LEDARE | En isande vind drar fram över världen, som ett lågtryck omöjligt att freda sig mot intar den Sverige, intar min trötta själ och målar mina tankar svarta.
Det som en gång var är inte längre och den som vågar påstå något annat än det som är den av makthavare, företag, media och finanssektor till dogm cementerade sanningen, hamnar omedelbart i onåd hos dem som menar att folket – precis som i Romarriket – inte ska ägna sig åt något annat än ”bröd och skådespel”.
Förgäves letar jag kloka ord och metaforer att ta till hjälp för att beskriva den destruktivitet och den ”omöjlighet” som präglar den av kontroll präglade krigskonsumism som fått ersätta allt från liberalism till socialism och som nu är ledstjärnan i den negativa spiral som den styrande envisas med att kalla utveckling.
Jag försöker med ”kejsarens nya kläder” när jag ser vår leende statsminister, till synes naken, leka maktlekar med beslutsfattarna i Washington.
Att ”koka soppa på en spik” närmar sig åtminstone verkligheten när jag närmast skräckslagen betraktar all den natur som måste förstöras, all kultur som sätts på undantag och alla förorenande transporter som måste till för att vi ska få fram det (skenbart) gröna stål, som är en av huvudingredienserna i den gröna tillväxt som inte ens fungerar i sagans land.
Att medias roll är medlöparens blir alltmer uppenbart. Inte minst när jag ser de program som utges för att vara undersökande, och grävande, men i själva verket bara är ett led – medvetet eller omedvetet – i saluförandet av den enda vägens politik.
I Anders Holmbergs intervju (”30 minuter”) med Magdalena Andersson nämndes inte ens fred, förhandlingar eller diplomati utan allt handlande om vapen och ännu mera vapen när han ”låtsaspressade” henne om utvecklingen i Ukraina.
Med risk att låta konspiratorisk kan jag inte låta bli att fundera över hur lyckliga vapenindustrin och dess aktieägare måste vara när de ser att det som ska vara ett av SVT:s tyngsta samhällsprogram, inte förmår föra fram ett enda kritisk ord om det riskabla med att kriga.
Som en slags sammanfattande bild av hur man i världen i allmänhet och i Sverige i synnerhet, helt förlorat insikten om vad konsekvenserna blir av kortsiktig maktpolitik och enfaldig populism, väljer jag att citera vår klimatminister Romina Pourmokhtari som fanns på plats som regeringens representant på Musköbasen när Sveriges inträde i Nato firades under måndagen:
”Nu tar Sverige också ett större ansvar för fred, frihet och demokrati i världen. Det är en fantastisk dag. Solen skiner över Natolandet Sverige.”
Men solen går snart ner (för alltid?) över vår enda jord om vi inte inser vad konsekvenserna blir av att lösa problem med vapen och bedöva människor med konsumtion och underhållning, tänker jag och känner hur kylan får ett allt starkare fäste i mitt bröst.
***
Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström
