Vanligt folk kan reparera efterkrigstidens trasiga internationella system och skapa global rättvisa åt palestinier och förtryckta folk världen över, skriver forskaren Shimri Zameret från Refuser Solidarity Network.
ESSÄ | De senaste veckorna har antalet oskyldiga palestinier som dödats i israeliska attacker eskalerat. Majoriteten av både folk och regeringar runt om i världen motsätter sig de omfattande grymheter som civila i Gaza utsätts för. Varför omsätts inte detta vettiga synsätt till handlingar som sätter stopp för dessa internationella brott? Och vad kan vanligt folk göra för att sätta stopp för grymheter i Gaza och på andra platser?
Innan jag svarar på dessa frågor vill jag börja med min personliga erfarenhet från den dag då den senaste omgången våldsamheter började.
Som taget ur en skräckfilm började min söndagmorgon den 7 oktober som många andra söndagar gjort, med att min 3-åriga dotter väckte mig med ett skrik: ”Aba, aba!” (Pappa på hebreiska). Men den normala morgonen slogs i bitar när jag såg nyheterna från Gaza.
Mitt hjärta rusade när jag snabbt öppnade mina familje- och vängrupper på WhatsApp. Eftersom jag bor i Ann Arbor i USA, där jag leder ett forskningsprojekt om globala styrelseformer, krig och civilt motstånd vid University of Michigan, ligger jag sju timmar efter mina släktingar i Israel. Jag blev lättad när jag fick höra att alla mådde bra, men upptäckte snart att flera vänner förlorat familjemedlemmar i Hamasattacken eller att de tagits som gisslan. Palestinska vänner i Gaza och Västbanken publicerade inlägg på sociala medier om att den israeliska armén hade börjat anfalla och att civila dödats. Den israeliska regeringen förklarade kort därpå krig.
Likt miljontals andra i världen skrollade jag igenom bilder i mitt nyhetsflöde i chock. Jag kunde inte släppa frågan som studenter ofta ställer när vi pratar om krig och våldsamheter på föreläsningarna: ”Hur kan detta stoppas?” Mitt jobbiga svar börjar inte med ett ”de” utan med ett ”vi” — grymheterna mot civila i den israeliska kibbutzen och i den palestinska staden Gaza är spår av ett system som vi har byggt, ett system som får vårt aktiva eller passiva medgivande varje dag. Men vi kan välja att ändra på detta system. Vi har makten, och därför ansvaret, att ända det system som möjliggör grymheterna i Gaza.
Stå emot krig, ockupation och apartheid
Den dagen dödade Hamas över 1 200 israeler, inklusive över 40 barn. Även innan vi hade dessa siffror var det tydligt att attacken var tillräckligt omfattande för att klassas som en samhällelig chock i Israel och kan jämföras med vad 11 september var för amerikaner.
Inom några timmar hade den israeliska armén börjat attackera Gazaremsan. Sedan dess har attackerna dödat över 30 000 palestinier, varav majoriteten är kvinnor och barn som vanligtvis inte deltar i strider. För att sätta det hela i perspektiv: USA dödade färre civila under sin 20‑åriga ockupation av Afghanistan. Den afghanska befolkningen är ungefär 20 gånger större än Gazas. Det betyder att i Afghanistan dödades en av 3 225 civila av den amerikanska regeringen under loppet av över 20 år. I Gaza har den israeliska regeringen dödat en av 100 civila.
I mitt volontärarbete i styrelsen för Refuser Solidarity Network (ett globalt nätverk på 8 000 personer som fungerar som en internationell supportgrund för krigsmotståndare och fredsaktivister i Israel) har jag sedan 7 oktober ägnat många nätter och helger åt att höja rösterna från israeliska krigsmotståndare för att hjälpa dem på alla sätt jag kan.
