I början av januari ryckte chilenska flottan ut för att rädda hunden Sirena som hade suttit strandsatt på klipporna i Biobíoflodens mynning. Viljan att rädda liv kan välla fram som överväldigande artöverskridande kärlekshandlingar där vi på något sätt finner de resurser som behövs för att rädda liv.

I höstas meddelade juryn sitt beslut i en domstol i Utah, USA, angående de personer som hade räddat de svårt medfarna griskultingarna Lily och Lizzie till livet från misären i en gigantisk grisfabrik. Trots sina advokaters avrådan berättade djurrättsaktivisterna Wayne Hsiung och Paul Darwin Picklesimer öppet för juryn om sina handlingar där de dokumenterade döda griskultingar, avelssuggornas och slaktsvinens levnadsförhållanden, och valde att rädda med sig de sjuka, skadade, undernärda och för sina liv kämpande kultingarna Lily och Lizzie. För detta riskerade de fem och ett halvt års fängelse.

Juryn frikände Hsiung och Darwin Picklesimer från alla åtalspunkter om inbrott och stöld. Right to rescue-rörelsen har härmed fått ett fall där jurymedlemmars moraliska intuitioner går i strid med synen på djurindivider som endast egendom.

Maktbalansen mellan de individer på planeten som har rätt till liv och värdighet, och de som inte har det, är minst sagt skev. För att bevara maktobalansen måste kraften i viljan att rädda liv regleras i lag. Och då är det skyddandet av egendom och de resurser som finns inom vissa geografiska områden som ställs över rätten att rädda liv. I Grekland har rättegångar återupptagits mot 24 hjälparbetare som riskerar 25 års fängelse för att ha räddat migranter utanför Greklands kust. Kriminaliseringen av räddningsarbete i Grekland har pågått under flera år. I dagarna pågår också en polisoffensiv mot tyska miljöaktivister som kämpar mot kolindustri och klimatförstörelse, för byars och ekosystems överlevnad.

Människans förhållande till liv, döden och dödande är överlag minerat av inkonsekvenser. Den man ur den chilenska flottan som på nyhetsbilder från den 5 januari ses hålla en blöt, svart räddad hund i famnen ser ut som en kärleksfull människa. Under andra omständigheter skulle han följa order att döda människor till försvar för egendomar och av människor påhittade nationsgränser.

I inget annat fall är människors förhållande till döden så inkonsekvent som när det handlar om våra relationer till de andra djuren på planeten. Människor med brinnande djurintresse kan helhjärtat engagera sig med mentala, ekonomiska, känslomässiga och tidskrävande resurser i räddningsaktioner för djurindivider så som saknade hundar och katter. För att därefter välja att finansiera den djurindustri som orsakar miljarder fabriksdjur systematiskt lidande och för tidig död, genom att köpa chicken nuggets, konsumera en skinkmacka eller hamburgare efter avslutat engagemang.

Dubbelheten finns överallt i vardagshandlingar och juridik. 2018 dömdes en chaufför till böter i hovrätten efter att 4 000 kycklingar hade dött i en slakttransport med dålig ventilation. Kycklingarna var på väg till något av de slakterier som gång på gång avslöjas för brister i de industrialiserade slaktmetoderna, med elbedövning som regelbundet fallerar. Jordbruksverket reglerar hur fjäderfä får dödas: ”Ett mindre antal fjäderfän får avlivas genom slag mot bakhuvudet (70 djur per person och dag). Levande okläckta, halvkläckta och dagsgamla kycklingar får avlivas i kvarn med snabbroterande slagor.”

I Sverige uppmanar polisen till att om så anses nödvändigt rädda ett barn eller en hund ur en bil en het sommardag genom att krossa bilens fönster. Personen anses då handla i nödvärn: ”Om du ser ett instängt djur eller en person som visar tecken på överhettning, har du rätt att, för att rädda djuret eller personen, krossa rutan med stöd av nödbestämmelsen i 24 kap 4 § Brottsbalken.”

