LEDARE | En bit in i partiledardebatten, som jag ser i efterhand, trycker jag på paus och funderar på om jag verkligen orkar ta mig igenom den här sörjan av innehållslösa ord och verklighetsförvanskning.
Allting tycks utgå från en icke-verklighet där man krigar för fred och lever på en planet där naturresurserna är oändliga och dessutom till för ett utvalt fåtal på samma planet.
Det är omöjligt att gradera de dumheter som sägs, men när centerledaren hävdar att vi (industrin?) kommer att ”bada i guld” om vi tar ledningen i den gröna omställningen, tänker jag att om hans verklighetsuppfattning är sann, är inte min det.
Jag vet inte om programledarna uppfattar svaret, men nog hade det varit rimligt med följdfrågor om såväl värdet av att ”bada i guld” som om centerledaren funderat genom tillgången på allt från el till sällsynta jordartsmetaller. Plus – naturligtvis – hur det samhälle han ser framför sig faktiskt ser ut.
Ute i köket får jag syn på en vacker älgko genom fönstret och det gör omedelbart min närvaro i världen mer verklig. För några ögonblick glömmer jag att man ödelägger den skog jag älskar. För en kort stund förtränger jag att när partiledarna i debatten hävdar att de ”står upp för svensk skog”, i själva verket menar att de tävlar om vem som vill avverka mest och, som vanligt, är obrottsligt lojala med skogsindustrin.
Efter mitt möte med älgen känner jag att jag har kraft nog att fortsätta att följa den debatt som utgör en slags märklig och obehaglig blandning av komedi och tragedi, med utfrågare som kastar ut sammanhangslösa frågor i vad som utgör något slags intellektuellt vakuum.
Och om man nyss med ord slogs om vem som vill hugga ner mest skog, blir det nu en verbal kapplöpning om vem som vill rusta mest militärt och vem som tänker skicka mest vapen till Ukraina.
Inte en antydan om nödvändigheten av eldupphör och fredssamtal. Risken med kärnvapen viftas bort och Kristdemokraternas ledare menar att det är NATO:s styrka att man har så många till sitt förfogande. Jag vet inte om hon förtränger att Ryssland har en minst lika stor arsenal, eller om hon lever i villfarelsen att det finns vinnare i ett kärnvapenkrig.
Jag skulle kunna fortsätta länge med att återge de verklighetsfrämmande replikskiften som präglade debatten, men jag nöjer mig med att konstatera den inte rymde någon form av konsekvenstänk, ingen hänsyn till sammanhangen och absolut inte någon förståelse för att vi lever på ett jordklot med ändliga resurser.
I våra makthavares ögon är det framtida hoppet en märklig soppa bestående av militär upprustning, naturförstörelse, uranbrytning och kärnkraft, polarisering och en tilltro till framtida teknik som får det lilla barnets tro på tomtar, troll eller spöken som ett under av realism.
Människor, djur och natur finns det inte plats för. Däremot AI-styrda, autonoma vapensystem som ju faktiskt innebär att krigen kan fortsätta när människans vandring på vår enda jord är över.
Och det kallar de utveckling.
***
Stefan Strömberg, författare vars senaste bok är ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström.