Detta har varit och är fortfarande en svår tid för israeliska grupper som jobbar med krigsmotstånd, anti-ockupation och anti-apartheid. (Återigen kan detta eventuellt jämföras med de organiseringsutmaningar som amerikanska krigsmotståndare brottades med efter 11 september). Binationella grupper bestående av judar och palestinier arbetar tillsammans för fred och har ställts inför rejäla påfrestningar när de har hanterat två nationella berättelser om händelserna, som åtminstone i början var oförenliga. Israels rikspolischef Yaakov ”Kobi” Shabtai hotade vid ett tillfälle med att skicka krigsmotståndare till Gaza. ”Alla som vill bli israeliska medborgare, välkomna,” sa Shabtai. ”Alla som identifierar sig med Gaza är välkomna. Jag kommer sätta dem på bussarna som ska köra dit nu.”
Dessutom har polisen nekat tillstånd för demonstrationer och möten mot kriget sedan krigets början, särskilt i de arabiska städerna i Israel. Vid en liten demonstration som anordnades av tidigare parlamentsledamöter, med bara inbjuda deltagare, arresterades demonstranter trots att mötet bestod av färre deltagare än gränsen på 50 personer som polismyndigheten bestämt. Fyra tidigare parlamentsledamöter — samtliga palestinier som är medborgare i Israel — arresterades, vilket utlöste demonstrationer i Tel Aviv och Jerusalem, som även de slutade med arresteringar. När det socialistiska arab-judiska partiet Hadash anordnade ett antikrigsmöte hotade polisen lokalägaren med repressalier om han inte ställde in evenemanget.
Nätverket jag volonterar för har dokumenterat och tydliggjort dessa antikrigsröster — tillsammans med polisattackerna mot dem — på sociala medier och i våra nyhetsbrev, samtidigt som vi samordnar internationell solidaritet för att hjälpa dem. Trots att arbetet har upptagit varenda ledig minut har det varit inspirerande att se hur den israeliska motståndsrörelsen har hittat en väg för att fokusera på empati och stoppa det eviga våldet, till och med i tider av extrem smärta.
I 15 år har israeliska krigsmotståndare sagt till israeler att status quo i Gaza är ohållbart — att vi inte kan fortsätta hålla miljoner palestinier i utomhusfängelser och förvänta oss att detta ska pågå för alltid, eller att det ska sluta lyckligt. Denna verklighet kommer inte förändras oavsett hur många F-16-plan, murar och högteknologiska vapen som årligen finansieras av miljarder amerikanska skattepengar. En majoritet av invånarna i Den globala norden motsatte sig det oförändrade läget i konflikten mellan Palestina och Israel även före kriget och var för ett slut på Israels ockupation och apartheid.
Dessvärre undersöks inte hur invånare i fattigare länder ställer sig i världspolitiska frågor, inte heller i detta fall. Men regeringar i Den globala södern gör uttalanden om att Israels ockupation av palestinska områden är orsaken till konflikten. Samtidigt röstar en majoritet av världens ledare i internationella organisationer upprepade gånger för en resolution mot det israeliska styret av palestinska territorier. Och ändå — på grund av vårt trasiga internationella system — kommer inte denna konsensus världen över leda till någon handling som kan stoppa Israels apartheid och ockupation.
Klädda i ett och samma öde
Mina studenter testar mig ofta med en helt kvalificerad fråga: ”Så vad är då lösningen på Palestina-Israel-konflikten? Hur löser vi detta?” Ofta vill de som frågar ha en snabb lösning. Men efter 10 år av forskning på konflikter och globala styrelseformer måste jag dessvärre berätta att Israel-Hamaskriget är symtom på ett betydligt större problem: det faktum att vårt världssystem är trasigt. Den goda nyheten är att vi vanliga människor runt om i världen kan laga det.
1964 skrev Martin Luther King texten ”The greatest hope for world peace”, som nyligen publicerades. I den argumenterar King för att det slutgiltiga svaret på krig är att skapa en demokratisk överstatlig myndighet. I samklang med hans berömda ”Letters from Birminghamn jail”, skrev han att det skulle ”minska många av de spänningar som finns idag, och det skulle möjliggöra för alla att förstå att vi alla är klädda i ett och samma öde, och det som direkt påverkar en nation i världen, Shimri Zameret indirekt påverkar oss alla.”