Men om några personer hade stoppat och brutit sig in i en kycklingtransport, vad hade polis, juridik och allmänhet sagt om detta? Kanske hade aktivisterna blivit friade och hyllade om de räddat kycklingar från att dö av värmeslag inne i en transport, men fällda och hatade om de förhindrat dödande genom elektrifierade bad följt av att kycklingarnas halsar skärs av inne i en slakteribyggnad.

Och vad hade hänt om någon stal en av de unga friska coronahundar eller pandemikatter som på grund av ägarens tidsbrist hade lämnas in för avlivning, för att ge dem ett livslångt hem? Vilka tidningsrubriker hade det skapat? Vad säger din egen moraliska intuition om rätten att rädda coronahundens liv?

I kanske fyra dagar satt en svart gatuhund på klipporna i Chiles näst största flod. Hon fick under räddningsinsatserna namnet Sirena, som betyder sjöjungfru, och väntar nu på ett adoptivhem. Det ironiska är, att så snart Sirena blivit någon människas egendom så kommer hon aldrig mera att vara sin egen. ”Ägaren” kan av vilket skäl som helst välja att döda eller göra sig av med henne, som vilken ägodel som helst, och det med den juridiska rätten på sin sida. 

Men till skillnad från de juridiska frågorna: vilka moraliska rättigheter och skyldigheter har vi?

Att använda kärnkraften som ursäkt för att inte göra något i miljöpolitiken är inget nytt. Det har varit regeringspartiernas snuttefilt för att slippa ta ansvar sedan långt innan de blev regeringspartier. Men bakom den snuttefilten är såväl statsministern som näringsministern och miljöministern nakna. Så nakna att de är beredda att riskera hundratals miljarder för att inte näringslivet och energibolagen ska rycka undan filten. Redan tidigare har de avsatt ofattbara 400 miljarder i garantier för att få fart på byggandet, men det verkar inte räcka.

I förra veckan konstaterade de på en presskonferens att det krävs ännu mer från staten för att någon ska våga satsa på kärnkraft – en teknologi som alltid blir mycket dyrare och senare än beräkningarna har visat. Med ännu fler hundratals miljarder i garantier hoppas man nu få fram två reaktorer till 2035 och tio till 2045. Det är förstås helt orealistiskt och kommer inte att ske. Tittar man på erfarenheten från andra länder kommer de första möjligen bli klara till 2045.

Men oavsett om de första reaktorerna blir klara om 12 eller 22 år är det för sent som åtgärd mot klimatkrisen. Istället kommer en sådan gigantisk satsning stå i vägen för alla de snabba, effektivare och billigare lösningar som skulle fått utrymme om regeringen hade låtit marknaden styra.

För mer än 400 miljarder skulle vi kunna genomföra enorma energisparåtgärder och bygga en massa förnybara kraftverk. Kraftverk som går att få upp snabbt och som har en helt annan driftsäkerhet än de evigt stillastående kärnkraftverken. Regeringen har inte förstått att klimatkrisen är här och nu, 1,5 grader är redan kört och vi rusar mot en ökning på en bra bit över 2 grader.

Inte heller den andra snuttefilten är ny. Den som går ut på att det är andra länder som måste göra något, inte vi. Att Kinas utsläpp är så mycket större att det inte spelar någon roll vad vi gör. Att i stort sett alla i Sverige står för betydligt större utsläpp än medelkinesen och att våra egna konsumtionsutsläpp till stor del sker i Kina låtsas han inte om.

Men Tidöpartierna har ett retoriskt grepp som faktiskt är ganska nytt. Sedan valet har de börjat säga, alltmer frekvent, att miljöpolitiken måste utformas så den accepteras av folket. I stort sett varje nedmontering av miljöpolitiken förklaras numera med detta. Och i sak har de förstås rätt, även om det finns massa exempel där politikerna gått före och opinionen köpt det när det väl genomförts. Rökförbudet på krogen och biltullarna i Stockholm är bara två exempel. I grunden bör vi förstås inte ens överväga att ge avkall på demokratin för att lösa miljökrisen.

