Just nu är det fler människor på flykt än någonsin förut. Krig, kriser och naturkatastrofer orsakade av våra utsläpp tvingar människor att lämna sina hem och ge sig ut på farofyllda resor för att söka skydd. Under förra året dog minst 1 953 människor på Medelhavet när de försökte ta sig till EU.

Hittills i år har minst 33 människor, inklusive barn, dött. De som når fram riskerar långa perioder av frihetsberövande medan ett trögt asylsystem avgör om de har rätt att befinna sig på europeisk mark eller inte. Det är den sorgliga verklighet som just nu råder.

Men det som är nästan lika sorgligt är att migrationsdebatten, både här i EU och i Sverige, inte handlar om hur fler människor ska räddas från att dö på livsfarliga migrationsrutter eller hur vi ska bygga långsiktiga lösningar som säkerställer asylrätten.

Istället verkar det finnas nästintill total enighet, från såväl högern som till socialdemokraterna, att hantering av människor på flykt stavas högre murar och utvisning. Migranter utmålas som ett säkerhetshot, där människor som flyr för sina liv misstänkliggörs och avhumaniseras.

Denna vecka äger ett toppmöte rum där EU:s stats- och regeringschefer kommer diskutera EU:s migrationspolitik. Inför mötet har flera länder och självaste Kommissionsordförande Ursula von der Leyen skickat ut brev och en form av meningsyttranden, så kallade “non-papers”, om vad de vill ha ut av mötet. Igen och igen upprepas kravet om att använda EU-medel för att bygga murar längst EU:s yttre gränser. Något som för bara några år sedan var otänkbart.

Denna glidning är särskilt oroande med tanke på att den lagstiftning som kommer att avgöra hur migrationspolitik i decennier framåt, just nu förhandlas mellan EU:s medlemsländer.

I förhandlingarna är det lätt att naivt tro att Sverige skulle kunna vara en välbehövlig progressiv röst i EU-samarbetet. Men det är långt ifrån fallet. Här i EU-parlamentet är moderaten Tomas Tobé huvudförhandlare för en av de mest centrala lagstiftningarna. Skamlöst driver han att människor på flykt, inklusive barn, ska kunna fängslas när de kommer till EU och att de rättigheter och det skydd som gäller i dag, inte längre ska omfatta dem.

Samtidigt sitter Sverige som ordförande i ministerrådet, där de bedriver en migrationspolitik som går ut på fler utvisningar och att man ska kunna använda biståndsmedel för att hindra människor på flykt från att ens kunna ta sig till EU.

Vi vet att antalet människor på flykt har fördubblats sedan 2011. Givet de eskalerande klimatförändringarna som kommer att leda till fler kriser och sinande resurser kan vi tyvärr förvänta oss att än fler människor kommer att tvingas att lämna sina hem framöver. Det är den verklighet som väntar.

Samtidigt är den politiska viljan att försvara grundläggande rättigheter just nu farligt låg. Om inte vi i EU, en av världens rikaste regioner, kan uppbåda viljan att försvara asylrätten och tillgodose att människor på flykt inte ska behöva offra sitt liv i jakten på skydd, vem ska då göra det?

Till toppmötet på torsdag vill jag att EU:s stats och regeringschefer ska fråga sig själva: Kommer vi fortsätta låtsas att världen utanför EU, och att det lidande som vi i vår del av världen har orsakat andra, inte finns? Ska vi välja att bygga högre murar och helt överge asylrätten? Eller ska vi välja att agera i solidaritet, ta vårt ansvar och bygga en långsiktig hållbar migrationspolitik som bygger på var persons rätt att söka skydd?

Jag vet vilken sida av historien jag vill stå på.

Alice Bah Kuhnke (MP), Europaparlamentariker och ledamot i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.

”Vi lovar trohet och lojalitet, kung Salman” uttrycker skolan Nün Academy på deras officiella sociala mediekonto. Svenska aktiebolagsdrivna Kunskapsskolan är drivande i Nün Academy, som finns i diktaturregimen Saudiarabien. Mänskliga rättigheter i Saudiarabien är bland de absolut sämsta i hela världen då dödsstraff och avrättningar är väldigt vanligt.

Även yttrandefriheten är ytterst begränsad. Framförallt kritik mot den saudiska kungafamiljen, regeringen och islam innebär hårda straff. Dessutom visar granskningar att Nün Academy bedriver aktiv könssegregering då pojkar och flickor separeras från fem års ålder. Sammantaget rimmar det väldigt illa med feministisk utrikespolitik, Sverige som land och den värderingsgrund de flesta svenskar följer.

Högerregeringen har under Nato-processen legitimerat despoten i autokratin Turkiet, kallat israeliska apartheidregimens folkmord i Gaza för ”proportionerligt” och blundar nu för den saudiska diktaturregimens brutala förtryck av den egna befolkningen. Förutom att lova trohet till diktaturregimer har den auktoritära högern lovat lojalitet till oligarkerna i skolan, skoligarkerna.

Det blir uppenbart när varken Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson tar avstånd från Kunskapsskolans involvering i diktaturhyllande Nün Academy. Det är inte märkligt eftersom skoligarkerna köpte vågmästarpartiet SD för att blockera alla vinstkritiska skolförslag i riksdagen. Kristersson är nära vän med skoligarken Peje Emilsson, Kunskapsskolans grundare och ägare.

Bara i Chile och Sverige har det nyliberala skolexperimentet gått så långt att tillåta fria vinstuttag inom skattefinansierad skolverksamhet. På 1970-talet blev Chiles progressive president Salvador Allende brutalt avsatt genom en militärkupp och ”auktoritär nyliberalism” infördes. Militärdiktaturen mördade tusentals oliktänkande och möjliggjorde nyliberala skolexperiment, kombinerat med tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Den amerikanske ekonomen och nyliberalen Milton Friedman var hjärnan bakom projektet han kallade ”Miracle of Chile”. Friedman var professor på universitetet i Chicago och hade en vänskaplig relation med Chiles diktator Augusto Pinochet. Diktatorn anställde Friedmans ekonomstudenter ”Chicago Boys” som bidrog till Chiles nyliberala skolexperiment, tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Skolmodellen bidrog till brutal utslagning och segregation, ”social apartheid”. Auktoritära krafter krokade arm med oligarkerna för att förtrycka majoriteten av folket. Skolexperimentet och auktoritär nyliberalism har fasats ut i Chile, men finns fortfarande kvar i Sverige.
Ska högerpolitiker och lärare i Kunskapsskolan blunda för avrättningar och förtryck i Saudiarabien bara för att skoligarkerna är giriga?

Riskerar vi att bana väg för en ny generation auktoritära nyliberaler som lovar lojalitet till diktaturregimer och skoligarker?

Överensstämmer det verkligen med svenska värderingar?

Kunskapsskolan symboliserar ”Debacle of Sweden”. Genom exploatering av skolbarn och investeringar i den brutala saudiska diktaturregimen har Kunskapsskolan blivit värderad till över en miljard kronor, med en vinst på 400 miljoner kronor senaste åren.

Folkmajoriteten vill inte ha marknadsskolan och skoldebatten borde handla om att fasa ut auktoritär nyliberalism, förbjuda aktiebolagsdrivna friskolor och skolvinster.