Genom att förespråka en sådan form av internationell demokrati följde King i fotspåren av likasinnade, som Albert Einstein, Mahatma Gandhi och suffragetten Rosika Schwimmer, som två decennier tidigare i opposition till skapandet av efterkrigssystemet, One World-rörelsen, och förespråkade internationell demokrati. Idag jämförs det kanske bäst med att förespråka ett världsomspännande EU eller Afrikanska unionen. Einstein berättade för en vän att han skulle hänge sitt liv åt denna vision, vilket han också gjorde sina sista år i livet. Gandhi sa i ett tal: ”Jag tror på En Värld… Jag skulle inte vilja leva i den här världen om det inte skulle bli En Värld.”
I min forskning kring One World-rörelsen kommer jag till slutsatsen att anledningen till att deras kamp mot att återskapa efterkrigssystemet misslyckades berodde på att de inte förstärkte sina kampanjer med verktyg från det civila motståndet (vilket jag kommer in på snart). Trots att deras teorier kring förändring misslyckades har historien bekräftat deras analys av problemet med efterkrigssystemet. Om vi ser till de ohyggligheter vid Gazamassakern den 7 oktober — liksom kriget i Ukraina, klimatkrisen, coronapandemin, den artificiella intelligensens intåg, upprepade finansiella kriser och ökningen av ultranationalism och extremism — kan vi inte ignorera det som stirrar oss rätt i ansiktet: Precis som Gandhi, Einstein, Swimmer och King varnade för, är det internationella systemet som skapades 1945 helt enkelt inte utrustat för de utmaningar som finns idag.
Inför vår söndriga värld känner jag samma bittra optimism som en realistisk betraktare kan ha känt inför Europas framtid 1944. Krigets slut var i sikte och majoriteten av människorna på kontinenten förstod då att status quo var ohållbart. Samtidigt insåg ett litet, men växande antal människor att vanliga människor har makten att förändra Europas politiska struktur. Och eftersom vanligt folk hade makten att förändra Europa, hade de också ansvaret att försöka. Men mitt under världskriget och förintelsen såg några realistiska betraktare ändå en grogrund för förändring. Det var denna anpassbarhet och vision som gav upphov till att en europeisk union skulle växa fram ur krigets aska.
För att möta de utmaningar som vi står inför idag, måste vi nu ta till samma anpassbarhet och vision. Vi måste stärka och radikalt demokratisera det internationella systemet och ändra på de misslyckade mekanismer vi har skapa för att konfrontera globala kriser.
Laga en trasig värld
De internationella mekanismer vi har skapa för att möta globala kriser har ett grundläggande problem: Att bristen på allmänhetens kontroll och demokratisk legitimitet leder till orättvisa och stagnation, både i Gaza och på andra ställen. Några exempel på hur detta trasiga system fungerar:
FN:s säkerhetsråd och vetorätten som låter USA rättfärdiga krigsbrott mot palestinier, Ryssland tillåta krigsbrott mot syrianer och Kina tillåta brott mot tibetaner.
I Baselkommittén möts regeringstjänstemän från en handfull rika regeringar och banklobbyister (som senare ger de förra jobb) och tar beslut om vilka risknivåer som ska tillåtas inom den globala ekonomin.
De FN-stödda klimatförändringsförhandlingarna, där passivitet från regeringar och bolag har dolts av en rökridå av mellanstatliga ”toppmöten” och ”partskonferenser” (COP 1 – COP 28) i över 30 år. I likhet med FN:s säkerhetsråd ger en vetorätt över klimatförhandlingarna de stormakter som förorenar mest ett verktyg för att tvinga fram icke-bindande ”mål”.
Världshälsoorganisationen, vars policy att okritiskt återspegla uttalanden från medlemsländer, särskilt Kina, kan ha förhindrat tidigare åtgärder och kostat miljontals liv under pandemin.
I min kommande bok ”The world is broken”, tittar jag på dessa organisationer och det internationella efterkrigssystemet som en helhet och föreslår tre minimumkomponenter i en faktisk internationell demokrati.
1. Avsluta finansieringens diktatur. Rika länder kontrollerar ofta internationella organisationer genom att använda finansieringsmodeller som är baserade på valfria och villkorliga bidrag. Detta ger regeringar, särskilt de rika, full kontroll. För att vara demokratiska behöver dessa organisationer ha oberoende, offentlig finansiering.
2. Avsluta vetots diktatur. Efter andra världskriget fick FN:s säkerhetsråd i uppdrag att bibehålla internationell fred. Det är bara säkerhetsrådet som kan godkänna ett lagligt användande av våld internationellt, såväl som ekonomiska sanktioner i syfte att stoppa hot mot internationell fred (exempelvis upprättandet av sanktionerna mot Iran och Nordkorea, och att personer med koppling till att terrorismfinansiering svartlistas). Men i rådet kan de fem stormakterna — Storbritannien, Frankrike, Ryssland, USA och Kina — lägga veto eller hindra beslut. Denna vetomakt har använts av USA för att skydda Israel minst 53 gånger. Gång på gång använder USA sin vetorätt för att skydda den Israeliska regeringen mot ett världssamfund, som med rätta ser på Israels handlingar — även att bygga judiska bosättningar på palestinsk ockuperad mark — som krigsbrott enligt internationell lag. Andra internationella organisationer har liknande mekanismer med formell eller informell vetomakt. Vi måste ta bort denna vetomakt från stormakterna och övergå till att beslut tas av en majoritet, så att inte starka regeringar kan tvinga på resten av världen sina egna viljor.
3. Avsluta den verkställande maktens diktatur. Endast regeringar har den faktiska makten inom internationella organisationer. Den demokratiska tanken med maktdelningsprincipen — så som dömande, verkställande och lagstiftande — handlar om att bryta politisk makt för att skydda medborgarna och skapa vikter och motvikter. Men i efterkrigstidens internationella system saknar regeringarna (de verkställande makterna) motvikt. Ingenting kan hålla dem ansvariga eller balansera dem.
Inom civilt motstånd finns en väg framåt
Två viktiga förslag för att få ett slut på dessa tre diktaturer har tagit fart de senaste åren. Dels är det kampanjen för en parlamentarisk församling inom FN (United Nations Parliamentary Assembly, UNPA) där Europaparlamentet och Panafrikanska parlamentet används som modeller, men består i stället av parlamentariker från alla världens länder. Det andra initiativet syftar till att skapa en permanent global medborgarförsamling som påminner om de organ som hjälpte Irland att legalisera abort och staten Michigan att dra om sina valdistrikt på ett demokratiskt och opartiskt sätt.
Medborgarförsamlingar, även på global nivå, förespråkas av internationella klimatrörelser som Extinction Rebellion, liksom många experter och organisationer inom civilsamhället världen över. Medborgarförsamlingar sätts samman av vanligt folk som väljs genom lottning (som en jury) men via en process som säkerställer att de representerar befolkningen demografiskt (som kön, inkomst, utbildning, politisk ståndpunkt och så vidare). En global medborgarförsamling testades första gången 2022 och involverade 100 personer som representerade jordens befolkning, vilka valdes genom lottning.
Att styra det internationella systemet genom demokrati kan tyckas radikalt, men är faktiskt helt rimligt. Vid de få tillfällen då vanligt folk har blivit tillfrågade hur de vill att världen ska styras, har de allra flesta talat för detta alternativ. Som exempel gjordes 2005 en undersökning i 17 länder, bland annat USA, Kina och Ryssland, där 58 % var för att slopa vetot i säkerhetsrådet (i alla länder utom i Ryssland var en majoritet för detta). 74 % (och en majoritet i alla undersökta länder) var för att ”ditt lands officiella representant i FN:s generalförsamling ska väljas av folket i ditt land.” Och 63 % (även det en majoritet i samtliga länder) var för ”att skapa ett nytt FN-parlament som består av representanter som har valts direkt av medborgare och har samma makt som det nuvarande generalförsamling (som kontrolleras av nationella regeringar).”
Genom att gå tillbaka och titta på undersökningar som gjorts i flera länder under de senaste årtiondena — parallellt med att själv genomföra nya undersökningar — har doktor Farsan Ghassim vid Oxford universitet visat på att stöd för internationell demokrati generellt sett sträcker sig över länder och nationaliteter. I Ghassims egen undersökning från 2020 kunde han se att det fanns starkt stöd för internationell demokrati i alla fem undersökta länder: Brasilien, Tyskland, Japan, Storbritannien och USA.
