingen klatschig slogan, vare sig i politiken eller näringslivet men allt vi kan göra är att begränsa konsekvenserna. Men lösa? Nej, tyvärr. 
I vår kultur är vi ovana att tänka i de här banorna. Desto viktigare är att börja tänka så igen. Annars får våra handlingar aldrig konsekvenser. Det är lätt att förstå de klimatförnekare som påpekar att man redan för 30 år sedan sa saker i stil med ”nu har vi fyra år på oss att lösa klimatkrisen”. 

Klimatförnekarna har inte rätt, men det som har hänt är att vi hela tiden har flyttat gränsen för acceptabelt utfall – istället för att erkänna att vi missat målen. När jag gick på mellanstadiet sågs två graders uppvärmning som ett mardrömsscenario. Nu ses det som ett ”ambitiöst mål”. Och när jag först doppade tårna i klimatrörelsen var 350 miljondelar koldioxid i atmosfären den säkra gräns vi siktade på. Det är över 15 år sedan det målet missades. Jag minns att vi var några som protesterade på Sergels Torg. Nu är även tvågradersmålet troligen kört.

Att erkänna att vi har missat mål är motsatsen till defaitism. Det är att låtsas att det inte gör något som är att ge upp. Varje tiondels grads uppvärmning vi kan undvika är värd att kämpa för. Men vi måste prata klarspråk om vad som händer.

Ännu tydligare blir det i en den pågående massutrotningen av arter. De arter som nu försvinner i rasande takt kommer aldrig tillbaka. Vi lever inte i Jurassic Park, där utdöda arter kan få nytt liv. Självklart kan vi göra något åt trenden. Göra saker bättre än nu. Men för många arter är det redan för sent.

Här är till exempel några av de arter som tog slut under 2022: pintasköldpaddan, musen Melomys rubicola, asiatisk floddelfin, fågeln Spixara, västlig spetsnoshörning och Nordamerikas största hackspett, elfenbensnäbb.

Tyvärr finns de inte längre kvar i lager.