Människans inkonsekventa förhållande till döden

I början av januari ryckte chilenska flottan ut för att rädda hunden Sirena som hade suttit strandsatt på klipporna i Biobíoflodens mynning. Viljan att rädda liv kan välla fram som överväldigande artöverskridande kärlekshandlingar där vi på något sätt finner de resurser som behövs för att rädda liv.

I höstas meddelade juryn sitt beslut i en domstol i Utah, USA, angående de personer som hade räddat de svårt medfarna griskultingarna Lily och Lizzie till livet från misären i en gigantisk grisfabrik. Trots sina advokaters avrådan berättade djurrättsaktivisterna Wayne Hsiung och Paul Darwin Picklesimer öppet för juryn om sina handlingar där de dokumenterade döda griskultingar, avelssuggornas och slaktsvinens levnadsförhållanden, och valde att rädda med sig de sjuka, skadade, undernärda och för sina liv kämpande kultingarna Lily och Lizzie. För detta riskerade de fem och ett halvt års fängelse.

Juryn frikände Hsiung och Darwin Picklesimer från alla åtalspunkter om inbrott och stöld. Right to rescue-rörelsen har härmed fått ett fall där jurymedlemmars moraliska intuitioner går i strid med synen på djurindivider som endast egendom.

Maktbalansen mellan de individer på planeten som har rätt till liv och värdighet, och de som inte har det, är minst sagt skev. För att bevara maktobalansen måste kraften i viljan att rädda liv regleras i lag. Och då är det skyddandet av egendom och de resurser som finns inom vissa geografiska områden som ställs över rätten att rädda liv. I Grekland har rättegångar återupptagits mot 24 hjälparbetare som riskerar 25 års fängelse för att ha räddat migranter utanför Greklands kust. Kriminaliseringen av räddningsarbete i Grekland har pågått under flera år. I dagarna pågår också en polisoffensiv mot tyska miljöaktivister som kämpar mot kolindustri och klimatförstörelse, för byars och ekosystems överlevnad.

Människans förhållande till liv, döden och dödande är överlag minerat av inkonsekvenser. Den man ur den chilenska flottan som på nyhetsbilder från den 5 januari ses hålla en blöt, svart räddad hund i famnen ser ut som en kärleksfull människa. Under andra omständigheter skulle han följa order att döda människor till försvar för egendomar och av människor påhittade nationsgränser.

I inget annat fall är människors förhållande till döden så inkonsekvent som när det handlar om våra relationer till de andra djuren på planeten. Människor med brinnande djurintresse kan helhjärtat engagera sig med mentala, ekonomiska, känslomässiga och tidskrävande resurser i räddningsaktioner för djurindivider så som saknade hundar och katter. För att därefter välja att finansiera den djurindustri som orsakar miljarder fabriksdjur systematiskt lidande och för tidig död, genom att köpa chicken nuggets, konsumera en skinkmacka eller hamburgare efter avslutat engagemang.

Dubbelheten finns överallt i vardagshandlingar och juridik. 2018 dömdes en chaufför till böter i hovrätten efter att 4 000 kycklingar hade dött i en slakttransport med dålig ventilation. Kycklingarna var på väg till något av de slakterier som gång på gång avslöjas för brister i de industrialiserade slaktmetoderna, med elbedövning som regelbundet fallerar. Jordbruksverket reglerar hur fjäderfä får dödas: ”Ett mindre antal fjäderfän får avlivas genom slag mot bakhuvudet (70 djur per person och dag). Levande okläckta, halvkläckta och dagsgamla kycklingar får avlivas i kvarn med snabbroterande slagor.”

I Sverige uppmanar polisen till att om så anses nödvändigt rädda ett barn eller en hund ur en bil en het sommardag genom att krossa bilens fönster. Personen anses då handla i nödvärn: ”Om du ser ett instängt djur eller en person som visar tecken på överhettning, har du rätt att, för att rädda djuret eller personen, krossa rutan med stöd av nödbestämmelsen i 24 kap 4 § Brottsbalken.”

Men om några personer hade stoppat och brutit sig in i en kycklingtransport, vad hade polis, juridik och allmänhet sagt om detta? Kanske hade aktivisterna blivit friade och hyllade om de räddat kycklingar från att dö av värmeslag inne i en transport, men fällda och hatade om de förhindrat dödande genom elektrifierade bad följt av att kycklingarnas halsar skärs av inne i en slakteribyggnad.

Och vad hade hänt om någon stal en av de unga friska coronahundar eller pandemikatter som på grund av ägarens tidsbrist hade lämnas in för avlivning, för att ge dem ett livslångt hem? Vilka tidningsrubriker hade det skapat? Vad säger din egen moraliska intuition om rätten att rädda coronahundens liv?

I kanske fyra dagar satt en svart gatuhund på klipporna i Chiles näst största flod. Hon fick under räddningsinsatserna namnet Sirena, som betyder sjöjungfru, och väntar nu på ett adoptivhem. Det ironiska är, att så snart Sirena blivit någon människas egendom så kommer hon aldrig mera att vara sin egen. ”Ägaren” kan av vilket skäl som helst välja att döda eller göra sig av med henne, som vilken ägodel som helst, och det med den juridiska rätten på sin sida. 

Men till skillnad från de juridiska frågorna: vilka moraliska rättigheter och skyldigheter har vi?