Många kommer ifrågasätta huruvida vanligt folk har den kraft som krävs för att ordna upp världen. Min bittra optimism närs av slutsatsen att historien upprepade gånger har visat att vi faktiskt har kraft nog att ordna upp världen. Civilt motstånd, en metod för social förändring, skapar en väg för att uppnå den förändring som behövs och åtgärda vårt trasiga system med globala styrelseformer.
Med civilt motstånd har rörelser som organiserats av vanligt folk nått seger, särskilt vid kampanjer med syfte att demokratisera politiska strukturer och särskilt mot kraftfulla motståndare. Det finns ett överflöd med exempel: kampen för kvinnlig rösträtt, kampanjerna som fick Indien självständigt från brittisk kolonialism, medborgarrättsrörelsen i USA som ökade jämlikhet, frihet och rösträtt, samt dagens globala klimatrörelse som ständigt lyckas lyfta klimatkrisen till en central politisk fråga över hela världen.
Protesten mot världshandelsorganisationens som exempel
Ett passande exempel på hur civilt motstånd på ett framgångsrikts sätt kan ändra reglerna för globala styrelseformer är de massprotester som hölls mot världshandelsorganisationen (WTO) på 1990-talet. Med utgångspunkt i mexikanska zapatista-rörelsen, som stred mot det amerikanska frihandelsavtalet (NATFA), riktade WTO-protesterna in sig på att stoppa globala handelsavtal som gagnade rika länder och orsakade skada till arbetare över allt, särskilt i fattigare länder.
Mängder av direkta aktioner anordnades i samband med WTO-möten världen över. Den mest kända ägde rum i Seattle 1999. Ett utomordentligt välordnat protestuttåg av den globala söderns regeringar inne på mötet samarbetade med en utomordentligt välordnad aktion med civilt motstånd utanför mötet. Detta ledde till att första dagen på mötet ställdes in och senare till att de handelsavtal som hade förhandlats slopades. I slutändan bidrog dessa protester till en framtida syn på ”fri handel” som icke-demokratisk och förhindrade WTO från att ingå fler handelsavtal framöver.
Lysande organisatörer inom judiska fredsgrupper och många andra grupper av krigsmotståndare genomför blockader på Wall Street och stänger ner Grand Central Station. Men när man tittar på dödstalen i Gaza och på USA:s utnyttjande av sin vetorätt i säkerhetsrådet är det svårt att förstå varför dessa organisatörer inte dessutom riktar in sig på FN:s säkerhetsråd. Det är trots allt säkerhetsrådet och vetot som skyddar den israeliska regeringen från tillämpningen av internationell lag. FN:s odemokratiska struktur är det som förhindrar utplacering av fredsbevarande trupper för att skydda civila och att införa ekonomiska sanktioner och ett vapenembargo mot den israeliska regeringen. Detta förhindrar rådet att hänskjuta ärenden till internationella brottsmålsdomstolen och möjligheten att införa ekonomiska sanktioner mot de enskilda israeler som är skyldiga till internationella brott.
Hur skulle en nedstängning i likhet med den i Seattle 1999 se ut om den utfördes i FN:s säkerhetsråd? Skulle en koalition ledd av regeringar i den globala södern inuti FN som förenas med en folkrörelse utanför kunna förstöra det som både är den bärande och den svagaste pelaren som Israels ockupation stödjer sig på? Skulle demonstranterna kunna kräva en global medborgarförsamling för Palestina-Israel-konflikten som tar beslut om ekonomiska sanktioner och vapenembargo istället för säkerhetsrådet? Av olika anledningar behöver både USA och andra stormakter ett fungerande säkerhetsråd i FN. Detta betyder att om säkerhetsrådet skulle läggas ner, så som världshandelsorganisationen gjorde 1999, skulle inte verksamheterna kunna fortgå som vanligt.
En av framgångsfaktorerna i Seattle var att fackföreningar och miljöaktivister samlades för att gemensamt genomföra aktionen. Möjligvist skulle en blandad samling fungera nu också, eftersom offren för säkerhetsrådets veto inte bara är palestinier, utan även syrianer, ukrainare, tibetaner och andra som utsatts för dessa omfattande grymheter. Dessutom skulle miljöorganisationer kunna engagera sig. Rådet har trots allt antagit över 70 resolutioner som rör klimatet, men undviker att agera. När klimatkrisen nu ger näring åt krig och konflikter och utgör ett hot mot fred på jorden skulle vi verkligen behöva ett säkerhetsråd — ett demokratiskt säkerhetsråd som drivs av majoritetsregeln i stället för vetodiktatur — som straffar företag och enskilda personer som är ansvariga för att utsätta planeten för fara.
Ett annat sätt att utmana säkerhetsrådet med verktyg från civilt motstånd skulle kunna vara att ge sig på dess ekonomi. Det är föga känt att säkerhetsrådet finansieras av skattepengar från alla länder i världen. På grund av FN:s struktur har en kontrollmekanism aldrig inrättats. Detta är en svaghet som ofta används av de styrande stormakterna, men sällan av medborgarna. Finansieringen innehåller betalningar som hämtats från flera regeringar som öppet motsätter sig övergreppen i Gaza och är skatter från oss alla. Varför finansierar regeringarna och vi, deras medborgare, en institution som är uppbyggt på ett sätt som tillåter att övergreppen i Gaza får fortsätta?
Varför finns det ingen nationell, regional eller global kampanj som kräver att regeringarna slutar att skjuta till pengar till säkerhetsrådet om det inte blir demokratiserat? Varför finansierar vi en institution som skyddar krigsförbrytare som dödar civila, både i Gaza och övriga världen?
På väg mot internationell demokrati
Civilt motstånd har används i tusentals år — den första dokumenterade aktionen var en strejk som genomfördes av gravbyggare i antika Egypten. Det är dock inte förrän helt nyligen som mer systematisk forskning har gjorts på metoderna med civilt motstånd. De flesta undersökningarna har fokuserat på nationell demokratisk övergång och därför finns en lucka i litteraturen när det handlar om förståelsen för hur civilt motstånd kan utmana internationell orättvisa och demokratisera internationella organisationer.
Framgången för den civila motståndsrörelsen inger trots allt hopp. De två exempel som är mest välkända — den amerikanska medborgarrättsrörelsen och Indiens självständighetsrörelse — drevs av organisatörer som såg sig själva som en del av en transnationell rörelse som var emot kolonialismen, med målet att förändra den internationella maktstrukturen och avsluta kolonialismen i större delen av världen. Det slutade dock med att gamla former av styre återupprättades, så som kolonialismen. Säkerhetsrådet och vetorätten är utmärkta exempel på detta nya system. Vissa kallar det nykolonialism och Albert Camus hänvisade till det som den internationella diktaturen. Om vi bygger vidare på det språket så skulle alternativet till systemet kunna kallas för internationell demokrati.
Min tro är att en internationell medborgarrättsrörelse som med icke-våld kämpar för internationell demokrati inte bara är möjlig, utan nödvändig. Det är möjligt att reparera världen — det har gjorts många gånger förr. Historien visar att detta är något som vanligt folk kan göra, och har gjort många gånger tidigare. De har organiserat sig och vunnit även över de mest kraftfulla motståndarna.
När jag nu efter den 7 oktober ser på min dotter kan jag inte släppa tanken på hur falsk vår känsla av säkerhet är. Vi förstår nu att invasionen av Afghanistan inte skapade äkta och långvarig säkerhet. På samma sätt kommer inte blockader och att åter ockupera Gaza skapa äkta och långvarig säkerhet. Inga av våra barn kommer vara säkra förrän vi har utvecklat ett internationellt system för globala styrelseformer, som möjliggör för oss att ställa krigsförbrytare till svars (oavsett deras nationalitet) och skydda barn (oavsett deras medborgarskap). Vi är alla klädda i ett och samma öde.
***
Shimri Zameret tillbringade 21 månader i fängelse som krigsmotståndare mot den israeliska militären. Medan han senare arbetade för en palestinsk ledamot av det israeliska parlamentet, blev han offer för en nästan dödlig knivattack av en trolig Hamas- eller judisk extremist. Han är för närvarande styrelseledamot i Refuser Solidarity Network och forskare och föreläsare vid University of Michigan. Han är författare till den kommande boken The World Is Broken.
Texten har tidigare varit publicerad på Waging Nonviolence
Översättning Sofia Falkner