Men det är inte samma sak som en populistisk nedmontering av miljöpolitiken. Tvärtom bör slutsatsen vara att miljöpolitiken behöver bli effektivare och smartare. Effektivt är att beskatta växthusgaser och resursuttag hårt. Och smart är att sedan inte låta pengarna gå in i statskassan så folk känner sig rånade på sin överhöghet, utan istället dela ut det som kommer in direkt och villkorslöst till alla invånare. Då blir det lönsamt att minska sina utsläpp och sin konsumtion samtidigt som de som har minst gynnas istället för att drabbas hårdast.

Svårare än så behöver det inte vara, Pourmokhtari, om man nu inte sitter i knät på Åkesson och skyler sig med en snuttefilt.

LEDARE | Förra helgen hade Sverigedemokraterna sina landsdagar. Jimmie Åkesson höll under lördagen ett minst sagt obehagligt tal. Han skräder verkligen inte orden. Det är tydligt att han känner sig självsäker när han säger att moskéer ska rivas, medborgarskap återkallas, föreningsfriheten ska begränsas – och att ”Socialdemokraterna är […] en aktiv del av den islamistiska rörelsen i Sverige”. Talet är ett stort steg mot ökad polarisering och ett stort steg från demokratiska värderingar. 

Det Åkesson och hans vänner bedriver är en förskjutningspolitik. Med stor sannolikhet är det inte rivna moskéer som är det yttersta målet – åtminstone inte just nu. Vad man istället vill uppnå är en fortsättning på den gradvisa förskjutning mot ett allt mer människofientligt samhälle som pågått under de år Sverigedemokraternas makt växt. Genom att säga något som låter extremt i dag får de det som är hälften så extremt att låta normalt. I morgon är extremen vardag. Det faktum att Kristersson och de övriga partiledarna i regeringen väljer att blunda för det leder till att Sverigedemokraternas vision om ett homogent, strömlinjeformat och auktoritärt samhälle får allt större förankring i verkligheten.

Jakten på makten i den svenska politiken blir alltmer absurd. Vi har en grundlagsskyddad religionsfrihet i Sverige. Att Åkesson nu kan stå och ifrågasätta den utan skarpa reaktioner från regeringspartierna säger något om hur långt hans och hans ”Sverigevänner” kommit i sitt förskjutningsprojekt. Mänskliga rättigheter ifrågasätts utan omskrivningar, allt i trygghetens och säkerhetens namn. Men det är inte den så kallade ”Sverigefientliga” politiken som orsakat dagens samhälleliga läge – det är den människofientliga. Just den som Åkesson och kompani själva står för. 

Regeringens kognitiva dissonans, alltså det tillstånd i hjärnan som uppstår när man har flera sinsemellan motstridiga idéer samtidigt, är farlig, eftersom den möjliggör ”Sverigevännernas” normalisering av rasistiska och antidemokratiska värderingar. Det är naturligtvis bra att Kristersson och övriga partiledare i regeringen sagt ifrån mot Åkessons tal – för det har de gjort. Men när de samtidigt samarbetar med ett parti som alltmer öppet står för antidemokratiska och människofientliga ideal blir deras kritik värd noll och intet. Hur ska de ha det? Ska vi skydda grundlagsskyddade fri- och rättigheter eller inte? Det går inte att både skydda dem och montera ner dem samtidigt.

Om regeringspartierna menar allvar i sin kritik mot Åkesson och att de vill skydda religionsfriheten och mänskliga rättigheter bör de bryta Tidöavtalet omedelbart. Om det inte var uppenbart för dem tidigare vilket parti de hade att göra med så är det verkligen det nu. Makt till varje pris leder det svenska samhället i en farlig riktning, där grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter på allvar riskerar att försvinna.