Just nu är det fler människor på flykt än någonsin förut. Krig, kriser och naturkatastrofer orsakade av våra utsläpp tvingar människor att lämna sina hem och ge sig ut på farofyllda resor för att söka skydd. Under förra året dog minst 1 953 människor på Medelhavet när de försökte ta sig till EU.
Hittills i år har minst 33 människor, inklusive barn, dött. De som når fram riskerar långa perioder av frihetsberövande medan ett trögt asylsystem avgör om de har rätt att befinna sig på europeisk mark eller inte. Det är den sorgliga verklighet som just nu råder.
Men det som är nästan lika sorgligt är att migrationsdebatten, både här i EU och i Sverige, inte handlar om hur fler människor ska räddas från att dö på livsfarliga migrationsrutter eller hur vi ska bygga långsiktiga lösningar som säkerställer asylrätten.
Istället verkar det finnas nästintill total enighet, från såväl högern som till socialdemokraterna, att hantering av människor på flykt stavas högre murar och utvisning. Migranter utmålas som ett säkerhetshot, där människor som flyr för sina liv misstänkliggörs och avhumaniseras.
Denna vecka äger ett toppmöte rum där EU:s stats- och regeringschefer kommer diskutera EU:s migrationspolitik. Inför mötet har flera länder och självaste Kommissionsordförande Ursula von der Leyen skickat ut brev och en form av meningsyttranden, så kallade “non-papers”, om vad de vill ha ut av mötet. Igen och igen upprepas kravet om att använda EU-medel för att bygga murar längst EU:s yttre gränser. Något som för bara några år sedan var otänkbart.
Denna glidning är särskilt oroande med tanke på att den lagstiftning som kommer att avgöra hur migrationspolitik i decennier framåt, just nu förhandlas mellan EU:s medlemsländer.
I förhandlingarna är det lätt att naivt tro att Sverige skulle kunna vara en välbehövlig progressiv röst i EU-samarbetet. Men det är långt ifrån fallet. Här i EU-parlamentet är moderaten Tomas Tobé huvudförhandlare för en av de mest centrala lagstiftningarna. Skamlöst driver han att människor på flykt, inklusive barn, ska kunna fängslas när de kommer till EU och att de rättigheter och det skydd som gäller i dag, inte längre ska omfatta dem.
Samtidigt sitter Sverige som ordförande i ministerrådet, där de bedriver en migrationspolitik som går ut på fler utvisningar och att man ska kunna använda biståndsmedel för att hindra människor på flykt från att ens kunna ta sig till EU.
Vi vet att antalet människor på flykt har fördubblats sedan 2011. Givet de eskalerande klimatförändringarna som kommer att leda till fler kriser och sinande resurser kan vi tyvärr förvänta oss att än fler människor kommer att tvingas att lämna sina hem framöver. Det är den verklighet som väntar.
Samtidigt är den politiska viljan att försvara grundläggande rättigheter just nu farligt låg. Om inte vi i EU, en av världens rikaste regioner, kan uppbåda viljan att försvara asylrätten och tillgodose att människor på flykt inte ska behöva offra sitt liv i jakten på skydd, vem ska då göra det?
Till toppmötet på torsdag vill jag att EU:s stats och regeringschefer ska fråga sig själva: Kommer vi fortsätta låtsas att världen utanför EU, och att det lidande som vi i vår del av världen har orsakat andra, inte finns? Ska vi välja att bygga högre murar och helt överge asylrätten? Eller ska vi välja att agera i solidaritet, ta vårt ansvar och bygga en långsiktig hållbar migrationspolitik som bygger på var persons rätt att söka skydd?
Jag vet vilken sida av historien jag vill stå på.
Alice Bah Kuhnke (MP), Europaparlamentariker och ledamot i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter
