Vi har inte mycket tid på oss om vi ska ha en chans att klara klimatkrisen, menar klimatforskaren Johan Rockström i en intervju i Dagens ETC. Vad mer är nytt under solen? Förutom förlamande alarmism, som att vi är på väg mot ”för lite för sent”, presenterar han i sin nya bok, En jord för alla, en alternativ händelseutveckling som han kallar Jättesprånget. Ett scenario där vi alla tar oss i kragen och genomför ordentliga systemförändringar som bäddar för ett lyckligt slut för mänskligheten och vår relation till naturen.
Precis som Alf Hornborg i sin debattartikel i DN häromveckan betonar Rockström vikten av ett nytt ekonomiskt system, och han har förslag. Välbefinnandeekonomi ska ersätta rovkapitalismen, istället för evig tillväxt ska människors välbefinnande vara målet med ekonomin. Detta skulle innebära ett ökat fokus på jämställdhet, avskaffande av fattigdom är vitalt för att alla ska kunna vara med i omställningen på lika villkor. Samtidigt skulle de allmänningar, alltså naturen, som vi är beroende av för vår överlevnad falla under ett gemensamt ansvar då de är en central del av vårt välbefinnande.
Rockströms förslag är ambitiösa men genomförbara, utopiska, men enligt honom finns modeller för att utföra det paradigmskifte som en verklig omställning innebär. Vi i välbärgade väst måste ändra vår konsumtionsstinna livsstil, det går inte att komma runt.
Livsmedelsförsörjningen måste ske via hållbara och regenerativa jordbruk. Resurser måste fördelas rättvist, både globalt och lokalt, och visst, det kommer att kosta en slant. Men pengar har visat sig finnas tillgängliga när det har krisat förr, bankerna fick stöd under finanskrisen, flygbolagen under pandemin. Pengarna är inte, som det ofta görs gällande, problemet, problemet är viljan att lägga pengar på vår gemensamma framtid på denna planet.
Skulle man omsätta skadan på hälsa och ekosystem i pengar kostar enligt Rockström varje ton koldioxidutsläpp oss 200 euro. Skulle vi beskatta alla 40 miljoner ton vi släpper ut med denna summa skulle vi komma upp i 10 procent av hela världens BNP. Pengarna skulle enligt Rockströms förslag sedan fördelas till världens fattiga, som står för minst av utsläppen och har mest ansträngd ekonomi. Incitamentet att fortsätta med en livsstil som kräver fossila bränslen skulle därmed försvinna.
Ett exempel på hur en liten åtgärd, riktad mot världens förmögna, skulle kunna göra stor skillnad är beskattning av privata jetflygplan, en fråga regeringen är helt tyst inför. Förra året släpptes 400 000 ton koldioxid ut via privata flygplan i Sverige. Att beskatta flygplanens bränsle lika hårt som bensinen vi dödliga tankar våra bilar med, eller högre, är inte mer än rättvist. Flera länder har lovat att införa en så kallad lyxbeskattning, men i Sverige subventioneras istället privatflygplan genom skattelättnader och statsbidrag medan mindre bemedlade skattebetalare står för kostnaderna.
Ett privatjet släpper ut 1 ton koldioxid på bara tio minuter, det är lika mycket som en bil släpper ut på ett kvartal, tänk summorna som skulle genereras av att beskatta dessa resor enligt Rockströms modell. Eller resorna, och därmed utsläppen, som skulle undvikas om det var så dyrt att flyga privat. Pengar som skulle kunna användas till att återställa våtmarker, fridlysa skogar och etablera regenerativa småskaliga jordbruk istället för att slängas ut i luften som ett koldioxidmoln.
Möjligheterna finns alltså där att finansiera en omställning. Menar regeringen verkligen allvar med att nå klimatmålen borde de inte slösa mer tid utan skrida till verket och beskatta de rika istället för att fortsätta förse dem med gräddfil.
