FRANKRIKE | Facken hade fingret på avtryckaren. Två timmar efter att premiärminister Élisabeth Borne lade fram sina reformplaner för pensionssystemet gick de i svaromål.

För första gången på tolv år har de åtta centrala fackorganisationerna i Frankrike bildat en enad front. De meddelade unisont att de inte godtar pensionsplanerna, som kallades brutala och sades orsaka ett enormt missnöje bland landets arbetstagare.

– Generalstrejk och demonstrationer har utlysts till torsdag denna vecka.
För att det ska bli en lyckad dag, vilket jag är övertygad om att det blir, behöver miljontals människor gå ut i strejk och på gatorna, sade Philippe Martinez, ledare för stora CGT, till BFM TV i fredags.

Han varslade om att det kommer att ske vid fler tillfällen framöver.

Pensionssystemet är pressat

En grundlig reform av pensionssystemet har stått på dagordningen ända sedan Emmanuel Macron tillträdde som president 2017, men planerna har skjutits fram, dels på grund av stora protester och dels på grund av pandemin.

Regeringen har i viss mån gått de missnöjda till mötes, och gjort en del justeringar. Från början var det tal om att den allmänna pensionsåldern skulle höjas från dagens 62 till 65.

I det bantade förslag som ligger på bordet höjs pensionsåldern till 64.

– Jag är fullt medveten om att förändringar i vårt pensionssystem väcker frågor och oro bland fransmännen, sade premiärminister Borne när hon presenterade planerna.

Regeringen anför att reformen är absolut nödvändig för att pensionssystemet ska hålla på sikt för den franska staten, som redan har en historiskt hög statsskuld att hantera.

– Att arbeta mer kommer att göra så att framtida pensionärer får högre pensioner, sade Borne, som avrådde fackledarna från att ”bestraffa fransmännen”.

Förhandlade pensionsupplägg kan försvinna

Fransmännen är vana vid storskaliga demonstrationer. Inte minst frågan om ändringar i landets komplicerade pensionssystem har kunnat röra upp känslor under de senaste tre årtiondena, där miljontals människor har gått ut på gatorna vid flera tillfällen för att stoppa alltför långtgående ändringar.

På torsdag manas landets fackanslutna att mobilisera i väldig skala.

När regeringen strävar efter ett mer enhetligt system så riskerar vissa arbetsgrupper att bli av med särskilt framförhandlade upplägg.

Omkring 40 000 människor som jobbar inom kollektivtrafiken i Paris har till exempel rätt att gå i pension tio år tidigare än den allmänna åldersgränsen, i dag vid 52 års ålder. Den lokala fackledningen siktar på att stoppa så mycket av huvudstadstrafiken som möjligt på torsdag.

Inom energisektorn har många löntagare särskilda pensionsupplägg och utbredda strejker väntas. Vid flera oljeraffinaderier har det redan varslats om ytterligare strejkdagar under kommande veckor.

Anställda vid det statliga järnvägsbolaget SNCF väntas också strejka i stor skala, vilket lär få stora följder för fjärrtågstrafiken.

Vänsterpartier stöder den fackliga rörelsen

Fackrörelsen får stöd från de politiska partierna till vänster, som manar medlemmar och anhängare att delta i torsdagens demonstrationer. Flera av partierna argumenterar tvärtom för en sänkning av pensionsåldern och att systemet kan bekostas genom skattehöjningar och att arbetsgivare får betala en större andel.

President Emmanuel Macron stod fast vid sina pensionslöften inför förra årets presidentval, men sedan tappade hans parti majoriteten i den franska nationalförsamlingen. Mittenregeringen finner dock av mycket att döma stöd till höger, hos traditionellt borgerliga Republikanerna.

Lite mer än halva Frankrikes befolkning, mellan 50 och 60 procent, är emot de föreslagna ändringarna i pensionssystemet, enligt olika stora opinionsundersökningar.

I samband med pensionskonflikten har demonstranter i gula västar också börjat dyka upp i franska städer på nytt.

ARBETE | I ett extramöte i förra veckan beslutade delegaterna i ILO:s styrelse att be ICJ besluta i en konflikt som rör strejkrätten, som länge har rått mellan representanter för arbetsgivar- respektive arbetstagarorganisationerna inom ILO. Under mötet röstade 19 regeringsrepresentanter med arbetstagardelegaterna om att hänvisa ärendet till ICJ. Sju länder röstade med arbetsgivarsidan. Både arbetstagar- och arbetsgivarsidan har 14 medlemmar vardera. Två regeringar avstod från att rösta, rapporterar Ituc. 

– Rätten att strejka är grundläggande för arbetare för att få ett rättvist avtal, och som historien visar, för demokrati. Vi välkomnar detta beslut och ser fram emot att lägga fram våra argument för ICJ. Vi är förvissade om att den här processen kommer att bekräfta årtionden av ILO-rätt om strejkrätten inom internationell rätt, säger Ituc:s generalsekreterare Luc Triangle på den fackliga samorganisationens hemsida.

Kulminerade 2012

ILO:s expertkommitté, som har i uppdrag att tolka organisationens konventioner, anser att strejkrätten är en naturlig följd av föreningsfriheten, och att strejkrätten därför är erkänd och skyddas av ILO:s konvention 87 som antogs 1948. Men arbetetsgivargruppen inom ILO har länge ifrågasatt expertkommitténs tolkningar av konvention 87.

Oenigheten mellan arbetsgivare och arbetstagare nådde sin kulmen 2012 då arbetsgivarsidan ansåg att ILO:s expertkommitté hade gjort för långtgående tolkningar av strejkrätten, och diskussioner bröt samman. Sedan dess har det mer eller mindre rått ett dödläge. Enligt ILO:s stadgar kan en sådan kontrovers hänvisas till ICJ för beslut.

EU:s medlemsstater hör till de regeringar som har ställt sig bakom beslutet att hänvisa frågan till ICJ. I ett brev till ILO:s styrelse i somras uppmanade de att ”efter mer än ett årtionde av misslyckade försök att hitta en lösning, är det en angelägen fråga att få rättslig klarhet”.

ILO är FN:s fackorgan för arbetslivsfrågor. Organisationen skiljer sig från andra FN-organ genom att vara det enda trepartiska organet. Representanter för regeringar, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer deltar i såväl ILO:s beslutande som verkställande organ. De tre parterna har oberoende status med full rösträtt. ILO grundades 1919, och Sverige gick med året därefter.