I skuggan av Sveriges inträde i Nato och dess 75-årsjubileum, meddelar den svenska regeringen en översyn av läroplanen. I en intervju med Jan Öberg, grundare av Transnationella Stiftelsen för freds- och framtidsforskning, belyses vikten av kritisk analys och mångfald av åsikter i skolans läroplaner, en fråga som väcker debatt om indoktrinering och demokratins framtid.
NATO | Den 4 april 1949 undertecknades det nordatlantiska fördraget mellan 12 länder och det hela trädde i kraft samma år den 24 augusti, vilket blev Nordatlantiska fördragsorganisationen – eller Nato som dess förkortning lyder. Det innebär att Nato existerat i 75 år (varpå Sverige i början av mars blev dess 32:a medlemsland) och i högkvarteret i Bryssel firades årsdagen med pompa och ståt.
Under samma dag skickade regeringen ut ett pressmeddelande om att utbildningsdepartementet skall tillsätta en utredning om ändringar i läroplanen. Utredningens uppdrag går ut på bland annat att ta ställning till om kunskap om Sveriges totalförsvar, folkrätt, samt utrikes- och säkerhetspolitikens roll för mellanstatliga samarbeten (däribland Natos roll) bör ingå i läroplanen för grundskolan, exempelvis i ämnet samhällskunskap.
I dagsläget finns inga sådana uttryckliga skrivningar, men i skolminister Lotta Edholm säger följande i pressmeddelandet: ”Vi har nu ett förändrat säkerhetsläge, och med anledning av detta och Sveriges inträde i Nato är det viktigt att svenska elever har kunskaper om totalförsvaret och Nato”. Utredningen beräknas vara klar den 28 februari 2025.
Tendenser till indoktrinering
Det här utspelet väcker flera frågor, varav den grundläggande är: i vilken utsträckning kommer militarismen i allmänhet och Sveriges Natomedlemskap i synnerhet påverka det svenska utbildningsväsendet?
Med anledning av regeringens pressmeddelande har jag därför kontaktat och intervjuat Jan Öberg, en av grundarna till Transnationella Stiftelsen för freds- och framtidsforskning (TFF), som sedan 1986 ägnar sig åt reell fredsforskning, med utgångspunkt i FN:s formulering ”fred skall byggas med fredliga medel”. Finansieringen av verksamheten sker genom frivilliga donationer, och inte med medel från vare sig via staten eller företag.
Gällande regeringens pressmeddelande markerar Öberg att han inte kan föregå en pågående statlig utredning, utan man får vänta och se vilka slutsatser den landar i. Men, säger Öberg, det faktum att en sådan här utredning tillsätts sänder en tvetydig signal. Utspelet kan mycket väl vara en testballong, i syfte att avläsa allmänhetens reaktioner.
– Om det blir så som skolministern önskar sig, utifrån vad hon säger i pressmeddelandet, så kan det tolkas som tendenser till indoktrinering som redan nu finns i samhället i övrigt. På flera håll framställer man Nato som en sorts välsignelse åt folket. Det finns nästan inga kritiska analyser, utan enbart postulat, säger Öberg och tillägger att om misstanken kring tendenser till indoktrinering är befogad, då är det skadligt för en demokrati.
– En demokrati ska präglas av en mångfald av åsikter och perspektiv. Att svenska skolelever får kunskaper om totalförsvaret och Nato behöver inte vara något dåligt, men det måste ju då i så fall kompletteras med kunskap i fred, konflikthantering och försoningsprocesser. Det viktiga är att ungdomar lär sig att analysera ordentligt och tänka självständigt och kritiskt, också mot Nato och det militära tänkandet.
Militär upprustning och intellektuell nedrustning
Möjligen kan utspelet från skolministern också ses som ett flagrant tecken i tiden. Utifrån ett bredare samhällsperspektiv menar Öberg att samtiden präglas av en farlig kombination av militär upprustning och intellektuell, moralisk och diplomatisk nedrustning, och denna kombination bedrivs av en kakistokrati, det vill säga, det är de minst kunniga och minst lämpade som styr.
– Jag är uppriktigt sagt mer skrämd av västvärldens ledare än vad jag är av vapen och ammunition. Deras intellektuella nivå och bristande historiska kunskaper när det gäller de internationella relationerna är skrämmande låga och det kan leda till dåraktiga beslut som ökar spänningarna, säger Öberg och menar att vapen alltid funnits, men den centrala frågan är vem som beslutar hur vapnen ska användas.
Öberg har vidareutvecklat den tidigare amerikanske presidenten Dwight E. Eisenhowers begrepp ”militär-industriella komplexet” (MIC) och talar om ”det militär-industriella-medie-akademiska komplexet” (MIMAC), utifrån insikten att traditionella medier och den akademiska forskningen är inkorporerade i det militaristiska systemet. Utifrån denna tolkningsram kan det begripliggöras hur Sverige har gått från att tidigare ha varit ett internationellt centrum för fredsforskning till att gradvis anpassa sig efter Natos agenda.
– Tidigare sågs fredsforskning som en systematisk strävan att med hjälp av teorier och utbildning reducera krig och väpnade konflikter, ungefär som medicinforskning strävar efter att reducera sjukdomar. Johan Galtung gjorde en pionjärinsats med att etablera denna målorienterade forskningstradition, men den finns inte längre. Palmekommissionen talade om gemensam säkerhet, men den diskussionen förs inte heller längre, säger Öberg och uttrycker en farhåga om risker att en yngre generation fredsforskare kommer att anpassa sig till det militära tänkandet, eftersom högskolor och universitet finansieras med statliga medel.
Bristen på kunskap om fred och konfliktlösning påverkar redan idag nyhetsrapporteringen, fortsätter Öberg och hävdar att medier utelämnar viktiga dimensioner i komplexa frågor och i stället ägnar sig åt en sorts marknadsföring av Nato.
– Det råder en total ensidighet i media, när det handlar om Nato. Man håller tyst om hur Natos agerande sett ut de senaste 30 åren. Man talar inte om kostnaderna för all militär upprustning. Man talar inte om vilka riskmoment som riskerar att uppstå och man talar inte om att svenska ungdomar kommer att kriga för USA/Nato bortom Sveriges gränser. I vart fall problematiserar man det aldrig, utan det ses som en självklarhet.
Skapa studiecirklar
När det gäller framtiden för kunskapsspridning och folkbildning om vad som bygger en hållbar fred, menar Öberg att man i dagsläget bör skapa studiecirklar där man tillsammans läser och problematiserar militarismen. Varken grundskolan, gymnasiet eller högre utbildning lär erbjuda samma perspektiv i någon större utsträckning. Man måste arbeta organiserat och långsiktigt.
– Vi ger inte upp, men man måste ha det positiva perspektivet med sig för att orka. Jag håller inte på med det jag gör, för att jag förväntar mig att morgondagen genast blir bättre.
Utifrån ett större perspektiv är Öberg trots den pågående situationen idag ändå optimistisk. Inom de närmsta åren kommer det amerikanska imperiets sammanbrott att inträffa, säger han. Därefter kommer en ny multipolär värld att växa fram, där USA inte längre står i centrum. Öberg menar att en sådan utveckling kommer att medföra nya internationella normer och värden. I den vevan är det inte otänkbart att den svenska utbildningspolitiken formas på nytt, bortom de militaristiska diskurserna som dominerar idag.
