Varför är den antirasistiska kampen så exkluderande gentemot människor som faller utanför den vita normen? Har de som hånar människorättsaktivister för att vara godhetsknarkare faktiskt en poäng?

Det är självklart att alla som vill arbeta för ett samhälle fritt från rasism måste få vara välkomna. Det är däremot inte en naturlag att just vita akademiker är de som vet bäst hur antirasistiskt arbete ska bedrivas. Hade exempelvis det humanitära hjälparbetet haft ledningsgrupper och pr-byråer bestående av personer med samma härkomst som de man vill hjälpa är jag säker på att vi inte skulle matas med bilder på utmärglade, utsatta, hjälplösa svarta kroppar. Man skulle slippa se klängande svarta och bruna barn som beundrande sträcker upp armarna mot en enda vit hjälparbetare som står där som en hjälte mitt i nöden.

Det ser likadant ut i det inhemska integrations- och flyktingarbetet. Det är kyrkor, frivilligorganisationer och andra civilsamhällesaktörer där vita kvinnor vänder sig till andra vita kvinnor och ber om stöd för sina verksamheter. Man engagerar varandra i sådant som man är duktig på och har gjort tidigare.

När ickeprivilegierade organiserar sig möts de med försiktighet i bästa fall och rena fördomar i andra fall. Elin var en av dem som mest idogt jobbade för att ge hemlösa ensamkommande tak över huvudet under vinterhalvåren i Stockholm. Det erbjöds sovsalar, mat, kläder och hygienprodukter. Hon mötte kärleken i volontären Rahim, konverterade till islam och tog på sig slöja. Plötsligt fanns det vare sig husrum eller mat att donera. ”Tyvärr”. Uppenbarligen är det svårare för folk att lita på dem som inte är som de själva. Oavsett om ändamålet är att ge stöd till just sådana människor.

Det är ett dilemma att även de som vill göra gott är fast i samma kulturella och intellektuella arv som de fenomen som de vill motarbeta. Det ligger i sakens natur och bara för att man tycker illa om idén om att människors värde bestäms av vilken etnicitet de har, är man ingen supermänniska som står helt oberörd av det samhälle man är beroende av.

Det är också helt nödvändigt att kampen bedrivs både av representanter för de missgynnade och de privilegierade. Om utsatta grupper inte får gehör från majoritetsgruppen kommer de inte att få igenom några förändringar. De som kommer från den privilegierade gruppen har också kännedom om hur gruppen bäst påverkas och de legitimerar och ger tyngd åt kraven. Vi ser det ju som ett stort problem att män generellt inte engagerar sig mer mot våld mot kvinnor.

Så hur ska vi komma åt det komplicerade och känsliga problemet med att den koloniala maktordningen går igen också i kampen mot rasism och främlingsfientlighet, i fattigdomsbekämpning och biståndsarbete? Jag tror att lösningen är lika svår som enkel. Vi måste synliggöra det när det sker.

Och när det sker måste de privilegierade aktivt överlämna sina tolkningsföreträden och maktpositioner. Så, nej, jag tror inte att etniska svenskar som engagerar sig mot rasism är godhetsknarkare. Men jag efterlyser mer ödmjukhet inför vilkas röster det är som får höras, vilkas idéer det är som förverkligas och vilkas initiativ det är som ges medel.

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.

”Vi lovar trohet och lojalitet, kung Salman” uttrycker skolan Nün Academy på deras officiella sociala mediekonto. Svenska aktiebolagsdrivna Kunskapsskolan är drivande i Nün Academy, som finns i diktaturregimen Saudiarabien. Mänskliga rättigheter i Saudiarabien är bland de absolut sämsta i hela världen då dödsstraff och avrättningar är väldigt vanligt.

Även yttrandefriheten är ytterst begränsad. Framförallt kritik mot den saudiska kungafamiljen, regeringen och islam innebär hårda straff. Dessutom visar granskningar att Nün Academy bedriver aktiv könssegregering då pojkar och flickor separeras från fem års ålder. Sammantaget rimmar det väldigt illa med feministisk utrikespolitik, Sverige som land och den värderingsgrund de flesta svenskar följer.

Högerregeringen har under Nato-processen legitimerat despoten i autokratin Turkiet, kallat israeliska apartheidregimens folkmord i Gaza för ”proportionerligt” och blundar nu för den saudiska diktaturregimens brutala förtryck av den egna befolkningen. Förutom att lova trohet till diktaturregimer har den auktoritära högern lovat lojalitet till oligarkerna i skolan, skoligarkerna.

Det blir uppenbart när varken Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson tar avstånd från Kunskapsskolans involvering i diktaturhyllande Nün Academy. Det är inte märkligt eftersom skoligarkerna köpte vågmästarpartiet SD för att blockera alla vinstkritiska skolförslag i riksdagen. Kristersson är nära vän med skoligarken Peje Emilsson, Kunskapsskolans grundare och ägare.

Bara i Chile och Sverige har det nyliberala skolexperimentet gått så långt att tillåta fria vinstuttag inom skattefinansierad skolverksamhet. På 1970-talet blev Chiles progressive president Salvador Allende brutalt avsatt genom en militärkupp och ”auktoritär nyliberalism” infördes. Militärdiktaturen mördade tusentals oliktänkande och möjliggjorde nyliberala skolexperiment, kombinerat med tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Den amerikanske ekonomen och nyliberalen Milton Friedman var hjärnan bakom projektet han kallade ”Miracle of Chile”. Friedman var professor på universitetet i Chicago och hade en vänskaplig relation med Chiles diktator Augusto Pinochet. Diktatorn anställde Friedmans ekonomstudenter ”Chicago Boys” som bidrog till Chiles nyliberala skolexperiment, tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Skolmodellen bidrog till brutal utslagning och segregation, ”social apartheid”. Auktoritära krafter krokade arm med oligarkerna för att förtrycka majoriteten av folket. Skolexperimentet och auktoritär nyliberalism har fasats ut i Chile, men finns fortfarande kvar i Sverige.
Ska högerpolitiker och lärare i Kunskapsskolan blunda för avrättningar och förtryck i Saudiarabien bara för att skoligarkerna är giriga?

Riskerar vi att bana väg för en ny generation auktoritära nyliberaler som lovar lojalitet till diktaturregimer och skoligarker?

Överensstämmer det verkligen med svenska värderingar?

Kunskapsskolan symboliserar ”Debacle of Sweden”. Genom exploatering av skolbarn och investeringar i den brutala saudiska diktaturregimen har Kunskapsskolan blivit värderad till över en miljard kronor, med en vinst på 400 miljoner kronor senaste åren.

Folkmajoriteten vill inte ha marknadsskolan och skoldebatten borde handla om att fasa ut auktoritär nyliberalism, förbjuda aktiebolagsdrivna friskolor och skolvinster.